Streamingtips

För soligt/regnigt? Här är 10 Netflix-anledningar att stanna inne

En av de första kommenterar jag skrev i TVdags kommentarsfält var en fråga om man verkligen skulle skaffa sig Netflix? Den svenska versionen verkade mest ha gammals skåpmat att erbjuda, tyckte jag, några enstaka säsonger av några halvbra serier. Det är inte ens fem år sedan. Nu kan man botanisera i oändlighet om man vill eller bara kolla in de tio favoriter jag valt ut.

Jane the Virgin

Den fantastiska fjärde säsongen av Jane the Virgin finns nu på Netflix, men om man inte har börjat titta än så är det bara att börja avverka de tre första säsongerna om Jane Villanueva, som plötsligt en dag får det mycket överraskande beskedet om att hon är gravid, vilket verkar högst osannolikt då hon aldrig haft sex varken med sin nuvarande pojkvän, Michael eller någon tidigare fling. Det visar sig dock att läkaren, som inte var i bästa form, tog fel på patient och istället för att ta cellprov inseminerade Jane med en gift mans sperma.

Detta är upptakten till en serie jag önskar jag kunde skriva något riktigt klurigt om, men av någon anledning har jag svårt att sätta ord på vad som är så vansinnigt roligt, ljuvligt, rörande med Jane the Virgin och förklara på vilket sätt den är så otroligt smart och skicklig i sitt berättande (jag gjorde ett magert försök under säsong 2). Så som skaparen Jennie Snyder Urman leker med det latinamerikanska telenovela-konceptet samtidigt som hon låter serien faktiskt vara en telenovela med all dess dramatik, romantik och galna händelser, utan att man känner att det är en, då karaktärerna (mamma, pappa, mormor, baby-pappa, frenemy med flera) alltid bottnar i känslor som känns äkta, vardagliga och verkliga, är helt enkelt briljant.

Det är inte heller en serie som tacklar av. Andra halvan av säsong tre är den bästa halvsäsong jag någonsin skådat med sitt sätt att med underbar charm ta sig an rejält tunga tragiska händelser. Säsong fyra fortsätter i samma geniala spår och Jane the Virgin är utan tvekan ett mästerverk!

GLOW

Det dröjer inte länge innan vi får njuta av andra säsongen av GLOW, Gorgeous Women of Wrestling, vars första säsong var en av förra årets höjdpunkter. Jag älskade den alldagliga, misslyckade, osäkra dock mycket ihärdiga och optimistiska skådespelerskan Ruth porträtterad av Alison Brie, som var så ett med sin roll att jag inte ett endaste ögonblick kände igen henne som Mad Mens Trudy. Jag älskade hur kvinnorna tog männens önskan att göra dem till stereotypa karaktärer i wrestling-ringen och använde den till att utforska sig själva, sina identiteter och drömmar. Jag älskade hur de istället för att vara kvinnliga objekt att iakttagas, tog för sig av möjligheten att vara macho och brutala på scenen.

Till sist kunde jag inte heller låta bli att älska Marc Marons skitstövel till skapare av GLOW (tv-showen i serien). Han må vara kinkig och urusel på att ta kritik, men bakom cynismen skymtade ju ändock värmen och det gick inte att förneka att han faktisk förstod sig på kvinnorna där i ringen. Allt detta gör GLOW till en sådan förtjusande serie och det är bara att hoppas att säsong två är lika fin.

The Americans

Det är något speciellt med serier där skaparna inte bara har en tydlig vision kring vilken historia de vill berätta utan också vet hur lång tid de har på sig och kan planera för avslutningen i tid. Redan efter säsong 4 visste Joe Weisberg, Joel Fields och teamet bakom The Americans att säsong 6 skulle bli den sista, och samtidigt som det var otroligt sorgligt att se vart Philip och Elizabeth Jennings är på väg blev jag ändå alldeles upprymd över hur absolut superbt de närmar sig slutet på historien.

På Netflix finns fem (av sex) säsonger tillgängliga om de ryska spionerna som lever amerikanskt medelklass- och familjeliv samtidigt som de utför diverse uppdrag för KGB.  Jag erkänner villigt att jag inte alltid hängt med i alla turer i själva spionhistorien, och kanske har det inte ens varit avsikten. Det är stämningen som levererats i avsnitt efter avsnitt som alltid sugit tag. I de första säsongen var det de brutala uppdragen, som måste utföras på natten utan barnen och FBI-grannen Stans vetskap, och hur de måste anta olika identiteter för att nästla sig in i andra människors liv. I senare säsonger blir det tydligt att The Americans egentligen är en utstuderad skildring av ett äktenskap där uppdraget verkar bli mer och mer omöjligt att förena med kärleksrelationen. Vi får hoppas att den mästerliga sista säsongen snart också blir tillgänglig på Netflix.

Santa Clarita Diet

Precis när jag satt stämpeln på The Americans som min favorit bland äktenskapsskildringar så började jag titta på säsong 2 av Santa Clarita Diet och blev påmind av vilken lysande äktenskapsskildring detta också är. Vad gör man när ens hustru plötsligt genomgår en förändring och känner sig mycket mer vid liv och alert, tappar alla sina filter och bara kan livnära sig på människokött?

Aldrig har jag sett en äkta man så slå knut på sig själv för att stötta sin fru och anpassa sig till hennes nya jag. Joel kämpar idogt för att hitta balansen mellan vad han kan och inte kan tänka sig att göra samtidigt som han känner sig allt mer vilsen och oförmögen. Men han fortsätter att tänja på sina gränser för att få äktenskapet med kvinnan han älskar att fungera och fortsätta kunna vara hennes stöd, även om det här med att mörda för brödfödan inte är något han någonsin kommer att bli riktigt bekväm med.

Säsong 2 gör mig inte besviken. Paret Hammond fortsätter att tillsammans arbeta ta sig igenom de svårigheter livet har slängt i deras väg – »I’m not mad at you, I’m mad at the situation.« – och Joel fortsätter att vara den bästa maken en hustru kan tänka sig i denna mycket roliga och uppfriskande, dock något blodstänkande serien.

Happy Valley

Britterna kan göra polisserier och de är inte rädda för att sätta medelålders kvinnor i centrum. Jag hävdar att det är omöjligt att inte bli tagen av Sarah Lancashires Catherine Cawood – "I'm  47, I'm divorced and I live with my sister who is a recovering heroin addict. I have two grownup children, one dead and one I don't speak to, and one grandson – som är i tjänst när en nervös revisor dyker upp för att anmäla ett brott och som också får beskedet att den unge mannen som våldtog hennes dotter och är far till hennes barnbarn har släppts ur fängelset. Happy Valley är otroligt spännande, gripande och grym.

The End of the F***ing World

Mer brittisk briljans hittas i The End of the F***ing World som är en annorlunda men oerhört fin berättelse om de två tonåringarna, James och Alyssa, som ger sig ut på en ödesmättad resa. Den ena är traumatiserad efter sin mammas självmord som han bevittnade flera år tidigare och den andra är fysiskt övergiven av sin pappa och emotionellt av sin mamma efter att hon hittat ny man och fått nya barn. Det är en mörk men underbar, brutal men fängslande historia som berättas när den ena i detta sorgliga par förlorar och den andra återfinner sin oskuldsfullhet vid slutet av vägen.

Lovesick

Ännu mer brittiskt, men nu en ytterst charmig rom-com! Scrotal Recall hette serien tydligen tydligen när den gick på Channel 4. Hjälp! Netflix gjorde nog klokt i att döpa om den. Vi träffar den lite tafatte Dylan som får reda på att han har en sexuellt överförd sjukdom och måste kontakta alla tidigare sexpartners och berätta. Han bestämmer sig för att ta dem i bokstavsordning och med den något störige kompisen Luke samt den söta, bästa kompisen Evie vid sin sida får vi följa med både på de där första kärleksmötena och de ibland pinsamma uppföljningarna dock inte nödvändigtvis i samma avsnitt. Som ofta när det är brittiskt så är det inget klämkäckt slapstick haha, utan mer den sorten när man helst vill sjunka genom golvet, ibland tillsammans med Dylan. Den passar finfint att klämma in ett avsnitt av när man har tid. Hela tre säsonger finns på Netflix.

Girlboss

Netflix egen Girlboss fick bara en säsong. Riktigt synd tycker jag, för i Sophia, spelad av Britt Robertson, fick vi ett härligt porträtt av en ung entreprenör på väg att skapa ett framgångsrikt eBay-företag för vintage-kläder. Sophia är helt oförmögen att vara någon annan än sig själv och förstår inte konceptet att göra sig till för att behaga andra. Eftersom hon inte är vad folk förväntar sig av en affärskvinna får hon kämpa för att bli tagen på allvar. Serien är löst baserad på verkliga händelser och Kay Cannon (från bland annat 30 Rock) har lyckats skapa en charmig, smart, inspirerande, fängslande och ibland även hjärtskärande historia väl värd att se.

Big Mouth

Den här serien om barn på väg in i tonåren med allt var det innebär är urkul, träffsäker och genuint förtjusande vilket TVdags skrivit om tidigare. Just att den är tecknad, och att det finns fantasifigurer (pubertetsmonstret, inte hormonfén) som tar sig friheten att diskutera pinsamheter (sex, könsorgan, kåthet) med de nyblivna tonåringarna, gör ju också att man riktigt kan tänja på gränserna när det gäller att prata om allt som är nytt, genant, plågsamt och spännande i den här åldern. Oemotståndligt är resultatet!

Easy

Joe Swanberg, kungen av mumblecore-genren – där man med minimal budget, naturlig, ibland improviserad dialog samt amatörskådespelare berättar historier om vardag, sex och kärlek – har fått göra två säsonger än så länge av sin dramakomedi-antologi för Netflix. Jag älskar den här typen av slice-of-life berättelser som han också levererar i Easy. Han har en naturlig stil, folk pratar som folk pratar, vilket betyder att vi också får dialog som inte alltid tillför handlingen något, utan i stället berättar vilka de här personerna är och hur de lever och vad de tänker. Därför funkar det så bra just med lite okända skådespelare för att framhäva känslan av att man tjuvtittar lite på någons liv.

Andra säsongen innehåller en knippe varierade berättelser, med mindre mummel och fler kända skådespelare, men oj, vad många aktuella företeelser Swanberg, som både skriver och regisserar, tar upp och gör spetsfundiga små historier runt omkring – hyckleri, offerkultur och självgodhet. Det är skönt med antologiformen, att slippa känna att man måste knyta an till karaktärerna och istället bara njuta av historien här och nu. Swanberg lyckas mycket bra med att snabbt låta oss komma in i huvudpersons inre, förstå deras situation och hinna berätta en angelägen historia, som jag fortsätter fundera på efter att avsnittet är slut.

 

Just nu på TVdags

Nyhet

Den nya säsongen av Making A Murderer är bara veckor bort!

25 september, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Detaljrikedomen i Better Call Saul

23 september, 2018
Nyhet

Ryktena var sanna: Veronica Mars återkommer!

20 september, 2018
Podcast

Äntligen tillbaka! TVdags-podden från Malmö filmdagar

20 september, 2018
Tablåtips

Kvällens måste-tv! Mia Skäringers berörande serie Kroppshets

20 september, 2018
Tips

Conner O'Malley på djupt vatten – se världens första flodbaserade talkshow

19 september, 2018
Kommentar

Kontrovers på barnens bästa gata – klart Bert & Ernie kan vara homo

19 september, 2018
Pop Culture Confidential

Mer podd: vi pratar Emmy & intervjuar skaparna av Netflix-aktuella Maniac

18 september, 2018
Klipp

Trailerfest! Här är Brie Larson som Captain Marvel

18 september, 2018
Lista

Vann din favorit? Här är alla Emmy-vinnare

18 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Skaparna av nya Amazon Prime-serien Forever

18 september, 2018
Trailer

Mary Poppins kommer till jul – med Blunt som värdig arvtagare

17 september, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel