Kommentar

»För många kockar«-känsla i HBO:s överambitiösa miniserie Fosse/Verdon

»Donna Clark är alla kvinnor« skrev jag för ett drygt år sedan om en av kvinnorna i fantastiska Halt and Catch Fire. Jag menade naturligtvis inte att alla gör samma resa som hon gjorde eller ens kan relatera till henne, men hennes resa genom 80-talets gryende IT-industri blir en symbol för den resa den gruppen kvinnor gjort, från att vara hemmafru, inte tas på allvar på jobbet, få ta allt ansvar i hemmet – till att bli den som likaväl som männen kan jaga sina drömmar. Jag kan inte låta bli att tänka på detta när jag börjar titta på nya miniserien Fosse/Verdon.

Historien är tjatig. Det handlar ju inte riktigt om Gwen utan bara om hennes relation till Fosse och vänner som slänger ur sig plattityder.

Gwen Verdon borde vara en del av denna resa. Idén med serien antar jag är att just berätta om Verdon, Bob Fosses tredje hustru, kvinnan bakom den geniförklarade mannen, som inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Tillsammans moderniserade koreografi- och dans-paret Fosse/Verdon musikalgenren och väckte den till liv både på scen (Sweet Charity och Chicago) och på film (Cabaret). Gwen hjälper sin man, hon kommer med idéer, hon är ibland bättre än sin man på att regissera, hon flyger över Atlanten för att fixa till kostymer. Hon gör samma brandkårssläckningar som fiktiva Donna gjorde 10–20 år senare i datorbranschen, men skillnaden är att Gwen inte kommer vidare.

Kanske reflekterar detta det tidiga 1970-talet väl, men berättelsen är i sin tappning redan passé. Den lyfter aldrig, engagerar inte, i alla fall inte under de två avsnitt jag orkat ta mig igenom. Historien är redan berättad så många gånger förr och den tar vare sig henne eller mig som tittare någonstans. Gwen är en tålmodig ängel. Hon är präktig, ofelbar, ljuv och medkännande bredvid sin »dickiga« snubbe, som naturligtvis fortsätter älska sin fru trots snedsteg. »Snälla, ligg inte med andra«, ber Gwen. »Du är så duktig, jag bara hjälper till lite«, förminskar hon sitt eget jobb. Och Fosse är ju är en trevlig prick egentligen. Han kan bara inte låta bli, för livet som koreograf och regissör är så jobbigt och krävande. Det är väl därför han får vara i berättelsens centrum i all fall.

Man låter berättandet hoppa i tiden fram och tillbaka med svårtydda titlar som förvirrar mer än de hjälper. Det känns lite överambitiöst, som om man måste snitsa till berättandet för att kompensera för innehållet. I hoppet tillbaka till runt 1960 iscensätts deras första möte och det är som om karaktärerna försöker leva ut mera dramatik än de egentligen upplever. De anstränger sig till fullo att få visa starkare känslor, en mer himlande kärlekshistoria än det är. Om det är så svårt, så smärtsamt att vara tillsammans, så måste det vara värt det. Men varken karaktärerna eller regissören övertygar oss.

04_FV 101_0162 copy-1600x1600
Historien är tjatig. Det handlar ju inte riktigt om Gwen utan bara om hennes relation till Fosse och vänner som slänger ur sig plattityder: »I think it’s exactly what you two need. Some time away together.« Det är relationen de pratar om och som Gwen gnäller om, inte jobbet som hon inte får credit för, vilket var det som Donna bråkade om. Inget Bechdel-test klaras här. Efter Halt and Catch Fire behöver vi något mer och det är möjligt att det finns en historia begravd här någonstans som är värd att berätta, men ingen har hittat den. Det kanske beror på det faktum att jag inte hittar någon skapare av serien, däremot en mängd producenter, manusförfattare och regissörer. Ett fall av för många kockar kanske.

Sen kan man ju inte misslyckas helt med skådespelare om Michelle Williams och Sam Rockwell. Williams transformering till Verdon är fantastisk, inte bara det rödlockiga håret, solglasögonen, rynkorna och så vidare utan även ansiktsuttrycken, rösten, dialekten. Porträtteringen är perfekt, men det är nästan så den tar över eftersom historien i sig är platt och utdragen. Porträtteringen får huvudrollen. Efter första avsnittet undrade jag om man inte skulle satsat på en två timmars film istället, för en tightare berättelse. Efter andra undrade jag vad det är man vill berätta överhuvudtaget? Kanske skulle man bara filmat några monologer med Michelle Williams och sen vara nöjd med det.

Fosse/Verdon finns på HBO Nordic. Nya avsnitt varje onsdag.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel