Recension

Feministfilmen Suffragette – ett brinnande aktuellt upp till kamp-tal

For decades women had peacefully campaigned for equality and the right to vote. Their arguments were ignored. In response, Emmeline Pankhurt, leader of the suffragette movement, called for a national campaign of civil disobedience. This is the story of one group of working women who joined the fight.

Med den texten inleds Suffragette, den brittiska filmen om kampen för kvinnlig rösträtt i England. Tårarna började sippra direkt på mig. Sedan droppade de hela tiden för att avslutas med riktig framåtböjd skakig hulkgråt när filmen var slut!

Suffragette känns personlig: ämnet ligger mig varmt om hjärtat och filmen är personlig även för filmskaparna själva: regissören Sarah Gavron (Brick Lane) och manusförfattaren Abi Morgan (Brick Lane, The Iron Lady, The Hour). Suffragette är ett upp till kamp-tal i filmform!

»We don’t want to be law breakers – we want to be law makers

Filmen utspelar sig under 16 månader, mellan 1912 och 1913, i London. Vi möter Maud Watts (Carey Mulligan) som sliter ont från tidig morgon på ett tvätteri under en hånfull och slemmig arbetsledare (Geoff Bell), bara för att sent på kvällen komma hem till den mörka lilla lägenheten i East End, där liten son, hennes man och ytterligare jobb i form av familjens tvätt väntar. Genom en tillfällighet kommer hon i kontakt med suffragett-rörelsen. Dessa kämpar för kvinnors rättigheter och kvinnors rösträtt shar precis tagit beslutet att bli mer militant och att använda civil olydnad för att väcka uppmärksamhet då ingenting annat dittills har hjälpt: »We don’t want to be law breakers – we want to be law makers!«.

Trots sin inledande rädsla och osäkerhet inser hon snart att hon inte kan dra sig ur. Maud övertygas om att det måste gå att leva livet som kvinna på ett annat sätt än det hårda, orättvisa som hon känner till. Även om det betyder att man får ge upp hela sitt liv.

Scenen där Maud står i hällregnet utanför sitt hem där hon aldrig mer är välkommen, och gör roliga mim-skämt för sin lilla pojke som står i sovrumsfönstret och tittar ut på henne, åh, det är så hjärtskärande.

Carey Mulligan är vansinnigt bra i rollen som Maud. Hur hon förändras från att bara vara undergiven, trött, utsliten, rädd till att fyllas av övertygelse och stålhård beslutsamhet. Man har lyckats hitta ett helt bedårande näpet och ovanligt begåvat barn (Adam Michael Dodd) som spelar hennes son. Relationen och värmen känns helt trovärdig, med ömma närbilder på skoj och lek och trams. Scenen där Maud står i hällregnet utanför sitt hem där hon aldrig mer är välkommen, och gör roliga mim-skämt för sin lilla pojke som står i sovrumsfönstret och tittar ut på henne, åh, det är så hjärtskärande. Maudes man spelas av en erfaren räv i kostymfilmssammanhang, den alltid utmärkte Ben Whishaw. Man har valt att inte göra honom till ett hundraprocentigt svin, snarare ser man – även om vi inte kan acceptera hans handlande – hur trängd han känner sig. Han tycker på riktigt att Maud är självisk, och att det är hon som tvingat honom att ta till åtgärder.

Det finns ett drag av Thelma & Louise i filmen, lite den där känslan av oundviklighet, en annalkande katastrof, som man inte skulle stoppa ens om man ville. Ett exempel är kommissarie Arthur Steed (Brendan Gleeson) som kallas in för att kartlägga och stävja den oroväckande kvinnliga aktivismen, som gör en något mer osympatisk version av Harvey Keitels roll i Thelma & Louise.

Fotot är vackert och närgånget,  färgerna är noga uttänkta, filmen går i vitt, grönt och lila då det var WSPU: s färger. (The Women's Social and Political Union var den kamporganisation som ledaren för suffragettrörelsen, Emmeline Pankhurst, startade.).

Jag, som är en sucker för känslosamma upp till kamp-tal, får verkligen mitt lystmäte. Herregud, gåshuden kom och gick oavbrutet under filmens gång,

Det är ingen festlig film, ni ska inte tro att det är någon comic relief. Tänk mer att när man tror att det inte kan bli grymmare, så kan det visst bli det. Men jag, som är en sucker för känslosamma upp till kamp-tal, får verkligen mitt lystmäte. Herregud, gåshuden kom och gick oavbrutet under filmens gång, jag skulle vilja citera alla upp till kamp-tal i manuset. Som här, i en scen där Maud återigen blivit arresterad, och blir utfrågad av kommissarie Steed:

Man hade kunnat tänka sig att en film om de engelska suffragetterna skulle handla om den välkända Emmeline Pankhurt och hennes döttrar. Från början skulle filmen handlat om överklasskvinnan Alice (nu en liten biroll, spelad av kostymfilmsfavoriten Romola Garai). Det är lättare att berätta överklass-suffragetternas kamp, anledningen till att man vet så lite om arbetarkvinnornas kamp är att det finns så oerhört lite nedtecknat. De hade inte tid att skriva dagbok eller kamptexter – de jobbade ju! Eller var illitterata, då de inte fått gå i skolan. Men så upptäckte man en biografi av tvätterskan Hannah Mitchell, som skrivit en bok om sina erfarenheter som suffragett. Efter fyndet av Hannah Mitchells bok ändrade man storyn till att ha ett stenhårt arbetarklassperspektiv vilket var ett bra val. Det poängterar att för kvinnor är jämställdhet inte är en lyx, det var och förblir en nödvändighet. För alla!

WSPU poster, 1909
En WSPU-poster från 1909, sitter som vykort på min vägg hemma.

Jag blev verkligen oerhört tagen av Suffragette. Det här hände på riktigt, det är fint och samtidigt hemskt att tänka på alla kvinnor som i århundraden banat vägen för oss. För det är lätt att glömma hur tacksamma vi ska vara mot feminister i alla tider för den kamp de fört för oss.

Suffragette känns fortfarande aktuell. Speciellt med tanke på vad debatten handlat om senaste veckorna. Med debatt om sexuellt våld och alla hundratals vittnesmål om uppväxter kantade av sexuella övergrepp, kan man lugnt säga att kampen inte är över än. Det förstärker filmen genom de rullande eftertexterna om när kvinnlig rösträtt infördes i världen. I Saudiarabiens fall, december 2015.
Se den på bio, det är viktigt att visa att filmer som den här visst drar in pengar. Glöm inte en vän och vattenfast mascara.

»Never surrender, never give up the fight« med filmens Emmeline Pankhursts (Meryl Streep) ord!

Suffragette har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för Det som göms i snö – GW:s lustmord på Göran Lambertz

21 augusti, 2018
Nyhet

Glädjebeskedet: Netflix beställer en tredje säsong av GLOW

21 augusti, 2018
Tips

Premiär ikväll för ny säsong av släktmysterier i Arvinge okänd

20 augusti, 2018
Klipp

Pilot! Orleans! Bara soft rock-godis i Ozempics oförtjänt avskydda reklamfilmer

20 augusti, 2018
Nyhet

Iron Fist är tillbaka – kolla in trailern för nya säsongen

20 augusti, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nashvilles episka final-försoning

19 augusti, 2018
Recension

Uppfriskande miljöombyte & Bollywood noir i Netflix Sacred Games

18 augusti, 2018
Klipp

Se Jimmie Åkesson blåljuga om sin SD-nazism-bakgrund

17 augusti, 2018
Klipp

Kusligast med Brennan-gate: Trump prickar inte av en lista med fiender – utan med vittnen

17 augusti, 2018
Till minne

Aretha Franklin död – se ABC:s livesända hyllning här

16 augusti, 2018
Trailer

Alla ska med i Mad Men-skaparens nya serie The Romanoffs

15 augusti, 2018
Intervjutips

Öppenhjärtig Colbert om The Late Show, Trump & tuffa frågor

14 augusti, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel