TVdags recenserar The Walking Dead-spinoffen

Fear The Walking Dead skyndar långsamt mot världens undergång

I The Walking Dead ställdes vi inför fullbordat faktum, Rick Grimes vaknade övergiven på sjukhuset efter att ha legat i koma i månader, bara för att upptäcka att världen som han kände den hade spolats ner i toaletten och odöda vandrare, walkers, nu besatte jorden. Ett vanligt grepp inom populärkulturen, där publiken får dela paniken och whatthefuck-känslorna som rollfiguren upplever när hen kastas huvudstupa in i en ny, helt skoningslös värld.

I Fear The Walking Dead tar sig Robert Kirkman an det andra perspektivet, spolar tillbaka bandet hela vägen till början, och skiftar fokus från trakterna kring Georgia och Virginia på den amerikanska östkusten till kontinentens västra sida, där vi i Los Angeles-regionens ändlösa sprawl av bebyggelse ska få bevittna civilisationens långsamma sönderfall från start.

Eller, kanske inte riktigt. I förbigående nämns att incidenter av något slag redan rapporterats från fem delstater, incidenter som dissekerats och redan konspirerats kring på de delar av nätet där sådant frodas, samtidigt som samhället i stort verkar ha svårt att se sambanden, fullt upptagna med att hantera vardagspusslet, på sin höjd suckande åt den ovanligt kraftiga influensa som verkat ha drabbat många de senaste dagarna.

I fokus står en modern, lagom trasig familj där den äldre sonen Nick är heroinist och dottern Alicia går sista året på high school och bara är allmänt irriterad på tillvaron. Mamma Madison (Kim Dickens från Deadwood och Treme) är studievägledare på Alicias skola, där även Madisons nya kärlek Travis är lärare i engelska. Travis har i sin tur en dålig relation till sin son Chris, som bor med Travis exfru Liza (Elizabeth Rodriguez från Orange is the New Black), och snart måste han ge sig av för att leta upp sin gamla familj när han börjat inse vartåt världen barkar och sonen vägrar svara när han ringer för att varna. Bortsett från faktumet att civilisationen som vi känner den är på väg att upphöra, hade det kunnat vara vilket modernt familjedrama som helst.

Precis som i moderserien verkar begreppet »zombie« vara okänt i Fear The Walking Dead.

Den som först möter de som rest sig från döden (precis som i moderserien verkar begreppet »zombie« vara okänt i Fear The Walking Dead) är Nick, som när han vaknar efter ett rus i en knarkarkvart kommer på en kvinna med att sitta och mumsa på en död heroinists kind. Nick lägger benen på ryggen men blir under flykten påkörd av en bil och hamnar på sjukhus. Mycket av familjens till en början skeptiska inställning till vad som är på väg att ske beror på just detta, Nick har inget vidare förflutet som sanningsvittne och är till en början inte ens själv säker på att det han säger sig ha sett verkligen har hänt.

Men nog har han rätt, för långsamt börjar tillvaron kring dem falla samman, en lekplats full av liv som Madison och Travis kör förbi i pilotavsnittets början är dagen efter när de åter passerar närmast öde, skolbussens säten blir allt mer tomma och de avlägsna sirener från utryckningsfordon som hör till storstäders ljudfond växer successivt i antal och styrka. Samtidigt sprids skakiga videoklipp i sociala medier där kroppar envist reser sig trots att de skjuts sönder och samman av trängda poliser, tills någon mer eller mindre av en slump lyckas med det vi som sitter inne med facit vet är enda lösningen – ett skott rakt i skallen.

Just långsamheten är det som mest slår mig i de två första avsnitten av Fear The Walking Dead, på totalt 106 minuter (piloten i sig är drygt en timme lång) hinner vi inte ens till den punkt då el- och mobilnätet slutligen säckat ihop, och de flesta svävar ännu i ovisshet om exakt hur illa ställt det är med tillvaron. Med tanke på att den första säsongen bara består av sex avsnitt, känns det osannolikt att vi hinner särskilt mycket längre än en vecka in i samhällets undergång denna vända.

Långsamheten är det som slår mig mest i de två första avsnitten av Fear The Walking Dead, på 106 minuter hinner vi inte ens till punkten då el- och mobilnätet säckat ihop.

Originalserien är inte heller alltid fartfylld – jösses vad de drog benen efter sig när de hängde på Hershels gård i säsong två till exempel – men är det något fem år av The Walking Dead har lärt oss, så är det att skiten ofta träffar fläkten mitt i vardagslunken (i den mån någon sådan ens finns i en postapokalyptisk värld), och att det ofta sker med en intensitet och grymhet som är ovanlig för en så publikmässigt bred serie. Den gnagande känslan av att allt kan gå åt helvete precis när som helst infinner sig dock inte för mig här, vilket är konstigt med tanke på att det är precis vad som de facto håller på att ske. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag saknar.

Kanske är det att jag inte känner otrygghet, jag ömmar (ännu) inte för rollfigurerna, oroar mig inte för att de kommer att få bita i gräset – eller ja, bli bitna. Förhoppningsvis är det en falsk trygghet som de bygger upp, en invaggning jag kommer att få ångra jag dristade mig till att känna.

ftwd

Tempot som helhet i serien framöver är också intressant att fundera över. Kommer vi att borra ner oss i en tid som ytterst långsamt rör sig framåt i apokalypsens startskede, eller kommer vi om någon säsong att likt i moderserien befinna oss i en värld helt dominerad av walkers, bara i en annan del av USA? Om det senare blir fallet – hur kul är egentligen det?

The Walking Dead har fått en hel del kritik för hur stereotypt de skildrar könsroller och minoritetsgrupper. Frågan om hur de olika könen reagerar eller regredierar utifrån det som händer här tycker jag det är för tidigt att säga något om, men ärligt talat – (mindre spoiler följer!) i första avsnittet introduceras totalt tre personer av afroamerikanskt ursprung, och samtliga hinner bli walkers långt innan andra avsnittets slut – en offrar sig dessutom för att rädda sin vita flickvän (killen vars ansikte det mumsas på i öppningsscenen är dessutom också svart). Låt oss hoppas att det bara rör sig om en olycklig slump.

Fear The Walking Dead börjar streamas på HBO Nordic på måndag, 24 augusti, dagen efter AMC:s visning i USA. Vi på TVdags kommer att diskutera varje avsnitt i en tv-cirkel. Ni hänger väl på?

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel