Recension

Fantastiska vidunder är ett härligt, magiskt äventyr – trots svag handling

Betyg 4 av 5

Uppföljare, prequels och spinoffs är ingenting nytt, men det känns som att de stora filmbolagen just kommit på någonting som vi fans vetat länge – att en etablerad fiktiv värld är en minst lika stark grund att utgå ifrån som en populär karaktär, känd skådis eller beprövad handling när man ska göra en film. För är det inte världarna som berättelserna utspelar sig i som gör våra största popkulturella fenomen så tilltalande för miljoner fans att nörda in sig i?

Om man längtar efter den mysiga, magiska känslan man får av att läsa en Harry Potter-bok eller se en av filmerna så levererar Fantastiska vidunder omedelbart.

För mig som barn var det i alla fall Star Wars-scenerna i Mos Eisley-cantinan och Jabbas palats som verkligen fascinerade och väckte nyfikenheten och fantasin till liv, snarare än rymdskeppen och häftiga explosioner. Det är alla detaljer och hantverket som dedikeras till att ge liv till dessa världar som de mest trogna fans går igång på, från Sagan om ringen till Game of Thrones femtio år senare. Men det känns som att det inte varit förrän nu efter att Marvel lyckats om och om igen med att ta relativt okända karaktärer och etablera dem med succéfilmer bara baserat på löftet att de är en del av Marvels ständigt växande filmuniversum, som håller på att bli en trend. För helt plötsligt har två andra av våra älskade filmserier nya spinoffs på gång utan att ge oss någon favoritkaraktär i huvudrollen, bara löftet om nya äventyr i våra fiktiva favorituniversum. Den ena är Star Wars: Rogue One som kommer ut nästa månad och den andra är Fantastiska vidunder och var man hittar dem, som utspelar sig i samma värld som Harry Potter-serien och har premiär idag!

Om man längtar efter den mysiga, magiska känslan man får av att läsa en Harry Potter-bok eller se en av filmerna så levererar Fantastiska vidunder omedelbart med det bekanta Harry Potter-temat som snabbt förvandlas till sin egen trudelutt. Musiken är fin och passande men inte alls lika ikonisk som föregångaren. Detta är en smart start på filmen som precis som musiken indikerar har sina rötter i Harry Potter men snabbt visar sig stå på sina egna fötter, fast besluten att förtrolla och vinna över tittarna baserat på sina egna meriter. Visuellt öppnar filmen med en serie tidningsrubriker som ger oss en bild av hur trollkarlsvärlden ser ut på tjugotalet då filmen utspelar sig. Alla dessa tidningsuppslag är fullproppade med annan text, artiklar och bilder som jag gissar att fans kan finna mycket nöje i när de väl har en fjärrkontroll eller en immobulus-trollformel att pausa med.

Eddie Redmayne är oerhört charmig som Newt Scamander, en besynnerlig protagonist vars personlighet är väldigt annorlunda från Harry Potter, säkerligen ett noga beräknat val från J.K. Rowling som är väldigt tydlig i att vilja skapa något nytt.

Idén till filmen kommer ifrån en liten bok med samma namn som J.K. Rowling skrev 2001 för att dra in pengar till välgörenhetsorganisationen Comic Relief. Boken är skriven som om det vore facklitteratur och Harry Potters egen bok som han, Ron och Hermionie kluddrat ner anteckningar i. I boken står det en del om den äventyrliga författaren Newt Scamander och hans livsöde, vilket en del säkert skulle se som spoilers, men inga direkta detaljer om hans äventyr nämns så när Rowling bestämde sig för att skriva ett filmmanus om Newt Scamander så kunde berättelsen utspela sig vart som helst och handla om vad som helst. Det tycker jag märks lite grann i den färdiga filmen som saknar en stark handling. Inte för att jag alltid vill kunna förutspå vad som kommer hända härnäst, men det känns som att Newt under större delen av filmen bara springer runt i New York och försöker städa upp röran som han orsakat. Lägg till ett par halvtråkiga parallella handlingar om några politiker och om häxhatare så känner man sig lite otålig i väntan på att man ska kunna få grepp om helheten. Allt möts dock i slutändan i ett stort, spektakulärt klimax då man äntligen förstår hur allt hänger samman och det ger berättelsen vikt i ett större sammanhang, så slutet gott allting gott?

fantastic-beasts-movie-trailers-demiguise

Ja det är helt okej om den magiska världen får ta mer plats än ett tydligt narrativ, eftersom det är väl den här världen vi är här för att besöka? Eddie Redmayne är oerhört charmig som Newt Scamander, en besynnerlig protagonist vars personlighet är väldigt annorlunda från Harry Potter, säkerligen ett noga beräknat val från författaren som är väldigt tydlig i att vilja skapa något nytt och inte härma de populära böckerna. Vi träffar på massor av roliga och sällsynta vidunder som Newt förvarar i sin magiska väska, varav vissa är väldigt imponerande medan en del lider av en något oinspirerad design. Ibland ser de datoranimerade varelserna helt enkelt inte verkliga nog ut, vilket alltid är tråkigt att se. Jag skulle varje gång hellre vilja se fysiska effekter som animatronics (robotdockor) och masker som inte är helt perfekta än datormodeller som inte ser ut som att de fysiskt varit på plats under inspelningen. Att bygga en filmserie runt en karaktär som letar efter ovanliga monster är ganska briljant. Jag skulle bli förvånad om det inte kommer finnas hyllor efter hyllor med mörtlappar, åskfåglar, halvmaskerade apor och nifflare m.m. i leksaksaffärerna inför Jul. Det har ryktats om att skaparna av det populära mobilspelet Pokemon GO håller på att utveckla ett Harry Potter-spel i samma anda. Nu när Fantastiska vidunder kommit ut känns det inte lika svårt att föreställa sig hur det kan komma att se ut.

Newt-Scamander-Tina-Goldstein-Jacob-Kowalski-Fantastic-Beasts-and-Where-to-Find-Them

Jacob som Dan Fogler spelar och som blir Newts följeslagare under äventyren i filmen blev nog min favoritkaraktär. Han är en skön och ärlig kille som är lätt att relatera till då han precis som oss tittare bara är en vanlig mugglare. Vi har väl alla märkt att karaktärer som spelar betydande roller i Hollywood-filmer inte tillåts vara tjocka utan att det används till att dra skämt på deras bekostnad. Det är en tröttsam stereotyp att om man är tjock är man antingen korkad, inkompetent, feg eller girig. Jacob är överviktig men filmen behandlar honom nästan helt och hållet som att det inte spelar någon roll, vilket är kul och uppfriskande att se. Dock är det ett tillfälle där de försöker få fram några skratt från att Jacob nästan är för tjock för att klämma sig igenom en grej, vilket kändes ganska onödigt. Katherine Waterston spelar den kvinnliga huvudrollen Tina Goldstein som jobbar för MACUSA, den amerikanska motsvarigheten till det brittiska trollkarlsministeriet. Precis som Newt är Tina lite underlig och inte helt kompetent på sitt jobb, men hon saknar hans charm som de istället verkar gett till hennes mycket roligare syster Queenie som står för många av filmens komiska repliker.

Trots att de miljöer och varelser vi träffar i filmen är mestadels härliga, mysiga och visuellt tillfredsställande så kan man inte undgå att sakna de bekanta platserna från Harry Potter-böckerna. Tjugotalets New York är en spännande plats men möjligtvis för långt borta från Hogwarts för att kännas som hemma, och jag såg ofta fler likheter med filmen Winter's Tale än Harry Potter. Det är svårt att inte dra jämförelser då den filmen också är en övernaturlig berättelse där Colin Farrell springer runt i New York under samma tidsperiod. Colin Farrells karaktär i Fantastiska vidunder är en Auror som jobbar för MACUSA och som Newt självfallet sätter sig upp emot genom att klanta runt som om han vore mycket mer inkompetent än vad han i andra stunder visar sig vara. Någonting jag starkt ogillar är filmer och serier som drar sin handling från hur dåliga huvudkaraktärerna är på sina jobb eller att vara föräldrar etc. Jag älskar Newt men skulle hellre sett att det är hans vilja som driver honom än en Mr Bean-lik förmåga att snubbla ur ett problem och in i ett annat.

142139156

Det som ger mig förståelse för de aspekter av filmen jag var mindre förtjust i är faktumet att detta bara är första delen i vad som först var planerat som en trilogi, men som Rowling nyligen gått ut med kommer vara en serie av FEM filmer. Detta är alltså bara ett inledande stycke i lång berättelse, så varför inte spendera lite mer tid på att lära känna Newt och etablera tjugotalets trollkarlsvärld istället för att göra det till ett mer linjärt äventyr. De scener med Jon Voights karaktär och hans söner kändes inte helt nödvändiga eller intressanta, men jag antar att han kommer få en större roll i framtiden. Som ett fan av t.ex. alla Marvel-filmer har jag stort tålamod för att långsamt sätta upp dominobrickor innan man är redo att se dem falla.

Fantastiska vidunder har tillräckligt med referenser och kopplingar till böckerna för att exaltera de största fansen, medan den även skapar sin egen mysiga och magiska känsla som kan uppskattas av vem som helst, vare sig man sett Harry Potter eller inte.

Precis som jag skrev om Doctor Strange för ett par veckor sen är Fantastiska vidunder och var man hittar dem en film med oerhörd potential, som den inte riktigt lever upp till. Det är väldigt likt Doctor Strange också eftersom det i båda filmerna känns som att man väntar på att det riktiga äventyret ska börja och när det verkligen gör det är filmen nästan slut och det hela var bara en introduktion till en framtida uppföljare.

Min slutsats är dock att filmen är långt ifrån en besvikelse även om den inte är felfri. Fantastiska vidunder har tillräckligt med referenser och kopplingar till böckerna för att exaltera de största fansen, medan den även skapar sin egen mysiga och magiska känsla som kan uppskattas av vem som helst, vare sig man sett Harry Potter eller inte. Newt Scamander är en värdig protagonist att bygga en filmserie runt men förhoppningsvis leder detta även till andra berättelser av olika slag i Harry Potters magiska värld. Om detta är en trend som fortsätter, med nya filmer i de mest populära fiktiva universum, vad vill ni se härnäst?

Fantastiska vidunder och var man hittar dem har biopremiär idag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: perfekt tvinnad intrig i norska Twin

15 december, 2019
Cover

GFO Soundsystem!

14 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

Game of Thones var störst – men kanske inte bäst i tv-världen

13 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

Halt and Catch Fire-Bos – den enda äldre kränkta mannen värd att älska

10 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel