Recension

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott – besök magiska Paris i denna fullproppade uppföljare

Betyg 4 av 5

Uppföljaren till Fantastiska vidunder och var man hittar dem är här och den bjuder på allt man kunde förväntat sig och lite till – vi träffar på mysig magi, nya monster, Harry Potter-referenser och massor av spännande karaktärer när vi besöker både bekanta ställen som Hogwarts och platser som vi tidigare aldrig sett i JK Rowlings magiska värld.

Precis som med den första filmen i serien så är det JK Rowling själv som skrivit manus, vilket självklart ger berättelsen en hel del gravitas för Harry Potter-fans som annars lätt skulle kunna avfärda de här filmerna som fanfiction, något som inte »på riktigt« är en del av Harry Potter-världens historia. Den första filmen var kul, men mitt klagomål var att handlingen nästan kändes obetydlig – vi fick följa Newt Scamanders fartfyllda äventyr i magiska New York på 1920-talet där han jagade sina förrymda vidunder, men inte så mycket mer än så. Det var i en sidoberättelse, som knappt hade någonting med Newt att göra, som de etablerade den mäktiga Credence som vi till slut fick reda på att skurken Grindelwald var ute efter, men när Credence verkade dö i slutet av filmen så kändes det som att vi inte utfört någonting i den övergripande handlingen (som planeras bli fem filmer) förutom att lära känna Newt Scamander, vars koppling till Grindelwald knappt existerar.

fantastic-beasts-the-crimes-of-grindelwald

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott så kan man definitivt inte klaga på att det inte finns tillräckligt med handling. Filmen är så fullproppad att många kritiker har klagat på att det är för mycket som händer med alldeles för många karaktärer. Visst, det är jättemånga karaktärer i filmen – bilden ovan visar 16 stycken, varav en jag inte ens tror de ger namnet på, några är bara med i ett fåtal scener, och flera som man lätt skulle kunnat skippa utan att påverka helheten allt för mycket, men jag tycker ändå att allt är väldigt väl sammansatt och jag hade aldrig svårt att förstå vilka karaktärerna var eller problem med att följa handlingen.

I filmen får vi se att Newt Scamander förbjudits från att resa utanför England efter händelserna i första filmen, men när Dumbledore ber honom att åka till Paris för att hitta Credence, som alltså inte alls dog i första filmen, innan Grindelwald hittar honom, så börjar jakten på Credence som själv är på jakt efter sin sanna identitet.

Eddie Redmayne som Newt Scamander.
Eddie Redmayne som Newt Scamander.

Newt Scamander är samma märkliga och charmiga figur när vi träffar honom i Grindelwalds brott. Vi får såklart se honom ta hand om sina magiska varelser – några gamla favoriter samt nya fantasifulla monster, men de har definitivt inte samma fokus i uppföljaren som de hade i första filmen. Newt lämnar nämligen den privata djurparken som bor i hans resväska hemma i England och tar bara med ett par vidunder på det här äventyret. Man kan tycka att filmen inte ens behöver ha »Fantastiska vidunder« i titeln, men å andra sidan så beskriver »Grindelwalds brott« inte filmen bättre, eftersom vi inte direkt får någon större förklaring på vilka brott som åsyftas. Det bästa förslaget som jag kan komma på till en mer passande titel blir nog »Tomb of Lestrange,« eller varför inte »Fantastic Beasts: European Vacation«?

Mugglarkompisen Jacob Kowalski från första filmen är igen Newts följeslagare. Jag gillar honom, han är rolig, men i en fullproppad film hade han och Queenie lika gärna kunnat få stanna i New York. Jacob och Queenie har kanske den mest framtvingade sidoberättelsen i filmen, som man i slutet förstår hur de hade tänkt men det håller helt enkelt inte. Deras första scen, där de dyker upp i London och vi (precis som Jacob) snabbt får veta att Queenie förtrollat honom så att han skulle gå med på allt hon säger, så att han skulle följa med till Europa där det inte är olagligt för magiska och icke-magiska att gifta sig, är mycket mer obekvämt och konstigt än vad Rowling måste föreställt sig. Inte för att filmen inte har en hel del andra mörka implikationer, inklusive bebisar som dödas, men det ligger på en nivå som yngre tittare förmodligen inte ens skulle reflektera över.

Le
Zoë Kravitz och Callum Turner som Leta Lestrange och Theseus Scamander.

När Fantastiska vidunder hade ett par referenser till Newts före detta kärlek Leta Lestrange så kändes det inte relevant eller naturligt, men som man kanske kunde räkna ut så dyker Leta upp här i uppföljaren, spelad av Zoë Kravitz. Familjen Lestrange spelar en viktig del i filmens handling, och Leta är förlovad med Newts tråkiga bror Theseus Scamander. Flashback-scenerna med Newt och Leta på Hogwarts är jättebra – jag tycker alltid att det är enormt tillfredsställande när de hittar unga skådespelare som utseendemässigt är övertygande i rollerna som yngre versioner av karaktärer i flashbacks, och unga Newt är perfekt.

Det mesta pratet inför filmen (i alla fall som jag sett) har kretsat runt att Jude Law ska spela en ung Albus Dumbledore. Law är utmärkt i rollen och det är kul att få se Hogwarts igen, men han är inte alls med lika mycket som man kanske förväntat sig. Vi kan dock garanterat förvänta oss att få se mer av unga Dumbledore i de kommande filmerna eftersom karaktären är högst inblandad i Grindelwalds öde som beskrivs i Harry Potter-böckerna. I och med berättelsen som etableras i den här filmen så är det inte svårt att föreställa sig att det kan behövas tre filmer till för att fullfölja det hela.

Jude Law som Albus Dumbledore.
Jude Law som Albus Dumbledore.

Att allting i JK Rowlings magiska värld ska vara förtrollande vackert när hennes texter blir till film är någonting vi kommit att ta för givet, men det är någonting extra Studio Ghibli-aktigt över 1920-talets London och Paris i den här filmen, självklart ackompanjerat av James Newton Howards vackra filmmusik. En av de mest spännande platserna vi besöker är en dold cirkus mitt i Paris, där vi får träffa Nagini som uppträder i deras freak show. För de som inte minns så är Nagini i Harry Potter-böckerna en stor orm och Voldemorts horrokrux, men på 1920-talet var hon alltså en mänsklig kvinna. JK Rowling säger att det här är en twist hon suttit på i tjugo år, att Nagini från början var en människa med en blodsförbannelse som gör att man förr eller senare förvandlas till ett djur permanent. Hur ska man någonsin kunna titta på Voldemorts orm på samma sätt igen? I Grindelwalds brott är hennes roll inte så betydande, där hon blir en följeslagare till Credence, men det blir helt klart spännande att få se vad som kommer hända med Nagini i de kommande filmerna och hur hon till slut hamnar hos Voldemort.

Claudia Kim som Nagini.
Claudia Kim som Nagini.

Det som kändes minst relevant i första filmen, med en senator som dödades vars pappa spelades av Jon Voight, kunde man tro skulle följas upp här i uppföljaren, men så var det inte. Vi får väl i stället ta för givet att det kommer lösa sig i de återstående filmerna. För även om vissa karaktärer känns överflödiga även i Gridelwalds brott så finns det ju en poäng med att etablera karaktärer som senare kommer spela en viktig roll. Även om det inte finns några böcker att basera filmerna på så känns det nästan som att Rowling har en bok full av material och försöker få plats med så mycket som möjligt i filmen. Jag tycker det hela är toppen, även om jag vid ett par tillfällen tyckte det var lite väl otydligt varför vissa saker hände, på samma sätt som det ofta är i en adaption där mycket detaljer och kontext faller bort.

Johnny Depp som Grindelwald.
Johnny Depp som Grindelwald.

Johnny Depp som Grindelwald finns det inte så mycket att säga om – han gör sin Deppiga grej där han helt förvandlas till sin karaktär, precis lagom excentrisk och bisarr på skalan mellan hans Willy Wonka och Jack Sparrow. Karaktären som jag nog gillade minst i den första filmen var Newts kärleksintresse Tina Goldstein. Hon var jobbig och tråkig, och är inte mycket bättre i uppföljaren, men jag kan uppskatta dynamiken mellan henne och Newt. Tinas syster Queenie är ju förtjusande, men som jag nämnde tidigare är hela grejen med henne kanske filmens största svaghet.

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott är precis som den första filmen i serien inte felfri, men jag tycker helt klart att filmen skruvar upp insatserna och skapar en mer spännande och intressant handling än vad första filmen hade. Det är en lyx att få luta sig tillbaka och bara njuta av ett helt nytt JK Rowling-äventyr, och hon har lyckats få till flera oväntade twists som gör filmen oförutsägbar. Sen bara för att jag håller med andra kritikers påståenden om att man skulle kunna klippt bort flera karaktärer ur manuset så betyder inte det att jag tycker att Rowling borde ha gjort det. Jag älskar att se mängder av fantasifulla figurer vare sig de får utrymme att utvecklas eller bara är där som en del av en sprudlande fiktiv värld. Jag vill kanske inte gå så långt som att jämföra den mystiska prisjägaren Grimmson från filmen med Boba Fett i Rymdimperiet slår tillbaka, men det är ju samma förtrollande effekt som gör att de bästa fiktiva världarna kan fortsätta att generera nya berättelser långt efter originalen tagit slut. Rowling var så effektiv i sitt skapande av en fascinerande mytologi att vi som läste böckerna som barn fortfarande ständigt hungrar efter att få återuppleva magin. Den andra filmen i Fantastiska vidunder-serien fyller sin funktion i att ge oss detta, och sätter upp spelpjäserna för att tredje filmen ska kunna bli ännu bättre.

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Kommentar

Här är alla anledningar till att På spåret spårat ur – går det att rädda?

9 december, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Beat, Dogs of Berlin & det nya tyska tv-undret

9 december, 2018
Streamingtips

Kan Andrev få en vän? Intressant om manlig ensamhet… och vänskap

8 december, 2018
Kommentar

På SVT i kväll: Morran och Tobias-biofilmen som blev orättvist sågad

8 december, 2018
Trailer

Äntligen! Avengers: Endgame har fått både titel & trailer

7 december, 2018
Nyhet

Nyårsmys eller nyårsrys? Mikael Persbrandt läser Ring, klocka ring

7 december, 2018
Recension

Roma – ett mästerverk om ett Mexiko i förändring

7 december, 2018
Recension

Netflix-premiär för Serkis Mowgli – klart godkänd men ingen klassiker

7 december, 2018
Premiär

Pappslöjd, spritsenap & After Eight – Jul med Ernst är tillbaka

6 december, 2018
Recension

HBO Nordics Min fantastiska väninna är handlingsförlamande fantastisk

6 december, 2018
Kommentar

Värst i tv-världen just nu: Julia Davis gränslösa Sally4Ever

5 december, 2018
Fråga

Vår tid är nu-mysteriet med arvet efter Helga – hur går det ihop?

5 december, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel