Analys

Ett slukhål av brutalt våld – det är synd om människorna i Fargo

Att se på Fargo är som att försöka andas i en plastpåse, inte för att jag försökt, men jag skulle kunna tänka mig att det är ungefär lika jobbigt. Femtio minuters svettig ångest, som då och då avbryts av små luftbubblor med humor eller förlösande coolhet. Det är smärtsamt underhållande. En sedelärande skröna för vuxna. Eller som när Bear Gerhardt säger till sin bror: »We all get what we deserve«. Den slitna frasen har aldrig stämt så bra som i Fargo. Ett brottstycke som fröar av sig och tillåts växa vilt i tio avsnitt, tills att man fått sig en djungel av olagligt ogräs utan egentligt ursprung.

Det är verkligen synd om människorna i Fargo. De vet liksom inte hur predestinerade de är, som studieobjekt bakom glas. Eller i alla fall seriens center Peggy och Ed Blomquist. Precis som Lester Nygaard i förra säsongen sätter de saker och ting i rörelse som de allt försent försöker stoppa, bara för att göra allt ännu värre. Det är riktigt elakt iscensatt, men ack så skickligt. Speciellt »the point of no return«. Som i avsnitt fyra då Patrick Wilsons kavt lugna sheriff förklarar läget för dem genom en krigsanekdot. Peggy och Ed, som inte låtsas förstå, för de vet inte att de i princip redan lämnat det här jordelivet, vilket är just vad historien handlar om. Att leva i förnekelse. Fargo handlar om ödet.

Det är verkligen synd om människorna i Fargo. De vet liksom inte hur predestinerade de är, som studieobjekt bakom glas.

I avsnitt fem, The Gift of the Magi, försöker de rätta till allt ännu mer, och skruvstädet greppas, den ena handlingen drar åt och den andra står skadeglatt bredvid och tittar på när allting går åt helvete.

Jag var aldrig ett jättefan av filmen, serien däremot är rätt unik. Jag älskar hur den hela tiden leker med ytan för att plötsligt förvandlas till ett slukhål av brutalt våld, sedan tillbaka till smart, ibland kanske lite väl smart, dialog och djävulskt snygga bildkompositioner. Fargo är en gammal mordisk ulv i ulliga fårakläder. Jag kommer ihåg hur besviken jag blev på trailern, tänkte »nej«, nu har de fallit för trycket och gjort en Fargo de tror att folk vill se. Med tre lager bred dialekt och det ena finurliga mordet efter det andra, samt perfekt fångad tidsanda. En icke-serie, en bröderna Cohen-serie.

Men så blev det ju inte alls. Och just därför älskar man den. Även om man vet hur det kommer gå långt i förväg. Det ligger i seriens tragiska natur. Genialiskt. Plus också för en grym Bruce Campbell i rollen som Ronald Reagan.

Fargo går att se på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel