Lördagsfilmen

Effektiv chock-skräck eller mångbottnat psykologiskt drama? Honeymoon är öppen för tolkning

Skräckfilmen har alltid varit den perfekta genren för metaforer och allegorier, symboler och nycklar till det undermedvetna. Även om jag ibland kan hysa ett visst agg mot denna form av snobbism – som om inte skräckfilmen varit tillräckligt fin utan potentiellt intellektuellt djup – går det inte att blunda för den ibland. Repulsion, Flugan, Antichrist och It Follows för att nämna några. Den mångbottnade skräcken kan vara  tröttsam. När den är som bäst kittlar den dock sinnelaget med härligt urspårade teorier om vad regissören egentligen vill ha sagt. Leigh Janiaks Honeymoon är en sådan film. En film där man som tittare stelnar till ett kort ögonblick efter att filmen tagit slut och funderar över vad man just sett.

Honeymoon är precis som Lars von Triers Antichrist ett titthålskirurgiskt experiment, rakt in i ett skört förhållandes hjärta.

Honeymoon inleds med ett slags kollage från Bea och Pauls bröllop, korta anekdotiska intervjuklipp där de berättar om sin första date, inställda resor och hur de blev ett par till att börja med. Klassiskt grepp i komedier, men med en ödesmättad celloslinga i bakgrunden blir det något helt annat den här gången. Ett oroligt förebådande om vad som komma skall.

Honeymoon är precis som Lars von Triers Antichrist ett titthålskirurgiskt experiment, rakt in i ett skört förhållandes hjärta. I Antichrist på grund utav en stor sorg. I Honeymoon har bygget knappt torkat, det nygifta paret verkat nyss ha träffats. Plötsligt sitter de i bilen på väg mot ett ödsligt torp mitt ute i ingenstans, för sin smekmånad – bad idea!

Allt är så stort och starkt: passionen, lusten, men kanske framför allt osäkerheten och svartsjukan. Perfekta små sprickor för ondskan att tränga igenom.

Redan efter första natten kommer den krypandes, då Paul tourettes-aktigt slänger ur sig kommentaren: »After last night you deserve to relax, rest your womb«. En – något högtravande, nästan medeltida – nyckelkommentar som fungerar som katalysator för resterande handling och som angriper förhållandet på rotnivå. Jag gillar det här med ord som angriper svagheter och korrumperar mänskliga relationer. Speciellt som när de här går lös på lugnet och drar en linje mellan »före« och »efter«. Som en objuden gäst man slutligen blir av med, men vars fotspår inte går att torka bort.

Skräck-konsekvensen av allt detta blir att Bea börjar förändras, hon glömmer bort hur man gör fattiga riddare, hur man kokar kaffe, hennes humor ligger inte längre i fas med Pauls. Hans rädsla och panik stegras ju längre ifrån varandra de kommer. Psykologiskt sett går det här att tolka som en slags skyddsmekanism. Beas kropp reagerar fysiskt på Pauls giftiga önskan att få barn. Och Pauls panik och rädsla eldar på metamorfosen ytterligare. Den ondaste av cirklar.

Det är upp till var och en hur mycket man vill läsa in i Honeymoon. Antingen ser man den som en effektiv, mycket obehaglig krypare till skräckfilm. Eller så frångår man chockelementens yttre och dissekerar den på djupet. Mot slutet är det dock svårt att förhålla sig objektivt och logiskt till de groteska händelserna vi får ta del av. Då är skräcken allt för intensiv och kroppslig. Kul detalj är att rollen som Bea innehas av Rose Leslie, som ju spelade Ygritte i Game of Thrones.

Honeymoon finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Intresseklubben Antecknar #74

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: A Perfect World & Midnight Cowboy

14 augusti, 2020
Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel