Sverigepremiär

Allt om nya Arkiv X – TVdags stora premiäranalys

Det här inlägget innehåller spoilers för de nya Arkiv X-avsnitten My struggle och Founder's mutation.

När jag skrev min första recension av den nya Arkiv X-säsongen för ett par veckor sedan, efter att enbart ha sett första avsnittet, uttryckte jag mig försiktigt positiv. Jo, serien har absolut fortfarande ett existensberättigande, produktionen är snygg, Gillian Anderson glänser som Scully medan David Duchovnys Mulder verkar lite trött. På minuskontots största post lade jag det snabba berättandet, det var så mycket som skulle tryckas in att inget hann fästa och det var svårt att hinna formulera tankar kring vad som sades även för dem med bra koll på seriens historia.

Andra avsnittet, Founder's mutation, är Arkiv X när det är som bäst. Flyhänt berättande, läskiga detaljer, bra gästskådisar och en Mulder med betydligt mer klipp i steget och glimt i ögat.

Men jag ville inte gå in på avsnittets twist, hur Chris Carter valde att hantera elefanten i rummet – seriens mycket tunga mytharc. Jag har nu sett premiären en gång till, samt även sett (och glatts av!) det andra avsnittet, så låt oss direkt lägga korten på bordet:

Luften gick helt ur mig vid första titten när vändningen kom. Och inte på ett bra sätt. Hur många minuter tog det för Mulder att vara hundraprocentigt redo att slänga nio år av mytologiberättande i papperskorgen efter att han letts av pratshowvärden Ted O'Malley till hangaren med Faradayburen och ARV:n? Fem? Det är nog att räkna högt.

danated

Så följde det obligatoriska växelspelet mellan Mulder och Scully, där Scully ska försöka prata rim och reson med Mulder och sedan framåt slutet falla till föga när hon inser att de vetenskapliga bevisen faktiskt verkar backa upp hans galna påstående.

Allt har varit en lögn.

Okej, kanske inte allt. Men det har aldrig handlat om att en utomjordisk ras sedan urminnes tider planerat en kolonisering av jorden (på senare år i koalition med ett syndikat bestående av en dold maktelit på jorden) och några utomjordsrebeller som försökt stoppa koloniseringen har heller aldrig funnits. Utomjordiskt liv finns, men vi har vad det verkar bara haft direktkontakt med dem en gång – kraschen i Roswell 1947 – och utifrån vrakdelarna och dissekering av varelsen som hittades har en hemlig grupp av »übervåldsamma ultrafascister« under 70 års tid byggt upp en dold maktapparat som nu hjälpt av utomjordlig teknologi står redo att förslava världen som vi känner den.

Det komplicerade scenario vi under nio års sakta fick avslöjat för oss var dimridåer, utplacerade av Syndikatet i syfte att förvilla och dölja sanningen. Suck.

Okej, visst – Chris Carter hade målat in sig i ett hörn. Seriens mytologi blev med åren så överlastad och snårig att jag stundtals bara gapat när jag suttit och läst igenom olika wikisidor för att bättra på minnet inför nystarten, men ändå – fanns det inget bättre sätt att lösa det här på? Var det verkligen nödvändigt att elda upp hela skiten? Seriens mythology arc har trots allt behandlats i 69 av originalseriens 202 avsnitt enligt Wikipedia. Ska vi nu bara glömma dem och gå vidare?

Ställt i sin egen rätt kan jag i och för sig tycka att det nya upplägg vi nu presenterats för är bättre än det tunga träsk rollfigurerna klafsade runt i under seriens sista tre–fyra år. Men det förändrar inte faktumet att Carter valt att fuska. Bortsett från att det inte finns skuggan av en chans att den här efterhandskonstruktionen håller om man på allvar börjar granska vad som hänt tidigare i berättelsen, så tycker jag att det visar på en respektlös inställning gentemot seriens fans. När Pam hittade Bobby intvålad i duschen i Dallas raderades i alla fall bara ett års handling, här snackar vi ett helt decennium.

Jag tänker dock inte måla fan på väggen helt ännu, vi får se vart det här leder. Kanske ställer My struggle II, det avslutande avsnittet av minisäsongen där fokus också ska ligga på mytharcen, allt på huvudet igen.

Drömsekvenserna där Scully och Mulder tänkte vad som kunnat ske om William fått växa upp hos dem och inte adopterats bort som spädbarn – inte ett öga var torrt!

Men om mytologi-debaclet och det forcerade berättandet dämpade min entusiasm för premiären – oj vad roligt det var att se avsnitt två! Founder's mutation var Arkiv X när det är som bäst. Flyhänt berättande, läskiga detaljer, bra gästskådisar, en Mulder med betydligt mer klipp i steget och glimt i ögat och en historia som även om den var av tydlig »monster of the week«-karaktär också gav oss små men ack så viktiga bitar i berättelsen om Mulder och Scullys son William.

Drömsekvenserna där Scully och Mulder tänkte vad som kunnat ske om William fått växa upp hos dem och inte adopterats bort som spädbarn – inte ett öga var torrt! Otroligt fina men också jobbiga scener, de rymde så mycket rädsla och oro inför vad William är och vilket hans öde kan tänkas ha blivit. Jag hoppas verkligen att serien återvänder till William senare, får vi se en lycklig upplösning där är jag villig att förlåta Carter det mesta.

skinner

Men Chris Carter. Jag vet inte, jag. Efter att ha sett de första två avsnitten, samt läst ett par recensioner av amerikanska kritiker som även fått se det tredje avsnittet i förväg, känns det mer och mer som att vi kommer att se tillbaka på den här sex avsnitt korta säsongen med tudelade känslor. Avsnitt två är skrivet och regisserat av James Wong, trean av Darin Morgan och fyran av Glen Morgan, tre av Arkiv X mest uppskattade manusförfattare och regissörer. De är också de avsnitt som fansen verkar överlägset mest peppade på att få se. Ettan, femman och sexan är däremot Chris Carters egna skapelser, och jag ska inte döma ut de två sista ännu, men hittills känns det långtifrån stabilt.

Chris Carter har egentligen inte lyckats med något i sin karriär förutom Arkiv X. Låt oss hoppas att den här svanesången inte drar ner brallorna på honom helt och visar att det egentligen bara var andra som fick serien att skina.

De två första avsnitten av Arkiv X finns tillgängliga på Viaplay från och med i kväll, och sänds efter varandra på TV3 kl 21.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Viaplays romantiska äventyrsdrama Outlander går på knock

21 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: det stora skådespelardramat i Big Little Lies

21 juli, 2019
Tips

Pysslaren Christine McConnell är tillbaka – den här gången på Youtube

20 juli, 2019
Streamingtips

På Netflix – Blown Away är hålla-andan-tv

19 juli, 2019
Nyhet

Netflix tappar i USA – förlorar abonnenter på hemmamarknaden

18 juli, 2019
Recap

Stiff competition! Veckans avsnitt av Younger har en titel som säger allt

18 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: True crime-pärlan I Love You, Now Die

14 juli, 2019
Recap

Huskurer, håravfall & hemligheter i veckans Younger

11 juli, 2019
Recension

Midsommar är en mardröm i dagsljus

10 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Chris Gethards återkomst till MNN

7 juli, 2019
Streamingtips

Så verklighetsnära satir i Years and Years att vi sätter snacksen i halsen

3 juli, 2019
Recension

Kul! Spider-Man: Far from Home är både actionkomedi & superhjältefilm

3 juli, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel