TVdags-krönikan, 8 mars

Doll & Em och de genusmedvetna tv-nördarnas dubbelmoral

Är det inte lite lustigt hur hela den genusmedvetna twittercommunityn så trosvisst och ihärdigt tweetat och retweetat om bristande kvinnorepresentation i HBO:s True Detective – men inte skrivit ett enda ord om en annan serie på HBO Nordic, Doll & Em, skapad och skriven av kvinnor och med kvinnor i huvudrollerna?

Förra veckan förklarade jag i detalj varför flertalet av genusperspektivtexterna om True Detective, exempelvis Emily Nussbaums famösa »bro-bonding«-haveri i The New Yorker, har fått det mesta om bakfoten.

Vi vill ha våra tv-seriekvinnor inte bara »starka« utan starka på en traditionellt manlig arena. Sedan sitter vi en hel tv-nörd-värld och glor på guppande gubbskägg i infantil våldsfantasy typ Game of Thrones.

Så det är överspelat. Inbegripet vad serieskaparen Nic Pizzolatto själv förklarat om seriens innehåll så står det glasklart att True Detective är motsatsen till kvinnofientlig – den är mans(samhälle)fientlig.

Men om en nu har den här åsikten, varför fortsätta sprida hypen om HBO:s mest machoskadade dramaserie, skapad och skriven av en mans-auteur och med två Hollywoodhunkar i huvudrollerna, och samtidigt totalt ignorera dess kvinnorepresentativa motsats? Är inte det att indirekt reproducera tv-världens manlighetsnorm?

Inte en kvinna jag känner har sett Doll & Em (utöver min fru, i vars sällskap jag följer serien) eller ens uttryckt intresse för att eventuellt se den. I stället kollar de på, förutom True Detective, übersexismer som Banshee och Black Sails.

Jag har en enkel teori om detta, fritt baserad på mina kvinnliga kompisars åsikter och tittarvanor: De gillar helt enkelt inte »kvinnogrejer«. Jag var ensam i min sociala vänkrets om att slaviskt följa Desperate Housewives – min fru slappade hellre med Prison Break. Det finns en allmän skepsis eller rentav backlash mot tv-serier som handlar lite för mycket om hem, familj och relationer ur ett alltför »kvinnligt« perspektiv. Personligen tycker jag att det är tv-kulturen i stort, inklusive vi tittare, som är machoskadade. Vi vill ha våra tv-seriekvinnor inte bara »starka« utan starka på en traditionellt manlig arena. Och sedan sitter vi en hel tv-nörd-värld och glor på guppande gubbskägg i infantil våldsfantasy typ Game of Thrones. En relationsbaserad HBO-serie om en bräcklig kvinna, som HBO:s makalösa Enlightened, är chanslös i genusvetar-tv-nörd-världen.

Och detsamma gäller tydligen Doll & Em, med de brittiska skådespelarna Emily Mortimer och Dolly Wells som serieskapare, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. I verkligheten har de samma livslånga vänskapsförhållande som i serien, där de spelar »förhöjda« versioner av sig själva. Storstjärnan Emily Mortimer är i serien rätt mycket mer »Hollywood-affekterad« än hon är på riktigt, gissar jag, medan komikern Dolly Wells egentliga karriär är halvt utraderad i serien – när den börjar har hon ett skitliv i London, men flyr till bästa kompisen i Hollywood med idén att vara hennes assistent för att samtidigt kunna få en nystart i livet.

Doll & Em påminner en hel del om Curb Your Enthusiasm, Lisa Kudrows The Comeback och Entourage (om vi inverterar den till 40-årskris-kvinnlig i stället för slabb-grabbig), här finns gott om stjärnor som gör cameos som skruvade versioner av sig själva (älskar att Susan Sarandon bjussar på sig själv som marijuanarökande psykomamma!), men främst är det en serie om stark kvinnlig vänskap i kontrast till hela karriärutanpåverket. Det är en serie som har en ovanligt känsloskälvande inre kärna – ja, »inverterad« är överhuvudtaget ett bra ord i sammanhanget: där Entourage var emotionell mellan de huvudsakligen branschsatiriska varven har Doll & Em det relationspsykologiska som absolut huvudtema – och därtill en rätt sensationell lågmäld ton i form av Mortimers och Wells gemensamma våglängd: stillsam och mogen även när den är hysteriskt uppskruvad av irritation, sorg eller ilska.

Okej, ni tycker att en jämförelse mellan brittiska, Sky-producerade Doll & Em och True Detective haltar. Fair enough. Men jämför då i stället med Steve Coogans och Rob Brydons »real-com« The Trip. Två medelålders män som krubbar sig igenom The Lake District i en enda skönt avig bromance – likhetstecken med många och långa hyllningar i tidningar och sociala medier. Men byt ut mot en serie med två snart medelålders kvinnor som vältrar sig i en väldigt »kvinnlig« vänskap, och folk tar inte ens notis om den.

Så vad säger ni, fortfarande ingen lust att titta?

Doll & Em säsong 1 går just nu på HBO Nordic, nya avsnitt varje torsdag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel