Den bästa säsongen hittills

Djupdykning i säsong 3 av countrydramat Nashville

Denna artikel innehåller spoilers för Nashville, säsong 3.

»I'm here«, bekräftar Deacon när Rayna kommer hem efter att de senaste två dagarna haft fullt upp med att övertyga Deacon om att han inte kan kan »bespara« dem smärtan hans cancer skapar, berätta om Deacon för döttrarna, stötta Sadie, som skjutit sin före detta man, på polisstationen, samt stå vid barnafödande Juliettes sida i väntan på Avery på sjukhuset. Rayna är helt slut men hon får den bekräftelse hon behöver – Deacon kommer inte längre fly, fysiskt eller mentalt, när det blir tufft. »He knows how to love her now«.

Till sist inser Rayna att hon tappat kontrollen och lever ett liv som hon inte känner sig ett dugg hemma i.

»I'm here«, är vad Juliette skriker ut, åtminstone metaforiskt, från varje hustak i varje stad där hon ordnar spontana konserter, livrädd för att försvinna från scenen och rampljuset, det enda stället hon känner sig hemma, bara för att hon fått barn. Hon flyr från sitt barn och sitt fysiska hem, livrädd också för vad hon känner, eller inte känner, när hon är där.

I Nashville är alla på en resa, för att hitta sig själva och försöka hitta hem. Det handlar om familjen, om kärlek och relationer, om business och ambitioner. I säsong 3 togs det många steg båda framåt och bakåt i en salig röra, men vissa av karaktärerna är ändå på väg att hitta hem, medan andra söker vidare.

Rayna och Juliette

Rayna är  annorlunda från många kvinnor jag sett på tv. Hon har många attribut vi kanske är mer vana vid att se hos män. Hon är en kvinna som är rationell i stället för neurotisk, hon är vare sig speciellt nostalgisk eller svartsjuk. Hon är oftast inte speciellt känslosam, och även när hon känner djupt är det inte alltid hon visar sina känslor. Hon kan därför uppfattas som kylig och reserverad, något jag uppfattar som ganska ovanligt i tv-världen, men ack så realistiskt! Alla är inte som Juliette och Deacon, som alltid visar sina känslor så öppet och tydligt. Det föreligger aldrig den minsta tvekan kring vad de känner och tycker, och därför är de också lättare att förstå och älska, som karaktärer. Just för att Rayna har de egenskaper hon har och inte alltid visar vad hon tänker och känner, kan hon vara svår att tyda och därför ibland svår att älska, till exempel under första halvan av säsong 3, efter att hon sagt ja till Luke och nej till Deacon.

Säsong 2 kunde inte ha slutat mer perfekt med Deacons intima frieri och sitt perfekta tal. »I know how to love you now«. Det var ju svårt att vara något annat än krossad, när hon valde Luke, men det är om man tänker med hjärtat och inte med hjärnan som Rayna. Och scenen när Rayna säger nej till Deacon förklarar egentligen allt. De är som magneter och hon är förskräckligt rädd för att vara svag, för att inte kunna hålla emot och att dras tillbaka till det som hon kommer ihåg som visserligen passion, men också som missbruk, medberoende, besvikelser och övergivenhet, och för att dras tillbaka in i något hon inte har kontroll över.

 

När man förstår varför Rayna väljer Luke, och ja, det kan behövas en omtittning, så ser man också hur otroligt välskriven storyn om Luke och Raynas förlovning är. I Raynas huvud är det enkelt och rationellt. De är lika, de älskar varandra, de har samma ambitioner och det finns ingen komplicerad historia mellan dem som kan spöka. Men under loppet av tio avsnitt under vilka »Ruke« blir mediafavorit, är det annat som börjar spöka istället, till exempel rivalitet och svartsjuka, och ingenstans blir det tydligare än på CMA-galan, där Rayna sopar banan med Luke, som visar upp sin allra mest missunnande sida.

Men Rayna är inte den som ger upp, hon kämpar till hundra procent för att få det att fungera, för det skulle det ju göra. Till slut kändes de nästan som ett gammalt par, där glöden har falnat, och de kämpade för att hålla kvar de som inte längre fanns, fast i det här fallet hade det kanske aldrig riktigt funnits, mer än i fantasin. Till sist inser hon dock just att hon tappat kontrollen och lever ett liv som hon inte känner sig ett dugg hemma i. Och exakt på vilket sätt Deacon är allt som inte Luke är, bekräftades i ett kort SMS efter CMA. »Congrats, Ray. Much deserved.«

Juliette är ständigt ute på resa för att hon är aldrig nöjd där hon är. Hon vill bli mer framgångsrik, bli sedd som en mer seriös artist, hon vill älska och bli älskad, men så fort hon uppnår nånting lyckas hon förstöra det. Den där lilla, osäkra flickan inom henne tar över och lyckas göra nåt dumt, obetänksamt, och så att hon ramlar hon tillbaka några steg igen, för hon förtjänar ju egentligen inget annat. I säsong 3 är det samma visa igen, dock har insatsen blivit större, mycket större.

Jag var lite orolig över hur man skulle hantera Hayden Panettieres graviditet i serien. Att Juliette skulle skaffa barn just nu verkade inte stämma med hennes karaktär och åtminstone jag är trött på alla dessa oplanerade graviditeter i tv-serier. Visst, det gör bra drama, och visst händer det i verkligheten, men de flesta vuxna kvinnor har väl ändå koll på sina preventivmedel. Dessutom uppfattar jag det som att graviditeter är roligt och intressant att göra drama av, men bebisar, nej. Det är ju därför bebisar alltid åldras med ungefär fyra år över en sommar för att de ska bli mer lättdramatiserade. (Eller så gör man som i Friends, man helt enkelt glömmer bort dem några år.) Jag hoppades att man inte skulle ta med graviditeten i berättelsen, men det tyckte inte teamet bakom Nashville och jag borde haft förtroende för dem, för Juliettes graviditet och moderskap har utvecklats till en väldigt intressant berättelse. Det första man gjorde rätt var att faktiskt markera att hon har koll på sina preventivmedel »It has to be Jeff's, I was always careful with my boyfriend«. Tack! Sen är ju inget hundraprocentigt säkert.

Juliette and Avery

Juliette vill att Avery ska förlåta henne och efter mycket känslor och många funderingar bestämmer sig Avery att det måste bli så, han friar, de gifter sig och allt blir bra, eller hur? Du har hittat hem Juliette, du har någon att älska, som älskar dig tillbaks, barn på väg, du har en film på väg och ett skivkontrakt med Highway 65. Men nej, Juliette blir genast hysteriskt rädd för att försvinna från sin plats i solen som artist. De här gången är det inte bara hennes egen osäkerhet som fick dessa känslor att flöda utan hon fick hjälp av en förlossningsdepression. Rädslan och skuldkänslorna över att inte vilja ta hand om sitt barn, fick henne att ta riktigt dumma beslut. Hon överger Glenn och Highway 65 för Jeff och Luke, blir i sin tur övergiven av Avery, som inte längre känner att barnet är säkert i deras hem, och är återigen på jakt efter något mer. Det är ett mycket sorgligt slut på säsongen för Juliette och för Avery.

Några korta ord om Will, vars långa resa till att erkänna för sig själv, för världen och inte minst för sin pappa att han är gay, äntligen kom till ett slut. Det var som en serie sprintar i alldeles fel riktning, längre och längre bort från sig själv, som stoppades endast av Laylas djupdyk ner i poolen. Men är det inte så, att alla andra ser mycket klarare än man själv någonsin gör, vad man borde göra? Att det tar tid att komma till insikt om nåt man tillbringat minst halva sitt liv att förneka? Och hur kan man klandra Will för att på slutet först ändå välja pappans kärlek, att få känna den ett tag i alla fall, även om man vet att den är falsk, innan han faktiskt vågade ställa sig upp och berätta för världen.

Sen har vi Layla och Jeffs dysfunktionella förhållande, som slutade med att Jeff nog var så lurig som vi trodde, Gunnar som längtar efter familj och rötter samtidigt som han vill bli artist och till sist får skivkontrakt som sådan med Scarlett, och Scarlett som hittat tillbaks till artisten i sig, men inte riktigt tillbaks till Gunnar. Eller?

Musiken

Musiken i Nashville håller otroligt hög standard under Buddy Millers fortsatta ledning. Säsong 3 innehåller fullt med fantastiska låtar som lyckas understryka berättelsen så väl. Allt det där man känner, men inte säger rätt ut finns där i texterna. Alla sånger har sin speciella betydelse och det är svårt att välja ut en topplista, men jag listar några av mina favoritframträdanden här.

1. Luke Wheeler sjunger If I Drink this Beer, på dagen som skulle bli bröllopsdagen, avsnitt 11

Trots sitt brustna hjärta så är Luke artist ut i fingerspetsarna. The show must go on! Efter att egot har fått sig en riktig knäck, efter att ha förlorat kvinnan han faktiskt älskar, ställer Luke till med fest för fansen och lyckas leverera en av säsongens bästa låter. Det är bara början på en ny Luke, som vågar börja uttrycka även känslor som dessa i sin musik. Och det är första gången Luke får sjunga avsnittets avslutande sång.

2. Will Lexington debuterar I’m On It, på en radiostation, avsnitt 14

Det är ingen central scen i Wills berättelse, det är ingen speciell insikt som nås eller beslut som tas. Det är bara Will, som åtminstone erkänt för sig själva att han är gay, om än inte för någon annan (förutom Layla och Jeff). Det är en fantastisk sång och han ser glad och avslappnad ut. Han ses fortfarande med cheerleaders får vi veta, han sjunger om att hon som lämnade honom inte kommer kunna glömma honom, men han är på väg, han har ändrat riktning. Här är en live version.

3. Maddie och Daphne sjunger We Got A Love på middagen innan bröllopet, avsnitt 10

Tjejernas bröllopspresent till Rayna och Luke, en sång Maddie skrivit med Deacon (till Lukes förargelse). Den vackra, vemodiga, tröstande sången får Rayna att vackla. I samma ögonblick som barnen och indirekt Deacon säger att allt kommer ordna sig, så börjar Raynas tvivel accelerera. Kanske har hon tänkt fel…

»So, what do you need that you can’t have? What have you lost that you can’t get back? What if I promise it will be alright? It will be alright!«

 

Och så det där SMS:et som Maddie skickar efter framträdandet ,»The song went great! They loved it«,  som Maddie skickar till… Teddy. Ooops, fel pappa! En liten detalj som visar precis hur tumultartat Maddies liv är just nu, med sin pappa, sin nya pappa och sin blivande styvpappa.

4. Daphne sjunger Have a little faith in me with Luke, på galan för Music and Education, avsnitt 19

Ända sedan början av säsong 2 har Daphne hamnat lite i skymundan. Maddie har plötslig två pappor och hon har »bara« en. Daphne får inga gitarrlektioner, hon får inga julklappar av Deacon, hon är lite försummad, och ingen verkar bekymrad över hur hon känner. Det är bara Maddie hela tiden. Jag väntade länge på att detta skulle kommenteras på något sätt och äntligen sent på säsongen blev Daphne upprörd över att bli åsidosatt och inte få sjunga som planerat när Rayna, Deacon och Maddie plötsligt behövde åka till sjukhuset. Men Teddy ser (jo, han har sina ljusa sidor, ofta när det handlar om hans barn), och ber Luke om hjälp, som i den här underbara scenen gör det så tydligt att de två faktiskt har skapat ett band. Och Daphne får chansen att skina för en gångs skull!

5. SAG sjunger Borrow My Heart på Nashville Winter festival, avsnitt 9

Scarlett övervinner rädslan och bestämmer sig att hon är en artist som vill stå på scen. Den här gången är det på hennes eget initiativ, hon erbjuder sig att rycka in istället för Zoey, och även om hon är rädd först, så älskar hon det, för hon står på scen med sina vänner, hon känner sig säker på sig själv och framför allt, hon har kul! De har kul tillsammans! Visst vill hon fortfarande artist, men det måste var på hennes villkor! Här är en live-version.

Favoritreplikerna

Några korta favoritrepliker (inklusive digitala, och fysiska).

1. Deacon tränar på papparollen

När Deacon ska handla möbler med Maddie och får känna på hur det är att tampas med en en allmänt (hon har sina själ kan jag tycka dock) tjurig tonåring »And I guess going furniture shopping with your dad ›sucks‹« ackompanjerat med en sarkastisk gest.

2. Juliette skickar SMS

När Juliette gör processen kort efter allt tjat om att hon måste berätta för Avery att hon är gravid och skriver snabbt ihop ett kort och koncist SMS. »I'm pregnant. It's yours!« Och så slapp hon det tjatet!

neddmoreavery23. Avery är Avery

När tröga Avery är helt frågande till vad Gunnar menar om hur de ska hjälpa Scarlett hitta sin röst och våga stå på scenen igen i Chicago där hon hade sitt sammanbrott. »I'm gonna need a little bit more than that?« på vilket Gunnar svarar frustrerad »Go get the guitars!« Kommer ni ihåg? Kolla igen! Jag skrattar varje gång!

4. Scarlett tröttnar på Deacon

När Scarlett kommer hem från sin misslyckade date med doktor Rand, och inte kunnat prata om något annat än Deacons cancer för hon har ingen annan att prata med. »You and your stupid cancer!« Kommer ni också ihåg att Deacon hade glasögon? Ja, han blev ännu snyggare!

5. Rayna reagerar på Deacons cancer

Den kanske mest smärtsamma scenen. Allt finns i Raynas slag, när Deacon berättar att han har cancer – ilskan, sorgen, rädslan och även skulden!

Cirkeln sluts

Säsong 3 har varit den bästa säsongen hittills (även om inget slår scenerna med Rayna och Deacon i säsong 1) och allt är upplagt för en fantastisk säsong 4. Will har äntligen kommit ut, Scarlett och Gunnar kommer att göra musik tillsammans, men kommer det fungera att hålla det enbart professionellt? Den bästa musiken produceras när saker är komplicerade har vi fått lära oss dock. Avery får med all sannolikhet vara ensamstående pappa, medan Juliette fortätter ignorera sin depression. Teddy har för en gångs skulle tagit ansvar för sina handlingar. Mitt tips är att Beverly överlever och gör slag i sitt löfte, eller var det ett hot, att stanna i Nashville och låta sin bitterhet samt nya hjältestatus domdera. För Deacon, ja Deacon överlever naturligtvis. Jovisst är Rayna och Juliette officiellt huvudpersonerna, men det blir ingen show utan Deacon. Så är det!

Så hade säsongen inga fel eller brister? Jodå, det fanns massor med saker man kunde störa sig på under säsongens gång, men jag har glömt dem nu! Men några småsaker kommer jag ihåg att jag definitivt klarat mig utan:

  1. När Rayna skrattar efter att hennes och Sadies biljakt genom Nashville nästan slutar i förskräckelse. Snälla, du höll på att dö i en bilolycka förra säsongen. Drabbades du av minnesförlust i alla fall?
  2. Deacon och Pam på tvättmaskinen bakom macken. Behövde vi verkligen se detta?
  3. Teddy och Natashas freebie. Hur tänkte du nu, Teddy? Inte alls, antar jag.

Notera att dessa, inklusive några lätt motbjudande Rayna och Luke scener, ägde rum under första halvan av säsongen. Den andra halvan var så gott som perfekt!

Teddy lyckades sluta en cirkel när han i säsongsavslutningen blev arresterad, då han vägrade hjälpa till att sätta dit Tandy, och FBI har den där hållhaken på honom. Kommer ni ihåg i säsong 1, avsnitt 2, då Teddy blev upprörd över frågan om han någonsin hade betalat för…? »Are you kidding me? Of course not!« Not yet, hade varit ett mer korrekt svar.

Dags att avsluta med en annan cirkel som slutits. I samma avsnitt, säsong 1, avsnitt 2, bjuder Deacon (till Juliettes besvikelse) upp Rayna på scen och tillsammans sjunger de No one will ever love you och det var väl precis i det ögonblicket det blir självklart att de inte är färdiga med varandra, och att Rayna och Teddys äktenskap är över, även om Rayna inte har för avsikt att ge upp. Känslan när hon kramar Teddy och säger att hon älskar honom, återkommer nästan identiskt i säsong 3, avsnitt 7, i den nästan sorgliga dansen med Luke. Men nu har Rayna äntligen brutit sitt mönster, och nästan tre år senare är hon och Deacon tillbaka på The Bluebird, tillsammans tillsammans den här gången, fysiskt, emotionellt, utan hemligheter, med varandras förtroende och förlåtelse, sjungades Surrender. Jo, det är det där med cancern, men annars är allt precis som det är tänkt att vara.

Nu är det er tur! Bästa sång, bästa scen, bästa replik?

Nashville alla säsonger finns på Viaplay och musiken finns på Spotify.

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel