Kommentar

Det enda (men inte så lilla) felet med Parasit

Denna text innehåller spoilers

Sydkoreanska Parasit vann en historisk Oscar igår för Best Picture. Den första icke-engelskspråkiga film att hamna allra överst på prispallen. Därtill blev Bong Joon-ho Best Director och hans eget manus Best Screenplay.

Glädjande och välförtjänt. Parasit är ett mirakel. Inte minst i den meningen att den är en film med så många lager, kvaliteter, genreöverskridningar och genomarbetade detaljer att det är ett mirakel att den sitter ihop som en så sömlös och omedelbar filmupplevelse.

Det här stör mig eftersom filmen fram till slutkvarten har ett sådant modernt psykologiskt djup …

Så, med detta sagt måste jag ändå ta upp ett problem (som jag har) med Parasit.

Ja, jag »måste« det, eftersom ingen annan gör det, och eftersom jag tycker mig fått bekräftat att det inte rör sig om någon rent personlig hang-up eller ett missförstånd från min sida (vilket jag in i det längsta hoppats på) – eftersom alla jag tagit upp det med har hållit med. Vissa motvilligt, andra med en suck och ett filmvetar-konstaterande om att ha »noterat samma sak genom alla år med sydkoreanska filmer, det sker en del märkligheter kring könsroller/relationer«.

Vad jag syftar på är vad som händer i filmen under de sista tio, femton minuterna. Hur kommer det sig att Bong Joon-ho väljer att avsluta hela denna episka historia som en ren far-och-son-film? Inte nog med att dottern får vara den som dör – mamman blir fullständigt anonymiserad i slutet, syns lite grann ur fokus i en sekvens, men agerar statist medan pappan och sonen hänger sig åt en inbördes längtan efter bara varandra.

Som en kollega sa, när jag tog upp det här till diskussion: "Ja, när sonen hade upptäckt pappans morse-blinkningar från källaren, och sprang hem från skogsdungen, då tog jag för givet att man skulle få se honom komma hem med andan i halsen och berätta för sin mamma att ›pappa lever!‹, men i stället sätter han sig bara och börjar skriva ett svarsbrev till pappa …«

Det här stör mig eftersom filmen fram till slutkvarten har ett sådant modernt psykologiskt djup, och eftersom både dottern och mamman är minst lika rika och spännande karaktärer som sonen och pappan. De är en sådan otroligt dynamisk familjeenhet. Varför splittra den på ett så halvblint vis sista kvarten?

Jag har lusläst alla intervjuer med Joon-Ho jag hittat, och alla de bästa kritikernas analyser av både filmen som helhet och meningen med slutet, men det sistnämnda inskränker sig bara till, typ, »är slutscenen en dröm?«, och varken kritiker eller regissören själv ger någon som helst ledtråd till valet att exkludera mamman från filmens upplösning. Ej heller anger ju filmen i övrigt någon särskild sammanhållning mellan just far och son som förklaring.

Och därmed återstår bara slutsatsen att Bong Joon-ho inte gjort något särskilt medvetet val över huvud taget. För honom är far-och-son-finalen en sjävklarhet. Av någon, kanske tondöv, anledning.

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel