Kommentar

Det enda (men inte så lilla) felet med Parasit

Denna text innehåller spoilers

Sydkoreanska Parasit vann en historisk Oscar igår för Best Picture. Den första icke-engelskspråkiga film att hamna allra överst på prispallen. Därtill blev Bong Joon-ho Best Director och hans eget manus Best Screenplay.

Glädjande och välförtjänt. Parasit är ett mirakel. Inte minst i den meningen att den är en film med så många lager, kvaliteter, genreöverskridningar och genomarbetade detaljer att det är ett mirakel att den sitter ihop som en så sömlös och omedelbar filmupplevelse.

Det här stör mig eftersom filmen fram till slutkvarten har ett sådant modernt psykologiskt djup …

Så, med detta sagt måste jag ändå ta upp ett problem (som jag har) med Parasit.

Ja, jag »måste« det, eftersom ingen annan gör det, och eftersom jag tycker mig fått bekräftat att det inte rör sig om någon rent personlig hang-up eller ett missförstånd från min sida (vilket jag in i det längsta hoppats på) – eftersom alla jag tagit upp det med har hållit med. Vissa motvilligt, andra med en suck och ett filmvetar-konstaterande om att ha »noterat samma sak genom alla år med sydkoreanska filmer, det sker en del märkligheter kring könsroller/relationer«.

Vad jag syftar på är vad som händer i filmen under de sista tio, femton minuterna. Hur kommer det sig att Bong Joon-ho väljer att avsluta hela denna episka historia som en ren far-och-son-film? Inte nog med att dottern får vara den som dör – mamman blir fullständigt anonymiserad i slutet, syns lite grann ur fokus i en sekvens, men agerar statist medan pappan och sonen hänger sig åt en inbördes längtan efter bara varandra.

Som en kollega sa, när jag tog upp det här till diskussion: "Ja, när sonen hade upptäckt pappans morse-blinkningar från källaren, och sprang hem från skogsdungen, då tog jag för givet att man skulle få se honom komma hem med andan i halsen och berätta för sin mamma att ›pappa lever!‹, men i stället sätter han sig bara och börjar skriva ett svarsbrev till pappa …«

Det här stör mig eftersom filmen fram till slutkvarten har ett sådant modernt psykologiskt djup, och eftersom både dottern och mamman är minst lika rika och spännande karaktärer som sonen och pappan. De är en sådan otroligt dynamisk familjeenhet. Varför splittra den på ett så halvblint vis sista kvarten?

Jag har lusläst alla intervjuer med Joon-Ho jag hittat, och alla de bästa kritikernas analyser av både filmen som helhet och meningen med slutet, men det sistnämnda inskränker sig bara till, typ, »är slutscenen en dröm?«, och varken kritiker eller regissören själv ger någon som helst ledtråd till valet att exkludera mamman från filmens upplösning. Ej heller anger ju filmen i övrigt någon särskild sammanhållning mellan just far och son som förklaring.

Och därmed återstår bara slutsatsen att Bong Joon-ho inte gjort något särskilt medvetet val över huvud taget. För honom är far-och-son-finalen en sjävklarhet. Av någon, kanske tondöv, anledning.

Just nu på TVdags

Trailer

Tv-premiär redan om en månad för Stålenhags »Tales from the Loop«

28 februari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Virtuosa cliffhangers i heist-smarta The Day

23 februari, 2020
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Countrysmocka, Shallow-trams & årets superstar

22 februari, 2020
recension

Tillbaka på HBO Nordic! Din fantastiska Ferrante-upplevelse fortsätter

19 februari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nicola Walker & Stephen Mangan i The Split

16 februari, 2020
Säsongspremiär

Trånandet & våndandet är över – Outlander är tillbaka på Viaplay!

15 februari, 2020
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Lakan-pop, nya Kvinnaböske & årets bästa låt

15 februari, 2020
Smygpremiär

Viaplay bjuder på Alla hjärtans dag-present: Outlander kommer två dagar tidigare

14 februari, 2020
Säsongspremiär

Carrie & Saul är tillbaka! Tillbaka är också 12 timmars Homeland-magont

11 februari, 2020
Säsongspremiär

Det här är inget skämt - Kidding är tillbaka med ny säsong

10 februari, 2020
Kommentar

Det enda (men inte så lilla) felet med Parasit

10 februari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »22 juli« avslutade storartat – men inte perfekt

9 februari, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel