Helkväll med Troja & Terminator

Den siste actionhjälten

I morgon ges ett ypperligt tillfälle att mysa ner i soffan med lite popcorn och maskulinitetsanalys. TV 4 Film bjuder nämligen på Troja och The Terminator rygg i rygg, och därmed en chans att se på utvecklingen av manskroppen i äventyrsfilm från 1984 till 2004.

Det här är nämligen en särdeles intressant period när det gäller manskroppens förändring i visuella medier: 1984, när Arnold Schwarzeneggers stora genombrott The Terminator hade premiär, kryllade actionfilmen av vita muskelmän. Fortfarande, får man säga. För de barbröstade männen med insmorda biceps har djupa rötter. Inte minst i den så kallade peplumfilmen, mer känd som svärd- och sandalgenren, som dominerade den italienska filmindustrin på 1950–60-talet.

Den atletiska kroppen idoliserades av alla totalitära stolleideologier från förra seklet – fascister, nationalsocialister och kommunister.

Den engelska forskaren Richard Dyer pekar i sin klassiska bok White på de olika konfliktfyllda laddningar som fanns i den italienska filmen och i dessa kroppar, och hur dessa har fortsatt att kopplas till vita muskelmän. Dels fokuserade de historiska dramerna på en vit överlägsenhet. Flera filmer handlar till exempel om hur staten skulle gå under om »blodet blandades med andra raser«. Men att den atletiska kroppen idoliserades av alla totalitära stolleideologier från förra seklet – fascister, nationalsocialister och kommunister – hade på det stora hela samma rötter som att de blev ett viktigt ideal i 1900-talets visuella medier: det var ett viktigt inslag i industrialismen.

Men de italienska peplumfilmerna använde sig också av ett väldigt typiskt mansideal som blev en bidragande orsak till att det var ju Schwarzenegger som drog på sig Conan Barbarens ländstycke och terminatorns solglasögon på 1980-talet: männen skulle se ut som amerikanska kroppsbyggare.

Ett par decennier senare, någonstans kring Schwarzeneggers och Sylvester Stallones storhetstid, sa det dock stopp. Och att Arnie spelar robot i Terminator-filmerna är knappast en slump: i en ekonomi som gick från industriellt kroppsarbete till datoriserad tjänstesektor var inte längre traditionella värderingar som kopplades till (muskel-)mannen eftertraktade. Han blev överflödig. En robot kunde göra, och gjorde, hans jobb.

Det avgörande skiftet för hur mannen förändrades kom i science fiction-genren – närmare bestämt i Matrix 1999. Nu blev hjältarna »nedslimmade« vita män med fokus på flexibla kroppar i stället för muskler. Det korresponderade med framgången för elektronisk teknologi och datorer, och samma adjektiv som kopplades till denna teknik kunde användas om den mer »feminiserade« manskroppen – det diminutiva, det sårbara, det mystiska. Samtidigt som fokuseringen på kroppen luckrades upp började vita män (som just Keanu Reeves Neo i Matrix) kunna röra sig mellan olika verkligheter.  Det är något som sällan gäller svarta män på film – mycket mer kopplade till sin kroppslighet – men kan vara möjligt för kvinnor: ett exempel hämtad från datorspelsvärlden kan man faktiskt se två gånger om samma kväll, i morgon, när Sjuan visar Lara Croft och Tomb Raider 2 på raken.

Men nästan samtidigt med denna »nya«, mer flexibla, vita manlighet som förhandlar med sina feminina sidor kom en annan slags man. Eller rättare sagt, återkom.

Det är knappast en slump att den episka filmens återkomst började strax innan den 11 september 2001 med Gladiator, och sedan eskalerade rejält med filmer som kom ett par år efter terrorattackerna som Alexander, Kingdom of Heaven och just Troja. För ingen kan väl missta sig på de imperialistiska narrativ som genomsyrar dessa filmer. Wolfgang Petersens Troja är till exempel en remake på Homers Iliad. Trojanska krigen blir tillsammans med korståg och andra historiska slag ett slags ventiler. En nostalgisk längtan efter en tid då »traditionella« maskulina värden räknades, som rå styrka. (Troja innehåller Brad Pitt, Eric Bana, Orlando Bloom i mer olja än de smort in sig med under resten av karriären sammantaget). Det är filmer som dramatiserar en längtan efter en tid då den vite mannens status inte hotades av kvinnor och icke-vita, och en tid då teknologi inte gjorde fysisk styrka överflödig. Dessa bilder av en vit manlighet placeras i försvar av nationen (Robin Hood) eller religionen (korstågsfilmerna). Ett tydligt svenskt exempel post-9/11 är Arn-filmerna.

Men det är också viktigt att muskelmannen inte ironiseras i de episka filmerna – i mycket för att de utspelar sig i en annan tid med andra föreställda värderingar. Dyer har skrivit om en annan faktor som föregick upplösningen av muskelmannens råa maskulinitet, nämligen humorn i filmer som Die Hard från 1988, Siste actionhjälten från 1993, eller Indiana Jones-serien. Eftersom mansrollen och dess värderingar blev så ifrågasatta (Susan Faludis Backlash kom 1991) kunde inte de våldsamma filmmännen längre stå okommenterade.

Men på många vis blev det ändå samma gamla visa. För de självreflexiva kommentarerna i dessa filmer tjänar även till att legitimera de vita muskulösa manskropparna och det ritualiserade våldet som är av samma slag som tidigare. Ett paradexempel är Terminator 2- Domedagen från 1991. Terminator 2 var en brytpunkt för det självkommenterande – den uppmärksammade kroppen (som skalas av från robotskelettet), skämten, våldet och introducerandet av en stenhård kvinnlig actionhjälte – eftersom det skedde i en actiongenre där en klassisk muskelman som Schwarzenegger fortfarande stod i centrum.

Men i de episka filmerna behöver man inte ägna sig denna reflexivitet och kritik. De lyfter i grunden fram samma värderingar: kristendom, imperier, nationsbyggande, »traditionellt« mannamod, vita män i rustning och kvinnor förpassade till hem och nunnekloster (Arn). Där är dessutom kvinnans roll, framför allt som actionkaraktär, marginell. Detta till skillnad från modern science fiction och även actionfilm – där hon likt Trinity i Matrix eller Sarah Connor i Terminator 2 får större utrymme.

Det gick alltså exakt två decennier mellan The Terminator och Troja. Hur progressiv utvecklingen blev kan ni döma själva. Men att filmernas tv-visas i morgon kväll i omvänd ordning – Troja från 2004 först och The Terminator från 1984 sist – kanske bara är logiskt.

Troja visas lördag kl 21 och The Terminator kl 00:10 på TV4 Film.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel