Från mans- till kvinnoklichéer

Den nya tv-hysterikan

Ni vet hur det brukar se ut. En sliten kriminalkommissarie i övre medelåldern kommer hem efter en hård dags arbete. Han pustar ut, för det är alltid en han, häller upp ett glas brun sprit. Ett glas blir till två, blir till tre, blir till fyra innan kriminalkommissarien till slut somnar i en fåtölj i sin ensamhet.

Så har det varit på såväl kriminalromanens sidor som i den vita dukens deckare och tv-skärmens polishistorier. Greppet är så slitet att det blivit en klyscha. En klyscha som samtidigt tjänar två viktiga dramaturgiska grepp. Dels cementeras bilden av brottsbekämparen som en problemtyngd individ, som en karaktär med flaskan som främsta vapen mot de inre demonerna. Dels öppnar greppet upp vår antagonist som lättare att relatera till, som en figur vars liv likt våra färgas av brister och laster.

De senaste åren har dock en förändring kunnat skönjas, framför allt i tv-seriens kriminaldramer. Den traditionella kriminalkommissarien har successivt bytts ut mot sin kvinnliga motsvarighet, och med henne följer nya skavanker. Alkoholproblem och äktenskap som gått i kras får nu stå åt sidan för karriäristens livspussel och framför allt individens mentala problem.

I Sverige märks exempelvis Brons Saga Norén som kämpar med att passa in i tillvaron trots sina tydliga aspergerianska drag – något som även getts stor plats i den amerikanska remaken, The Bridge. I just USA är fenomenet även ännu tydligare, kanske främst i form av Homelands Carrie Mathison vars kamp mot bipolär sjukdom blivit drivande för hennes karaktärsutveckling. Ett annat exempel är danska Brottet som i sin amerikanska skrud kryddade huvudpersonen Sarah Lindens bakgrundshistoria med en vistelse på en psykiatrisk klinik.

Där finns något hedrande. Något nästan modigt i att äntligen lyfta blicken från kriminalkommissariens klichéer och i stället bredda bilden av vilka inre problem människor ställs inför på daglig basis. Men där finns även något underliggande ruttet.

I och med att moraliskt tvivelaktigt leverne bytts ut mot psykiska funktionshinder har nämligen de dramaturgiska effekterna förändrats. Den moderna brottsbekämparens mentala besvär handlar i grunden inte om att göra karaktären lättare att relatera till. I stället tillskrivs den nya vågen av kvinnliga utredare sjukdomar som om de vore försprång. Och där den gamle kriminalkommissarien lyckades vara bra på sitt jobb trots de personliga problemen har den nya brottsbekämparen främst blivit framgångsrik tack vare sina svagheter.

Carrie Mathison lyckas genom sin bipolära besatthet snöa in i information och urskilja mönster eller sammanträffanden som andra missar. Saga Noréns brist på sociala färdigheter ger henne utökad analytisk förmåga. Och Sarah Lindens sjukdomshistoria bygger på hennes oförmåga att släppa sitt engagemanget för brottsoffer.

Det är en utveckling som knappast är ny. Kvinnliga rollgestalter har alltid framställts som sinnessvaga eller emotionellt sköra. Den surrealistiska rörelsen upphöjde under 1920- och 30-talen exempelvis den gamla psykologiska störningen hysteri till ett åtråvärt sexuellt urtillstånd som satte kvinnor i närmare relation med naturen.

På samma vis görs de kvinnliga brottsbekämparnas mentala problem till superkrafter. Det är en historia som upprepar sig själv. Som bygger på något slags beklämmande behov att konstruera kvinnliga karaktärer som bräckliga.

Förklaringen finns kanske i vad som skulle kunna vara den nya trendens ursprung: Stieg Larssons fascinerande superantagonist, Lisbeth Salander. En karaktär med tekniska, fysiska och analytiska färdigheter så extrema att vi som publik inte förväntas köpa dem om de inte vore grundade i ett lika extremt barndomstrauma.

Där finns en cynisk misstro på oss som läsare och tittare. Att vi på något vis bara är kapabla att tro på en kvinnlig karaktärs kompetens om den går att förklara i hennes svagheter. Det är ett berättande som lämnar en minst sagt fadd eftersmak. Som reducerar karaktärer som borde vara av modernaste snitt till dåligt täljda Rain Man-gubbar. Jag hoppas det räcker nu. Den nya brottsbekämparen har blivit en klyscha snabbare än den slitne kriminalkommissarien fyller sitt glas med brun sprit.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel