TVdags-krönikan, 18 februari

Den Ädle Vilden på skidor… varför hånar han oss så?

Det är dagen efter den norska nationaldagen 1996, två år efter flaggviftnings-OS i Lillehammer, och finalen i Eurovision Song Contest arrangeras för första gången sedan La det swinge i ett jäsande stolt Norge. Spektrum-arenan i Oslo är sprickfärdig som ett kar med oxiderad lax när programvärden Ingvild Bryn pyser ur sig:

»Now the whole vörld vants to knåw, why have Sweden only given us 16 points in the last 25 years when we have given you 188?«

Jag minns grimassen jag gjorde i min tv-soffa inför denna odör av fermenterad nationalism, som från upprapad rakfisk.

Den norska världsbilden är platt och stupar utför så fort Sverige tar slut. Den norska spatiala förmågan rymmer inget globalt perspektiv där Sverige kan tänkas ingå oberoende av Norge.

Bara i Norge kan man få för sig att detta är något »hela världen vill veta«. 100 miljoner tv-tittare i 50 länder couldn’t care less. Och hur konstigt var det att Sverige hade fått höga poäng för ABBA- och Carola-hits i jämförelse med Norges notoriska nollpoängare typ Jan Teigen?

Men i norsk logik existerar inte »världen« som vi känner den. Den norska världsbilden är platt och stupar utför så fort Sverige tar slut. Den norska spatiala förmågan rymmer inget globalt perspektiv där Sverige kan tänkas ingå oberoende av Norge; det är den klassiska syskonpsykologin där storebror oftast är ute med jämnåriga kompisar och knappt ägnar lillbrorsan en tanke medan lillebror tvärtom ser upp till storebror, ständigt vill visa och hävda sig för honom – och förbannar honom för den sårande ouppmärksamheten. Den märkliga manusrepliken från melodifestivalen 1996 var besläktad med småsyskonet som inför föräldrarna försöker spela ut vad som känns som all världens orättvisa i något storebror gjort eller inte gjort.

Den är givetvis också besläktad med det evinnerliga norska utdelandet av lusekofter till förbryllade kändisar utomlands (senast när TVdags hälsade på inspelningen av förra veckans The Graham Norton Show i London).

Eller med hur Nobels fredspris hedras med en tv-gala där Norge tvingar hela världen att titta på okända, ointressanta, obegripliga lokala norska artister mellan varje världsstjärna.

En kollega anlitade nyligen en norsk journalist för att göra ett större antal enkätintervjuer med flygresenärer på Gardemoen. Briefen var: »Prata med folk som flyger ut med avgående flyg, om vart i världen de reser och varför.« Sedan åkte den norska journalisten ut och pratade med en mängd ankommande i stället, om varför de flyger till Norge och varför de tycker om Norge så mycket. En jättemiss av journalisten, som förstås bad om ursäkt för att inte ha läst briefen tillräckligt noga, men jag kan inte låta bli att ana en norsk ryggradsreflex: Ska man göra enkätintervjuer på flygplatsen så är det liksom givet att vad »the whole vörld wants to know« är vad alla tycker om världensbästalyckligasteland Norge.

Norges svenskbesatthet är som mest påträngande under OS. Innan vi fick Kallas kanonåk i damstafetten så uppmärksammade norska medier dagligen den svenska gull-nollan. »Hei Sverige, gullklokken tikker«, ropade Aftenposten: »Så här länge sedan är det Sverige tog guld i vinter-OS!« Och så en hel artikel med skadeglada räkneövningar om svenska icke-framgångar, precis som man 18 år tidigare inför ett helt tv-Europa räknade fram den norsk-svenska internpoängstatistiken i ESC.

Jag växte upp med Norgekärlek i svensk tv, med hur de svenska kommentatorerna alltid »höll en liten tumme« för Oddvar Brå och Magne Myrmo, med Fleksnes och Morokulien. Och jag minns att jag faktiskt kände mig sårad när jag först – tror det var under Björn Dählie-eran – blev varse norsk missunnsamhet och skadeglädje gentemot Sverige.

Men jag är kanske som den förment gode manlige feministen som blir sårad när han klumpas ihop med anti-feministiska manliga strukturer. När jag raljerade över den bristfälliga »norska spatiala förmågan« här ovan visade jag i detsamma själv upp den likvärdiga svenska bristen. Det är ju så med strukturer, vi är alla med och utgör dem.

När mina norska vänner och jag pratar om nationalism och grannfejdspsykologi (eller om skidåkning, för den delen) så förhåller det sig så märkligt – eller kanske egentligen typiskt – att vi oftast först bara skojar men sedan glider över i patetiskt allvar utan att vi märker det. Och båda blir vi lika irriterade på den andres oförmåga att se utanför sig själv.

Ingen svensk behöver personligen agera arrogant för att svenskheten ska vara något påtagligt nedlåtande. I Norge känner och kan man Sverige; man har öppnat sig för det svenska, integrerat svensk kultur i sin vardag; svensk musik, svenska författare, svensk tv, svenska kändisar. Norrmäns engagemang i oss är genuint. Det är inte så mycket »svenskbesatthet« som vanligt, mänskligt, uppriktigt intresse. Men hur älskar vi Norge tillbaka? Vi pratar fortfarande bisarrt ofta om Den Ädle Vilden på skidor och »håller en liten tumme« när någon norsk friskus är i spåret. I övrigt vet vi inget och skiter i vilket. Vi går gladeligen genom livet utan minsta koll på norsk kultur, och gillar Skavlan enbart som SVT-program – de norska gästerna känns ungefär som de norska artisterna på Nobelgalan; vi vet varken vad de heter eller vad de är kända för men håller ut i några minuter för »snart kommer nåt bra«.

BglwtSiIUAAzZrkNorsk tv utgör i dessa OS-tider sinnebilden av det svenskbesatta lillebrorskomplexet, när Thomas Alsgaard sitter uppklädd i guldmedaljprydd högtidsdräkt i studion och mässar mantrat om att det svenska stafettguldet »bara beror på de norska skidorna, det är hundra procent skidorna«. Jag reagerar instinktivt på det – surt, sårat och hånfullt. Men det kanske är ett steg framåt? På 1980-talet skulle vi aldrig kunna tänka oss att bli irriterade på gulliga Norge. Jag tror att norrmännen kanske, äntligen, fått oss att fatta.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel