TVdags listar tv-året 2013

David Hylander rankar årets bästa tv

1. Orange is the New Black (Netflix)
2. Breaking Bad (AMC)

Det är mycket möjligt att jag slår knut på mig själv när jag rangordnar de här två serierna som jag gör.
Breaking Bads sista säsong innehåll en räcka avsnitt som mäter sig med det bästa som någonsin har producerats på teve. Ozymandias, slutpunkten på Walter Whites nedstigning i avgrunden, är Breaking Bads starkaste timme någonsin och årets bästa enskilda teveavsnitt över huvud taget. Att Vince Gilligan gör det lite väl enkelt för Walt (och sig själv) i finalavsnittet sänker visserligen mitt totala omdöme. Men visst var det här en klassisk säsong; en bättre sista säsong än vad The Wire, Sopranos eller Deadwood hade.
Ändå vill jag, om jag lyssnar lika mycket på känslorna som på de logiska resonemangen, säga att Orange is the New Black var årets bästa teveserie.
Det är ju så otroligt sällsynt att en helt ny serie, från ett helt oväntat håll, fullständigt slår undan benen på mig som tittar. När Orange is the New Black dessutom gör det med ett perspektiv som annars är så eländigt frånvarande i den tevekultur jag bevakar, då måste jag slå fast att om jag bara får ta med mig en teveserie från 2013 så är det den här.
Att jag har amerikanska sitcomserier som mitt huvudsakliga bevakningsområde här på Tvdags beror på att jag är svag för skildringar av enkel mänsklig gemenskap. Av någon anledning – dramaturgisk eller ideologisk – är det ju ofta i komediserier man hittar dem.
Och där har Orange is the New Black en styrka som en serie som Breaking Bad saknar. Båda serierna utnyttjar humor, utnyttjar spänning, utforskar mörker. Men OITNB kan, som en komedi på pappret, ta sig större friheter utan att tittarna sparkar bakut. Den kan vara skakande brutal, hjärtslitande i sin skildring av mänsklig vanmakt och fundamentala samhälleliga orättvisor. Men den kan också bry sig om de små ögonblicken när människor glömmer allt det där, för att känslan av att man trots allt har varandra är ännu starkare, starkare än allt annat.
På det viset ligger Orange is the New Black mycket närmre verkligheten än vad Breaking Bad gör. Och Jenji Kohans serie var bättre på de där ögonblicken än nån annan jag kan minnas just nu.
Jag tror inte heller att man kan överskatta betydelsen av den mångfald av kvinnoporträtt som Orange is the New Black innehåller. Här finns rollfigurer med alla tänkbara livserfarenheter, och alla behandlas med samma empati, samma allvar. I en amerikansk teveindustri där enfald fortfarande är en utmattande självklarhet, är det nånting ganska oerhört, särskilt för en serie som är en av årets stora snackissuccéer. Tevebolagens makthavare kommer att titta på normbrytande teman och rollfigurer med andra ögon efter Orange is the New Black, och det är viktigt oavsett om man har den självklara insikten att ingen förtjänar att bli osynliggjord, eller bara är trött på ett teveutbud där nästan alla serier med kreativa ambitioner fokuserar på medelålders vita, straighta cis-män.

3. Utopia (Channel 4)
Min brittiska favoritserie i år var inte Broadchurch (spännande och otroligt välspelad, men lite för mycket konventionell deckare), Southcliffe (skakande och intrikat, men väl svårgenomtränglig) eller The Fall (som jag helt enkelt inte har sett; det finns fortfarande några luckor i mitt teveår).
Utopia är mer av en särling än någon av dem, en audiovisuellt serietidningsstiliserad dystopisk thriller där ofattbara globala förvecklingar sänker sig över en liten grupp människor utan förvarning, med skräckinjagande och hänsynslös orkanstyrka.
Utopia fångade mig från första ögonblicket och jag kunde inte slita mig för en sekund. Plotten är full av skarpa vändningar och omskakande perspektivförskjutningar, men tappar aldrig greppet, hänfaller aldrig åt effektsökeri eller lättköpt cliffhanger-spänning.
I stället är Utopia en klaustrofobisk mardröm där väggarna kollapsar i slow motion runt rollfigurerna och tittaren. Och samtidigt en fantasikittlande, fruktansvärd tankelek – som alla riktigt bra berättelser i den här genren. Vad skulle hända om? Utopia ställer frågan och svaren sätter sig i huvudet och gör det svårt att sova.
Slutet är jobbigt att titta på – till skillnad från Vince Gilligan gör serieskaparen Dennis Kelly det definitivt inte lätt för sina rollfigurer – men samtidigt tillfredsställande. Plotten håller ihop hela vägen, med stenhård koll på varje storytråd, och lämnar samtidigt öppet för en fortsättning.
Utopia är helt enkelt bland den bästa scifi-spänningen jag har sett på teve över huvud taget.

4. Enlightened (HBO)
Till en början verkade Enlightened vara en de där halvtimmeslånga serierna som har blivit så vanliga under åren efter The Office, där humorn förväntas bygga på att huvudrollfiguren är en narcissistisk pajas utan självinsikt.
Och Amy Jellicoe är ju verkligen en krävande och ofantligt självupptagen människa. Men resan som Mike White och Laura Dern tog Amy på under seriens andra säsong gav henne en upprättelse som var hjärtevärmande, inspirerande, tankeväckande – och samtidigt komplicerad, genomsyrad av en känsla av att så här enkelt är det inte. Feel good och feel bad samtidigt.
Enlightened blev till slut en existensiell serie, ett utforskande av den godhet som finns i människor, och hur svårt det är att låta den styra våra handlingar. Och samtidigt en hyllning till den godheten, med ett bultande, humanistiskt idealisthjärta och en obändig tro på att även om världen är cynisk och hård så behöver vi människor inte vara det.
På vägen mot den programförklaringen − över bara åtta korta avsnitt − tog säsongen små sidospår som nästan är att betrakta som fristående novellfilmer. Som den ofantligt vackra, vemodiga Higher Power – utan tvekan ett av årets allra bästa teveavsnitt.

5. The Americans (FX)
Det här var ett väldigt bra år för kvinnliga rollfigurer i nya dramaserier, även vid sidan om Orange is the New Black. Tatiana Maslany i Orphan Black, Lizzy Caplan i Masters of Sex.
Och så Keri Russell som Elizabeth Jennings i The Americans. I en rollbesättning full av fantastiska skådespelare – Matthew Rhys, Margo Martindale, Noah Emmerich – hade jag inte väntat mig att Felicity skulle göra störst avtryck. Men Elizabeth är en fantastisk rollfigur. Stenhård i sina dogmatiska övertygelser och sin vilja att överleva. Samtidigt med ett komplext känsloliv som The Americans vecklar ut med imponerande elegans. Russell sätter varje ton, varje taktslag i det porträttet, och det är uppenbart att det är det här – inte collegetjejen med det burriga håret – som är hennes livs roll.
Runt omkring henne pågår en raffinerad och ruskigt spännande spionintrig som håller hela vägen in i mål. Och Matthew Rhys, i seriens andra bärande roll, är nästan lika bra som Russell. I vilken annat nytt kabeldrama som helst hade Noah Emmerich – han gör en väldigt rolltolkning som FBI-agenten som jagar Rhys och Russell – lyfts fram som seriens största behållning. Här får han finna sig i att stå i skuggan.

6. Mad Men (AMC)
Det här var inte Mad Mens bästa säsong. De riktigt minnesvärda ögonblicken var färre. De centrala rollfigurernas resor var svårare att få grepp om, svårare att engagera sig i. Konflikterna, särskilt kring triangeln Don-Peggy-Ted och kring Dons kvinnoaffärer, skavde och besvärade. Kanske låg i botten en känsla av att vi har varit här förut, att Dons oförmåga att bryta sina mönster började trötta ut inte bara honom och hans omgivning, utan också oss tittare.
Men säsongsavslutningen vände den känslan upp och ner, och jag tror att det är de där sista nyckelscenerna som vi kommer att minnas från Mad Mens sjätte säsong. Det här var – äntligen – den avgörande brytpunkten i Don Drapers liv, i hans kamp med sig själv. Och därmed den symboliska början på slutet av en av de bästa teveserierna någonsin.
Säsongen gav oss också, trots allt, en väldigt minnesvärd birollfigur i Bob Benson, och i samspelet med honom en nytändning för Pete. Det här var Vincent Kartheisers bästa säsong hittills, och på något märkligt sätt gjorde han bitvis Pete, med alla sina uppenbara, patetiska karaktärssvagheter, till Mad Mens mest relaterbara rollfigur.

7. Game of Thrones (HBO)
Game of Thrones är inte den bästa serien på teve just nu, men den är helt klart den lyxigaste. Seriens värld är så rik, så full av människor, intriger, känslor och intryck att det är omöjligt att värja sig när den går till attack på sinnena med taktisk elegans och total hänsynslöshet.
Det är teveupplevelsernas motsvarighet till en riktigt mäktigt, vällagad julmiddag. Man kanske har svårt för laxen eller doppet, man kanske önskar att man inte hade lassat upp riktigt så många köttbullar på tallriken. Men man älskar det ändå, för att det inte är som något annat och för att det smakar fantastiskt.
Det var inte mycket som var subtilt med Game of Thrones tredje säsong, men de stora ögonblicken var verkligen stora. Ingen som har sett And Now His Watch is Ended eller The Rains of Castamere kommer att ha lätt att glömma dem.

8. Orphan Black (Space/BBC America)
En invecklad scifi-intrig, från ett oväntat håll, med en okänd skådespelerska i en roll som det vore en underdrift att kalla bärande.
Det fanns många anledningar att inte ha jättestora förväntningar på Orphan Black. Men under ett 2013 som innehöll många positiva överraskningar var det här en av de största.
Det handlar inte bara om årets mest inspirerade castingbeslut. Inte bara, men i stor utsträckning. Att prata om Tatiana Maslany som huvudrollsinnehavare i Orphan Black är ju egentligen missvisande; hon spelar ALLA huvudrollerna. Och med samma självklara, självlysande närvaro varje gång, samma förmåga att äga varje scen. Hon är knäckande bra.
Samtidigt är Orphan Black en utmärkt dystopisk thriller; spännande och dramatisk men väl förankrad i engagerande rollfigurer och deras känslomässiga reaktioner på en extrem situation.

9. Girls (HBO)
Efter det enorma genomslag som Girls första säsong fick var det nästan oundvikligt att det skulle komma en backlash. Nej, årets säsong var inte lika bra som den första. Men Girls var fortfarande en av de smartaste, roligaste och mest intressanta serierna på teve under 2013.
Jag kommer att minnas länge det fantastiska bottle-avsnittet One Man’s Trash med Patrick Wilson. Donald Glovers gästspel. Jessas middag med Thomas-Johns föräldrar. Adam och Ray på Staten Island. Marnies skämskudde-sång på Charlies appmingel. Den underbart katastrofala relationen mellan Shoshanna och Ray. Och, defintivt, de komplexa skildringarna av sexualitet mellan människor som inte är känslomässigt mogna nog att förstå, än mindre sätta ord på, vad de vill och inte vill. Ingen annan teveskapare skildrar sex bättre än Lena Dunham.
Ju mer jag tänker på det, desto fler avtryck upptäcker jag att de här tio avsnitten har gjort på mig. När backlash och mild besvikelse så småningom har bleknat och vi ser om Girls i sin helhet kommer säsong två att passa in som en självklar och viktig pusselbit.

10. Rectify (Sundance Channel)
Jag velade länge om tiondeplatsen på den här listan. Jag hade kunnat välja Broadchurch, Top of the Lake, The Good Wife eller Justified. Jag var nära – väldigt nära – att lyfta upp Masters of Sex, funderade ordentligt på House of Cards.
Men Rectify förtjänar platsen för att den inte liknar något annat. Den här berättelsen om en man som kommer ut från fängelset efter att ha väntat i 19 år på att bli avrättad, har en sällsamt dov, drömsk inramning. Inte för att det skapar en snygg indieestetisk visuell palett, utan för att spegla känslan hos huvudrollfiguren Daniel Holden.
Man tror att en serie om en misstänkt mördare som får upprättelse efter två decennier ska handla om omgivningens reaktioner, om svårigheten att återanpassa sig till ett normalt liv när alla runt omkring en tittar snett.
Det finns förstås också med som en beståndsdel i Rectify, men framför allt handlar serien om något annat. Om det enorma, omöjliga i att ha tillbringat 19 år ensam i ett litet rum med vita väggar, och sedan komma ut i en värld full av sinnesintryck och möjligheter.
Att veta att man ska dö, att i någon mening redan vara död, och få livet tillbaka.
Rectify är en blick in en mänsklig upplevelse som åtminstone för mig var helt ny, helt oväntad. Det är fascinerande, absorberande. Skildringen av hur Daniels frigivning påverkar hans anhöriga är också väldigt stark. Det är en unik serie, en av årets bästa, och det är möjligt, rent av troligt, att det med tiden kommer att framstå som absurt att den är placerad så lågt som på tionde plats på den här listan.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen TV-året 2013!

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel