Till minne

Därför var Hans Alfredson ofta ondskan själv i sina roller

Hans Alfredson är död. Kanske var han den störste, vars intellektuella djup tidigt hamnade i skuggan av Tage Danielssons humanistiska visdom. De bägge kompletterade varandra.

Men där Danielsson tillät sig själv framhålla sin poesi befann sig filosofen Alfredson alltid i skymundan av den busige, fnittrige komikern Alfredson. Men visst syntes mörkret hos Alfredson även offentligt.

Jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan.

Jag har sedan länge lagt märke till att de flesta rollfigurer Alfredson gav sig själv (i samarbetet med Danielsson hade han denna makt) på något sätt var onda. Ibland lekfullt elaka, som skurken Ruskprick i Saltkråkan-filmen Skrållan, Ruskprick och Knorrhane (1967) eller fiskaren Garbo i Att angöra en brygga (1965). Ibland sammansatt onda, som Pablo Picassos fader Don José i Picassos äventyr (1978), där José har ett komplext förhållande till den genialiske sonen. José stöttar men utnyttjar också Pablo Picasso, särskilt mot slutet då förhållandet fader-son övergår i ren exploatering (José blir även nazist med SS-graden »Hauptbahnhof« vilket betyder »centralstation«).

Alfredsons ojämförligt djupaste fridyk långt ner i ondskan utgörs av romanen En ond man (publicerad 1980), där ett av kapitlen filmatiserades 1982 som Den enfaldige mördaren.

Jag vet inget svenskt verk som vågar engagera sig så intensivt med ondskans innersta väsen, som En ond man. I sex kapitel knyts olika människoöden samman, alla på något sätt påverkade av bokens onde man, fabrikör Höglund. I vissa av kapitlen skymtar Höglund enbart i kulissen, i andra framträder han i helfigur. Hans ondska är så avgrundsdjup att han — oavsett den relation han har till människorna — lyckas förstöra mängder av liv, både direkt och indirekt.

Självklart gav Alfredson sig själv rollen som Höglund, i filmatiseringen.

Jag minns att Alfredson, när han intervjuades om boken på 1980-talet, menade att ondskans väsen utgörs av tomhet. Godhet uppfyller en människa, ondska är avsaknad av detta innehåll. Ett hål i själen. En brist. Jag minns också att jag var osäker på om jag höll med Alfredson. Och jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori.

Och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan. I en av sina sista roller, som polis inom ett hemligt och olagligt polisnätverk i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium-serie (2010), fortsatte Alfredson utforska ondskan. Ett sökande som nu har avslutats, när Sverige lägger ett av sina största genier till vila.

Tack för allt, Hans Alfredson. Du har gett mig mycket. På gott och på ont.

Just nu på TVdags

Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om mardrömslärare, zombieslafs & Designated Survivor

23 november, 2017
Tablåtips 23/11

Bäst på tv i kväll: Jacques Audiards mästerverk Rust & Bone

23 november, 2017
Kommentar

Gevärsromantik & fästingpung i kvällens Bonde söker fru

22 november, 2017
Nyhet

Hurra! SVT:s storsatsning Vår tid är nu klar för en tredje säsong

22 november, 2017
Diskussion

TVdags pratar ut om Louis CK:s sextrakasserier & #MeToo

22 november, 2017
Tablåtips 22/11

Bäst på tv i kväll: Kammarspelet i Bergmans Scener ur ett äktenskap

22 november, 2017
Kommentar

I kvällens Bachelor: när leken spårar ur på allvar

21 november, 2017
Klipp

Scen för scen: här är alla filmreferenser i Stranger Things 2

21 november, 2017
Tablåtips 21/11

Bäst på tv i kväll: Illegala ravefester i Iran

21 november, 2017
Pop Culture Confidential

I veckans podcast: NY Times-journalisten Amanda Hess dekonstruerar det manliga geniet

20 november, 2017
Kommentar

Oui..! Yesss..! Da da da..! Visst betyder detta att Falsk identitet går all-in på Ryssland?

20 november, 2017
Tablåtips 20/11

Bäst på tv i kväll: Jakten på den kvinnliga kondomen

20 november, 2017

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel