Till minne

Därför var Hans Alfredson ofta ondskan själv i sina roller

Hans Alfredson är död. Kanske var han den störste, vars intellektuella djup tidigt hamnade i skuggan av Tage Danielssons humanistiska visdom. De bägge kompletterade varandra.

Men där Danielsson tillät sig själv framhålla sin poesi befann sig filosofen Alfredson alltid i skymundan av den busige, fnittrige komikern Alfredson. Men visst syntes mörkret hos Alfredson även offentligt.

Jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan.

Jag har sedan länge lagt märke till att de flesta rollfigurer Alfredson gav sig själv (i samarbetet med Danielsson hade han denna makt) på något sätt var onda. Ibland lekfullt elaka, som skurken Ruskprick i Saltkråkan-filmen Skrållan, Ruskprick och Knorrhane (1967) eller fiskaren Garbo i Att angöra en brygga (1965). Ibland sammansatt onda, som Pablo Picassos fader Don José i Picassos äventyr (1978), där José har ett komplext förhållande till den genialiske sonen. José stöttar men utnyttjar också Pablo Picasso, särskilt mot slutet då förhållandet fader-son övergår i ren exploatering (José blir även nazist med SS-graden »Hauptbahnhof« vilket betyder »centralstation«).

Alfredsons ojämförligt djupaste fridyk långt ner i ondskan utgörs av romanen En ond man (publicerad 1980), där ett av kapitlen filmatiserades 1982 som Den enfaldige mördaren.

Jag vet inget svenskt verk som vågar engagera sig så intensivt med ondskans innersta väsen, som En ond man. I sex kapitel knyts olika människoöden samman, alla på något sätt påverkade av bokens onde man, fabrikör Höglund. I vissa av kapitlen skymtar Höglund enbart i kulissen, i andra framträder han i helfigur. Hans ondska är så avgrundsdjup att han — oavsett den relation han har till människorna — lyckas förstöra mängder av liv, både direkt och indirekt.

Självklart gav Alfredson sig själv rollen som Höglund, i filmatiseringen.

Jag minns att Alfredson, när han intervjuades om boken på 1980-talet, menade att ondskans väsen utgörs av tomhet. Godhet uppfyller en människa, ondska är avsaknad av detta innehåll. Ett hål i själen. En brist. Jag minns också att jag var osäker på om jag höll med Alfredson. Och jag tror inte att han var helt övertygad själv om sin teori.

Och att det var just därför han aldrig, under sin levnad, upphörde utforska ondskan. I en av sina sista roller, som polis inom ett hemligt och olagligt polisnätverk i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium-serie (2010), fortsatte Alfredson utforska ondskan. Ett sökande som nu har avslutats, när Sverige lägger ett av sina största genier till vila.

Tack för allt, Hans Alfredson. Du har gett mig mycket. På gott och på ont.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Komedispecial på Netflix: Säg hej & hej då till Hannah Gadsby

20 juni, 2018
Lista

Listan med Luke Cages 10 mest bisarra fiender – två är med i nya säsongen!

19 juni, 2018
Nyhet

Youtube Premium här: Cobra Kai och annonsfritt Youtube för alla (som betalar)

19 juni, 2018
Nyhet

Såklart! Will Ferrell gör Eurovision-komedi för Netflix

19 juni, 2018
Nyhet

Oväntad The Walking Dead-nyhet: Shane gör comeback i säsong 9!

18 juni, 2018
Recension

På HBO: Ny säsong av välproducerade, korkade & underhållande The Affair

18 juni, 2018
Streamingtips

För soligt/regnigt? Här är 10 Netflix-anledningar att stanna inne

17 juni, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Australisk politisk sprängkraft i Mystery Road

17 juni, 2018
Recension

Love, Simon – en modern ungdomsklassiker om bögkärlek

15 juni, 2018
Streamingupprop

De kunde skämta till det också – Cityakuten goes slapstick

15 juni, 2018
Nyhet

Från parabol till playtjänst – Canal Digital ger fotbolls-VM guldkant

14 juni, 2018
Tips

Poddtips: tv-vinjettsfrossa i veckans Snedtänkt

14 juni, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel