Streamingtips

Dagens karantäntips – En påminnelse om helt unika Treme

Treme var visserligen inte en serie för alla; det var aldrig meningen att den skulle dra några stora tittarsiffror. Om The Wire var svårtillgänglig, jämfört med det mesta i kriminaldramagenren, var Treme flera resor värre.

I Treme hände… nästan ingenting. Livet pågick. Säsongerna byggde aldrig mot någon kulminerande upplösning. De innehöll inga stora intriger, ingen uppskruvad dramatik. Bara människors liv som långsamt vecklades ut, förändrades, eller bara hände.

Men det var också därför Treme var en så speciell serie. Tv-drama kan ju vara så många olika saker. Formen är egentligen lika öppen, lika fylld av möjligheter, som romanen. Den kan vara driven av ett engagerande berättande, av handling som rycker tag och får nackhåren att resa sig – som en deckare, en kärleksroman eller en fantasysvit. Den kan också vara något annat: esoterisk, poetisk, kontemplativ. Alla dessa besvärliga adjektiv som går att använda om skönlitterära texter går också att använda om en tv-serie.

Men tv-serier tillhör nästan alltid den första kategorin. Även de bästa, mest ambitiösa serierna är mer deckare än Dostojevskij. Ramarna är snävare, taket sitter lägre. Även om man älskar både hantverket och upplevelsen av en riktigt bra, handlingsdrivet drama kan begränsningarna kännas kvävande.

Treme slog fast att det här finns också. Det här sättet att göra tv på, att strukturera sin text på, att förhålla sig till tittaren på, är också möjligt. Det är synd att ingen tittade. Men precis som The Wire har växt i anseende under åren efter att den sändes tror jag att Treme kommer att få upprättelse.

I efterhand känns Treme helt unik i sitt sätt att väva in musiken i handlingen, att göra den till en självklar del av seriens fundament.

Under de här få avsnitten vecklas en sorgeprocess ut. Och det är musiken som fungerar som katalysator för känslorna, hos människor som annars skulle internalisera dem. Ett begravningståg med blåsorkester passerar en son vars far är döende. Fadern får leva ut i okomplicerad glädje ens sista gång när sonen spelar med sitt band på en nyårsfest. Sonen spelar för sin pappa vid sjuksängen. Och så, efter dödsbudet, samlas vänner och familj utanför huset för att hylla och minnas genom musiken. Det är ett skeende som utspelar sig i väldigt stor utsträckning utan dialog. Det är i rollfigurernas reaktioner på musiken som deras känslor blir påtagliga och omedelbara.

Härom vintern satt jag på ett tåg och grät tyst framför laptopskärmen. Inte för att någon hade dött, eller för att ett kärlekspar äntligen hade fått varandra. Utan för att några tonåringar i en marschorkester fick spela i Mardi gras-paraden för första gången. Det var den sortens känslor Treme väckte.

Ibland var musiken väl frikopplad från handlingen. Det kunde kännas som att serieskaparnas syfte med (de ofta väldigt långa) scenerna från konsertscener och inspelningsstudior var att få skryta med att de lockat några av musikaliska idoler till inspelningen. Det skavde särskilt i början, innan jag som tittare hade lärt mig att förstå seriens särart.

Men med tiden lärde jag mig att älska de där scenerna. Jag har glömt vem som jämförde dem med biljakter i en actionfilm, men det är en bra parallell. De bidrog kanske inte till handlingen men de skapade rymd, förstärkte seriens sätt att inte förlita sig på framåtrörelse, att bara vara. I efterhand känns Treme helt unik i sitt sätt att väva in musiken i handlingen, att göra den till en självklar del av seriens fundament.

Det var så typiskt för Treme att serien inte slutade med en smäll. Seriefinalen var snarare som vilket avsnitt som helst, bortsett från den obligatoriska David Simonska montagesekvensen på slutet. Treme var ju aldrig på väg någonstans. Serien må vara slut men det är uppenbart att Simon och Overmeyer vill poängtera att de inte ser sin historia som avslutad. Livet fortsätter i New Orleans, och för människorna som vi har följt under fyra år.

Och till skillnad från The Wire slutar Treme med hopp. David Simon är ingen framstegsoptimist – han är fortfarande en av de mest skoningslösa inhemska kritikerna av hur det amerikanska samhället utvecklas. Skildringen av stadens institutioner har, när de fått vara i fokus, varit lika brutal i Treme som de var i The Wire. Korruptionen, cynismen, våldet finns här också, från första till sista avsnittet.

Men Treme handlade inte om institutionerna, utan om den kraft som kommer från människor när de får vara fria att leva ut det som finns inom dem. Det låter olidligt pretentiöst, men jag tror att det är precis det som Simon och Overmeyer älskar med New Orleans, med människorna de har träffat där, med musiken de har hört. Den kärleken präglar Treme, och den smittar av sig.

Alla fyra säsonger av Treme finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Kolla in Jonas Strandbergs nya doku Somewhere in the Crowd There's You

27 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penelope Wilton & Ricky Gervais på parkbänken i After Life

10 maj, 2020
Recension

Netflix-komedin Never Have I Ever – en uppfriskande tonårskomedi

10 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel