Robin Williams (1951–2014)

Clownens sista tårar

Robin Williams är död. Och allt jag kan tänka på är Smokey Robinson & The Miracles Tears of a Clown.

Klyschan om den gråtande clownen, om komikern som bär på en bottenlös inre sorg, är en av de mer slitna, men som med alla klyschor innehåller den väldigt mycket sanning. Det fanns alltid ett enormt mörker i Robin Williams. Inte för inte hette en av hans senare stand-up-shower Weapons of Self Destruction. Ett tag gick han ned sig rätt rejält i, och har skämtat rätt briljant om, kokainmissbruk och alkoholism.

Komedi handlar i bästa fall om att testa gränser. Om att gå så långt man bara kan i jakten på skratten – och sen ta fyra, fem steg till. Ut på den halaste och tunnaste isen som få ens vågar hasa sig ut. Robin Williams har, på gott och ont, sprungit, nej, hoppat ut på den där isen. Ibland har den hållit (de ofta fullständigt briljanta stand up-grejerna), ibland inte (rätt många av filmkomedierna).

Ingen annan komiker de senaste 40 åren, inte ens Jim Carrey, har varit lika gränslös – och gränslöst talangfull – som Robin Williams. Precis som i fallet med Carrey har det ibland varit lika mycket en belastning som tillgång. Det närmast maniska flödet av skämt, imitationer och grimaser har ibland varit närmast utmattande. Williams har aldrig kunnat sätta stopp för sig själv, det är för många skämt som bara vill ut, som bara måste ut.

Han har heller inte varit så bra på att säga nej till andra alla gånger. Jag ska inte ens låtsas som att jag gillat alla hans komedier, eller ens särskilt många, även om jag tycker att mörka Death to Smoochy är underskattad och självklart älskar Good morning Vietnam. När jag och några vänner häromåret gästade Stockholms Filmquiz satte vi samman en rätt elak kategori som vi kallade Robin Williams många ansikten där vi radade upp en massa klipp ur Williams smetigare eller mer misslyckade repertoar: Patch Adams200-årsmannenFlubber.

Jag ska inte tala för de andra, men för egen del gjorde jag det mest för att jag blev så besviken varje gång, alldeles för ofta, Robin Williams gjorde en dålig eller halvdan film. Han borde ju egentligen vara oförmögen till det. I grund och botten en var han ju så osannolikt, omåttligt begåvad att han aldrig skulle behöva spela in Drömmarnas värld.

På något sätt är det så otroligt passande att hans stora genombrottsroll var som goofy utomjording i Mork & Mindy, en serie som bättre än någonting annat han har gjort vid sidan av stand-uppen fångade Williams rappa friformshumor och halsbrytande improvisationer, för ibland kändes det verkligen som att han var från en annan planet. Den fulländade blandningen av fysisk humor och djupt allmänmänskliga skämt om allt det där vi kämpar med eller mot framfördes i ett så hisnande högt tempo och med så blixtsnabba associationer åt alla möjliga håll och kanter att Williams ibland kändes utomjordisk. Ingen människa ska kunna tänka och skämta så snabbt. Ett av de främsta skälen till att följa The Crazy Ones, den TV3-aktuella tv-serieåterkomsten med Williams och Sarah Michell Gellar som far och dotter-reklamare, har varit att avsnitten avslutas med outtakes där Williams leker med övriga i casten, improviserar loss bara för att få dem att skratta.

Närheten till det mörka var – en klyscha till, men som sagt: klyschor är klyschor av en anledning – förmodligen också skälet till att han var så bra på också det dramatiska. På att hitta ett sätt att tona ned sig själv och omvända den komiska kraften till att uttrycka sorg, saknad, längtan. Ibland, som i Mark Romaneks lysande One Hour Photo, till och med utforska det obehagligt sorgliga i mänsklig ensamhet. Williams var en av de där få, kanske en av de sista, som kunde skämta oavbrutet under en kvart hos David Letterman eller 90 minuter på stand-up-scenerna och sedan ändå få ständiga och högst motiverade Oscarsnomineringar (och någon vinst) för tunga roller som i Döda poeters sällskap…

Good Will Hunting…

…eller filmen som kanske bäst förde samman Williams komiska och dramatiska sidor – Terry Gilliams fina The Fisher King:

Det är en lite konstig känsla att gå igenom Williams filmografi. Han var komikern som var allra bäst i dramer, komikern som sällan fick ut sin potential i den genre där han borde vara allra bäst. Lika modig, vild, barnförbjuden och vågad som han var som stand-up-komiker, lika säkert spelade han när han valde sina filmkomedier. Vissa skådespelare är väl helt enkelt större än sina samlade verk. Och filmkomedier, med ingrodd dramaturgi, osynliga 90-minutersspärrar och inrutade manus, var kanske inte heller den inramning som var bäst lämpad för Williams. Han behövde tid och utrymme att kunna freaka loss.

Williams var en komikernas komiker. En humorns maratonlöpare. På scen var han ju inte bara rolig, han hade kraften, skickligheten och energin att vara det under långa perioder. Som David Letterman konstaterar i det här klippet från i fjol: när andra komiker snarare vill dra ned på sina stand up-rutiner, gjorde Williams 90 lysande minuter. Utan större ansträngning vad det verkade.

Kolla David Lettermans oförställda imponerade leenden under det där klippet. Kolla hur ett komiskt geni bara fullkomligt uppfylls av varm beundran för ett annat.

Nu ska jag lyssna på The Tears of a Clown igen. Och se om Good Morning Vietnam. Hej då, Robin.

Just nu på TVdags

Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020
Trailer

Skräckpepp! Snart premiär för The Haunting of Bly Manor på Netflix

31 augusti, 2020
Kommentar

HBO Nordics I May Destroy You – mer information än underhållning?

31 augusti, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel