Nekrolog

Chantal Akerman är borta – om minnet, döden och & ett svunnet Öst

»Test the West, the West is the best.«

Reklamen för cigarettmärket West är det jag minns bäst av de första årens bilresor efter murens fall. Enorma billboards utmed ett dunsande autobahn i österled. I bakgrunden – bakom ansikten och lemmar på imaginärt ideala västerländska kroppar – och som genom ett grått filter: slitna byar och än mer slitna städer. Befolkade av människor med fårade ansikten och kläder i dämpade nyanser. Neonskyltar som slutat fungera. Vid fikarasterna och luncherna matvaror i enhetliga förpackningar, här och var brutna av något nyanlänt; nyimporterat. En Pespsiflaska mot den fonden står idag ut så tydligt att den skapar en 3D-effekt i minnet.

Jag har en värld som knappt finns längre lagrad i mig, men kan inte säga om den är smaken av ett smågodis jag åt som barn, en en gång älskads doft som förbytts i något annat eller stanken från ett soprum i augusti.

Det är en värld som knappt finns längre. Jag har den lagrad i mig, men kan inte säga om den är smaken av ett smågodis jag åt som barn, en en gång älskads doft som förbytts i något annat eller stanken från ett soprum i augusti. Jag tror att jag var för häpen för att registrera känslorna som enkom positiva eller negativa, de bara sköljde över mig så som en helt ny värld gör. För mycket på en gång, lagrat för att en gång sorteras.

Genom åren vek de sakta undan; matvarorna, dofterna, de brunbeige otympliga kläderna och de skotthålsskadade, gråa husen med sina kolsotsfläckar. För varje resa gled de undan en bit till, den där världen blev en vattenskada efter en översvämning som torkade allt hastigare.

Men jag kan än i dag snubbla över den. På promenad i Warszawa, Prag eller det som var Östberlin finner jag mig plötsligt stå där. Det kan vara några tanter i sjalar på ett gathörn och en bil från en annan tid. Bara några meter till så är den försvunnen igen, ersatt av en sexklubb eller en sportbil som accelererar förbi.

Redan som 15-åring var jag nog på det klara med att den här världen skulle vika undan snabbt. Kombinationen av mina föräldrars ord och de hastiga förändringar jag själv såg talade sitt tydliga språk.

Je ti il elle
Je tu il elle

Så såg jag för några år sedan en film av en annan person som såg den här världen, och såg hur snart den skulle vara borta. Chantal Akerman tog sin kamera och reste genom Östeuropa och Sovjet så snart muren föll. Resultatet, D'est - From the East - har framförallt visats på museer och gallerier. En två timmar lång okommenterad åkning genom städer, åkrar, vardagsrum, matsalar, på ansikten, butikshyllor, neonskyltar.

Akerman gör allt rätt. Som hon själv skriver i häftet som ackompanjerar Invictus dvd-utgåva: det är ingen idé att ge sig ut i den här världen med föreställningen att kunna fånga den. Den har aldrig varit helt statiskt, alltid på väg bort och alltid på väg mot något annat. Vad skulle jag veta att fånga? Frågorna skulle skymma det som är därute, eftersom det inte finns någon sanning.

Resultatet – som kanske bara kunnat uppnås med Akermans helt egna stil av långa obrutna stillastående tagningar eller åkningar, ljudsynkningar som förhöjer varenda känsla och inte ett ord som voice-over – är som att själv gå igenom de här platserna och andas in luften.

Jag slumrade till en stund när kameran långsamt tog sig igenom en vänthall i Moskva. Det är sent på kvällen och människorna är stela av kyla och trötthet; den stegrande pampiga musiken gör att de snart känns som statyer. Det var en fantastisk sömn, och när jag vaknade var det omöjligt att veta vad som hade varit film och vad som varit dröm. Jag hade heller ingen som helst lust att spola tillbaka och ta reda på det.

Nu är inte bara denna värld borta, utan också den oefterhärmliga regissören Chantal Akerman. Världen kommer främst minnas henne för Jeanne Dielman, 23, Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 – och det gör väl världen rätt i. Men för den nyfikne finns mycket, mycket mer att se:  den som  vill hylla Akerman med hennes egna verk söker med fördel upp den utmärkta boxen som amerikanska Criterion/Eclispe gav ut för ett par år sedan med en av mina favoriter, Je tu il elle från 1976.

Själv jag har inte hunnit med hennes sista film No Home Movie, som hade premiär tidigare i år. Det är, har jag förstått det som, en hyllning till Akermans mamma, Auschwitz-överlevaren som dog så sent som i fjol.

Att den också lär handla om minnet efter det förlorade och det som är på väg bort – det är lika passande som det är tragiskt.

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel