Pudel

Caroline Hainer ser om Girls & känner ånger

Jag var sjuk i tre veckor. Även om symptomen var lindriga så var de typiska för covid-19 så jag höll mig hemma. Givetvis tittade jag mycket på tv-serier och efter att ha bläddrat runt bland streamingtjänsternas utbud fick jag för mig att se om Girls.

Jag var inte särskilt förtjust i serien när den kom och skrev en text om hur ytlig och tunn den var. Jag var ganska ensam i att inte tycka om Girls, jag bjöds in till tyckarsoffor eftersom man inte kunde hitta någon annan som inte sällade sig till den unisona hyllarkören.

Jag hade fel då.

Får man som kritiker ändra sig? Sveriges folkkäraste kritiker Fredrik Strage gav biobesökare pengarna tillbaka efter att ha satt en trea på Arn-filmen men sedan ångrat sig. The New Yorkers Matt Zoller Seitz har skrivit om hur han ändrat sig÷ om Todd Solondz Happiness tolv år efter premiär. Så det händer ju, givetvis. Men kanske oftare under eventartade och lustiga former.

Men frågan är allvarligt menad, får man ändra sig?

Innan jag går in i självrannsakans mörka dal vill jag säga att en av svårigheterna med en tv-kritikers uppdrag är att man egentligen gör en serie mest rättvisa om man recenserar den som en helhet, inte efter första eller andra avsnittet. Ett pilotavsnitt kan skilja sig mycket från hur säsongen i stort utvecklas och så vidare. Se bara på första säsongen av Seinfeld eller The Simpsons.

Det är först som helhet eller åtminstone efter en säsong som man, förhoppningsvis, får en total klarhet i vad skaparna velat göra.

Men mitt stora misstag låg inte bara i detta utan i något mycket värre, nämligen min kritik av huvudfiguren Hannah. Jag tyckte att hon var så outhärdlig. Jag kunde inte förstå hyllandet av henne som en befriande reflektion av unga kvinnor på riktigt, som någon man skulle heja på. Varför skulle jag heja på henne? Varför skulle jag hylla denna självupptagna, onyanserade exhibitionist?

Efter denna rannsakandets genomresa tycker jag mig också se en satir i Hannahs stundtals grandiosa och många gånger världsfrånvända attityd. Eller är jag galen?

Jag tycker fortfarande att Hannah är outhärdlig men jag tror och hoppas att jag har ett mer nyanserat sätt att tänka kring henne och andra osympatiska kvinnliga huvudpersonerna idag. Idag skulle jag säga att det är amatörmässigt, faktiskt rent misogynt, att ställa kraven på att kvinnliga huvudpersoner måste vara trevliga.

På manliga karaktärer ställs ju oftast inte det kravet alls. Jag menar Don Draper, Tony Soprano, Dexter eller Walter White är ju inte så trevliga, de är tvärtom högst moraliskt dubiösa. Men värda att följa för det.

Och utan Hannah ingen Fleabag, ingen Orange is the New Black, Carrie i Homeland och alla andra underbara, tvivelaktiga kvinnor på TV. Var jag så inskolad, så trångsynt i min upplevda vidsynthet, att jag tyckte mig vara öppensinnad, rent av demokratisk, som inte automatiskt gillade en leading lady? När jag i själva verket var motsatsen till öppen. Det var väl därför jag i två säsonger av Downton Abbey också störde mig på Lady Mary (det skrev jag också om i ett av mina topp tre mest hatade texter på TVdags-föregångaren Weird Science). Numera älskar jag henne, men hon var ju faktiskt odräglig i början. Det måste man väl ändå hålla med om? Hon kan väl därför få stå som ett exempel på att det enda rätta är att recensera en tv-serie i sin helhet, bara då har man sett syfte och alla nyanser.

För efter denna rannsakandets genomresa tycker jag mig också se en satir i Hannahs stundtals grandiosa och många gånger världsfrånvända attityd. Eller är jag galen? Jag tror inte att jag är galen, jag tror bara att jag utvecklats som både kritiker och person. Det har ändå gått några år. Visst finns det satir i Girls, en slags »ja, jag vet vi är inte perfekta, ibland är det rent uppåt väggarna. Vi försöker men vi kommer ju inte ifrån den uppsättning värderingar och erfarenheter vi fått längs vägen«.

Detsamma gäller också mig själv. Kanske tycker jag att Marnie är den mest klockrena – och mest genanta – av alla karaktärer för att hon mest slår av en nerv hos mig. Singer/songwriter-genen hos henne, som blandar ihop äkthet med det allmängiltiga. Som tror att nyfiken är detsamma som intellektuell. Banaliteten i det. Herregud, jag ser nu flera år senare att jag är som hon. Jag skrev till och med en bok som hon hade kunnat skriva. Hade jag inte stått inför denna insikt hade jag kunnat skratta åt Marnie, för hon är ju stundtals löjlig (härligt löjlig – kanske som mest i avsnittet där hon ska gifta sig och lever i lögnen om att hon är en chill person när hon är ett kontrollfreak, precis som jag själv tror att jag är avslappnad och »lätt att ha att göra med« men i själva verket är kravfylld). Hur kan jag ha missat det? Jag tror att jag var för upptagen med att döma Hannah. Med att tro att hon fanns för att vi alla skulle gilla henne i hennes obryddhet och att jag var den enda som inte gick på det. Girls är inte en serie att tycka om oförbehållslöst. Det är en skrattspegel.

Vilket leder mig till nästa insikt: jag missade helt målet med Girls. Med vad Lena Dunham ville och faktiskt lyckades med. När jag nu plöjer hela serien ser jag avsnitten som nedtramp, som små, fristående bilder, som tillsammans bildar en helhet. Inte som en serie med ett ordinarie narrativ.

Hannahs otrevlighet, huvudpersonernas välmejslade karaktärsdrag, retar mig. För att den är verklig.

När serien gick höjdes röster om seriens brist på inkludering. Det handlade om fyra privilegierade unga kvinnor – dessutom med lyxen att kunna »prova på jobb« och »hitta sig själva« och så vidare.

I sin icke-inkludering representerar de samtidigt en snäv målgrupp i just detta. Och tillsammans med berättandet – alltså de halvtimmeslånga nedtrampen, som om man sätter på en live-sändning på Instagram under en halvtimme och sedan stänger av, så ser jag precis var mitt misstag ligger: jag blandar ihop fiktion med verklighet.

Hannahs otrevlighet, huvudpersonernas välmejslade karaktärsdrag, retar mig. För att den är verklig. Men man ska inte göra det banala misstaget att recensera fiktion utifrån kravet på att det ska finnas en moralisk kompass och jag inser att det är precis vad jag gjort. Så bra har serien lyckats förmedla en känsla att jag i den sett – och recenserat – en slags verklighet.

Girls finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Kolla in Jonas Strandbergs nya doku Somewhere in the Crowd There's You

27 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penelope Wilton & Ricky Gervais på parkbänken i After Life

10 maj, 2020
Recension

Netflix-komedin Never Have I Ever – en uppfriskande tonårskomedi

10 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel