Fjärde säsongsfinal som svider

Call the Midwife vrider om kniven – och blir allt mer relevant

Innehåller spoilers för finalen av säsong 4 av Call the Midwife.

Call the Midwife har gärna fyllt på med ångest och smärta och död. Jag har lite grann känt mig orolig i varje avsnitt att någon jag gillar ska råka illa ut. Men varje säsong har ändå, tycker jag, slutat med en fin bokstavlig eller bildlig tablå och en voice-over som knyter ihop det i en nostalgiskimrande rosett. Panorera över glada ansikten eller grynings-/skymningssol över London.

Säsongsavslutningarna är lite som de sista minuterna i en film där vi får veta vad som hände sen, och känns också varje gång som att Vanessa Redgrave tar farväl av sina vänner.

Nu, däremot, i finalen av säsong 4 som sändes i Storbritannien för tio dagar sedan, var det nästan inget som var bra, och det som var det överskuggades av det mörka. En hemlig lesbisk relation som omintetgörs av minnesförlust. Trixie som tar tag i sin alkoholism, vilket väl är bra i sig, men jag gillar inte att hon inte bara kan få vara en good time girl ifred utan att det ska behöva vara ett problem. Och så de sista minuterna i avsnittet då det till slut blir uttalat att den där illamåendemedicinen är, förstås, neurosedyn. Så vi har det att se fram emot nästa säsong, lagom till att doktor Turner hade hunnit komma över sin ångest för att råka felbehandla någon. Det kommer att bli skitbra!

Som parentes är det lustigt hur varje säsong slutar som att det skulle vara den sista. Det gäller i och för sig lite grann varje avsnitt, eftersom det knyts ihop en liten säck med ett poetiskt uttalande, men säsongsavslutningarna är lite som de sista minuterna i en film där vi får veta vad som hände sen, och känns också varje gång som att Vanessa Redgrave tar farväl av sina vänner. (Då och då slår det mig att den där berättarrösten är lite märklig nu när hennes unga jag inte längre är med på plats, men det har jag nästan hunnit glömma.)

Call the Midwife har nu gått fyra säsonger, de två första finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel