Recension

Woody Allens Café Society: bara en mellanfilm – men ack så snygg

Betyg 3 av 5

Magnus: Mitt femtonåriga cineast-jag vill gärna älska allt Woody Allen gör, fortfarande. Men det blir bara svårare och svårare. Filmer som Förälskad i Rom och Magic in the Moonlight – för att nämna två av senare tids värsta – gör att besöken bara känns tyngre och tyngre. Framför allt så besudlar de trots allt klart godkända mellanfilmer som Vicky Cristina Barcelona och Midnatt i Paris.

Woody Allen kämpar mot döden, det har vi märkt länge nu, bitvis känns det som om hans filmer är tänkta som ett slags motstånd. »Så länge jag gör film kan jag inte dö«, tycks han tänka. Ironiskt nog är det just hans sentida filmer som får honom att dö. Jag är alltså tveksam till om Allen någonsin kommer göra ännu en riktigt bra film. Å andra sidan var jag även det innan Match Point.

Woody Allen kämpar mot döden, det har vi märkt länge nu, bitvis känns det som om hans filmer är tänkta som ett slags motstånd. »Så länge jag gör film kan jag inte dö«, tycks han tänka.

Ida: Midnatt i Paris tyckte jag var mer än en »godkänd mellanfilm«! Den väckte också hoppet hos mig att Allen fortfarande kunde göra sådana filmer som var vackra, nostalgiska och roligt elaka på samma gång. Jag är själv en sådan otrolig »mnååå förr («förr» är lika med 1920-30-tal) var allting mycket mer romantiskt och spännande«-person så den talade till mig på ett annat plan också. Men Magic in the Moonlight gjorde mig rasande och deppig. »Bry dig om dina filmer!« vill jag skrika!

Men okej, vi var ju och såg hans senaste, Café Society, och det är den vi ska prata om nu. Vad tyckte du?

Magnus: Varken bra eller dålig, det är en upptinad mellanfilm, kanske. Småtrevliga gubbigheter utan sting. Jäklar vad jag kan sakna elaka/mörka Allen ibland. Som Små och stora brott eller Harry bit för bit. Filmer där karaktärerna var på riktigt och inte bara idoler till Allen som spelade Allen. I alla fall, Café Society är snygg, aningens trevlig, men mossig. Den liksom lever under ett lager av möglig, fuktig, mossa. Den sorglösa sexarbetaren återkommer såklart, frejdiga gangsters som tagna ur Bamse, och Jesse Eisenberg. Han är inte speciellt bra och ingen Woody Allen, även om han anstränger sig.

Ida: Nej, mina favorit-Woody-kloner är John Cusack (Kulregn över Broadway) och Owen Wilson  (Midnatt i Paris), Eisenberg känns som… ingenting? Vi har en huvudkaraktär som känns helt nollställd. Vem är han och vad vill han? »Först är han lite bortkommen fast inte speciellt och sedan är han inte bortkommen« är liksom det starkaste jag kan säga om honom. Vad var till exempel meningen med scenen med den prostituerade i början? Så konstig och onödig (även om jag verkligen gillar Anna Camp), och så var det med en hel del scener i filmen: »men varför?« tänker man.

På samma sätt som man inte fattar var protagonisten är på väg undrar man var filmen är på väg? Det är som en rad scener – där jag verkligen gillar vissa av dem – som är staplade på varandra. Den vill säga något om livet, men jag förstår inte vad.

Ja »frejdiga gangsters« har som du säger varit med förr. Montage där det under muntra jazztoner glider upp blanka svarta bilar, muskliga män i swingpjattiga kostymer kliver ut och med ciggen i  mungipan skjuter någon stackare utan prut. För att sedan göra sig av med liket på något smart sätt som har med cement att göra. Men! Dessa jazzgangster-montage är en favvo hos Allen men också en favvo hos mig, för jag tröttnar aldrig. Inte heller på de grälsjuka familjemiddagarna med den judiska familjen. Men under de där Brooklyn-middagarna kom jag på mig själv att längta efter Radio Days istället…eller varför inte Goldie Hawns och Alan Aldas hysteriskt snacksaliga middagar i Alla säger I love You.

Magnus: Radio Days ja … frågan är om problemet delvis ligger hos en själv? Hade man uppskattat Café Society mer om man sett den mycket tidigare? Innan man tröttnat på allt trams. Äsch, jag vet inte. Men ett skäl till att Allen tappat stinget beror ju på att han i stort sett gör samma film om och om igen. Vilket var det jag älskade , men inte nu längre. Vad gäller favorit-Woody-kloner så tycker jag bäst om Kenneth Branagh från Kändisliv.

Ida: Mitt största problem med Café Society är bristen på något slags handling, premissen är så vag. På samma sätt som man inte fattar var protagonisten är på väg undrar man var filmen är på väg? Det är som en rad scener – där jag verkligen gillar vissa av dem – som är staplade på varandra. Filmen vill säga något om livet, men jag förstår inte vad. Att det är bra knäppt ibland?

Magnus: Den vill nog inte säga så mycket, bara vara en go', ytligt filosofisk, rulle. Och som sådan tycker jag ändå att den funkar okej. Hade jag skrivit det här direkt efter jag sett den hade jag varit betydligt hårdare, men nu ett par dagar senare måste jag säga att filmen satt sig. Den är rätt skön, men den betyder ingenting. Om ett år blir den raderad av nästa Woody Allen-film. I slutänden blott en notering på IMDb. Vad tycker vi förresten om skådisarna vid sidan av Eisenberg? Jag gillar både Kristen Stewart och Steve Carell. Intressant med Carell som »seriös« skådis. Efter Foxcatcher – och nu Café Society – börjar man dock vänja sig. Han har ju ett så fint ansikte.

Största behållningen av filmen var nog ögongodiset. Kostym, alltså, jag dör vad fina kläder alla hade! Stewarts magkorta blusar och byxkjolar, Blake Livelys silverklänning… Och så fotot. Wow. Vilket foto!

Ida: Fasen jag vill gilla Kristen Stewart men jag tycker att hon har exakt samma lite bedövade,  manér i precis allt som hon är med i! Carell älskar jag. Han är så otroligt, otroligt bra! Såg du att det var Laura Palmer – Sheryl Lee – som var hans fru?

Parker Posey var underbar i filmen, en sådan evig birollsskådis som stjäl showen. Vi måste nämna härliga Jeannie Berlin också! Mamma Dorfman. Varenda biroll var förresten välspelad, synd bara att de hade så väldigt tunt material att jobba med. Regin var sannerligen inte alltid så tajt heller.

Största behållningen av filmen var nog ögongodiset. Kostym, alltså, jag dör vad fina kläder alla hade! Stewarts magkorta blusar och byxkjolar, Blake Livelys silverklänning… Och så fotot. Wow. Vilket foto! Vilket ljus! »Hollywoods fester gick i technicolor«, som det sägs i inledningen. Central Park-porren, ack att få stå på the Bow Bridge i soluppgången…

Magnus: Det sista är vi absolut ense om, vacker att se på onekligen. Även skådespelarmässigt stabilt. Posey är ju som sagt alltid grym. Annars tycker nog jag att det vacklar lite mer än du, samtidigt som jag aldrig hade tråkigt. Så visst kan man spendera en söndag eftermiddag med Café Society utan att för den delen gråta blod efteråt, ät en stabil brunch innan bara, annars kan en viss tomhet infinna sig.

Café Society har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel