Till minne

Bye Bye Burt – Martin Degrell tar farväl av Burt Reynolds

Av alla underhållande historier om Burt Reynolds som med anledning av filmstjärnans död nu florerar i diverse minnesord och hyllningar, är det en tämligen vardaglig anekdot som fastnat hos mig. Jag hörde den berättas i podden ActionBoyz för ett par månader sedan, och jag kommer nu att grovt parafrasera den för er:

En lite äldre Burt hänger med sina vänner i sitt hus i Los Angeles. Burt börjar bli gammal, han är fåordig, inte så pigg längre. Vännerna försöker hitta på någon aktivitet, något de kan ägna sig åt förutom att bara sitta och hänga och låta tiden gå. Burt är lite gubbigt skeptisk.

Hey Burt, do you wanna go for a swim?
– Nah
Wanna watch a movie?
– Nope
How about a drink?
– Hello.

Drinken är såklart inte det viktiga, det kunde lika gärna vara en promenad eller ett parti kort. Det är Burts Hello – helt neutralt sagt, utan känsla men ack så definitivt – som är poängen. Jag tycker det säger något om hans pondus och karisma. Enligt anekdoten var det helt enkelt så han uttryckte sig. Jag älskar det.

Tidigare i år har jag av olika skäl haft anledning att se och se om en handfull Burt-rullar. Jag har, säkerligen undermedvetet inspirerad av nämnda ActionBoyz – en podd besatt av extravaganta 80-talsfilmer och superkorkade actionvåfflor med Steven Seagal, Jean-Claude van Damme och/eller Arnold Schwarzenegger i huvudrollerna – semisystematiskt gått igenom flera tongivande actionaktörers kataloger, fyllt i luckor och återstiftat bekantskap med filmer som jag som barn suktade efter på lokala videostället men aldrig fick lov att hyra. Inte minst är det i vuxen ålder intressant att se dessa filmer utifrån ett stjärnan-som-auteur-perspektiv, för att inte tala om alla politiska och ideologiska subtexter. Just nu har jag en Jackie Chan-period, i somras klämde jag ett gäng Chuck Norris-produktioner. Och i våras bockade jag alltså av några filmer med Burt Reynolds som jag inte sett tidigare.

Det lustiga med Burt är såklart att han till skillnad från flera andra actionikoner inte enbart gjorde högoktanig pangpang, även om han för många fans främst kommer att bli ihågkommen som en charmig, mustaschprydd livsnjutare som kör snabbt, slår hårt och förför snygga tjejer – Smokey and the Bandit (1977), med den oöverträffat tidstypiska svenska titeln Nu blåser vi snuten, är väl urtexten för denna image.

En film som odlar denna bild av Burt, men som samtidigt fungerar som en både bitter och sorgsen metakommentar om filmbranschen i allmänhet och actiongenren i synnerhet, är Hooper (1978), som regisserades av Hal Needham, legendarisk stuntman som sadlade om till regissör och samarbetade med Burt vid ett flertal tillfällen. Hooper handlar om en filminspelning, och Burt spelar titelns Hooper, alla stuntmäns stuntman, som naturligtvis är bäst på allt han gör men som motarbetas av snåla producenter och veka, konstnärliga regissörstyper som inte har vett att värdesätta Hoopers ovärderliga insatser. Och för varje stunt tar Hoopers kropp alltmer stryk. Filmen är ett argt försvarstal för den gamla skolans stuntmän och actionsekvenser, som Needham uppenbart var övertygad om var utrotningshotade (han fick mer eller mindre rätt, men det tog längre tid än han förutspådde, och berodde mer på landvinningar inom cgi än fjolliga regissörers bristande respekt för stuntmän).

Den idiotiske regissören i filmen-i-filmen i Hooper sägs vara modellerad efter Peter Bogdanovich, som Burt gjorde At Long Last Love (1975) med ett par år tidigare. Om samarbetet mellan Burt och Bogdanovich gnisslade är det ingenting mot resultatet; At Long Last Love är sensationellt usel, en riktig kalkon, övergödd av en auteurförklarad regissör med alltför fria tyglar och en brinnande nostalgi för 1930-talsmusikaler, men utan förmåga att förvalta dess arv. Burt är hopplöst malplacerad, men hela filmen är ett haveri.

Ett mer lyckat exempel på Burt när han bryter mot sin actionimage är Starting Over (1979), Alan J. Pakulas vuxna och välskrivna dramakomedi om relationer och separationer. Fina miljöer i New York och Boston, nyktert filmat av Sven Nykvist. Filmens stora behållning är dock Jill Clayburgh i den kvinnliga huvudrollen, hon är sensationellt bra.

Det var väldigt kul att se Sharky's Machine (1981) och äntligen kunna sätta in en klassisk actionsekvens i sin rätta kontext: stuntmannen Dar Robinsons mäktiga fall ut genom ett fönster från en skyskrapa i downtown Atlanta, ett fall jag har sett i massor av stuntkavalkader och dokumentärer under åren men aldrig vetat varifrån det kom. Bisarrt nog används bara en bråkdel av fallet i själva filmen, Burt (som själv regisserade) bytte obegripligt nog ut Dar mot en väldigt ful docka. Annars är det här en ganska bra om än ordinär snutfilm där den stora begivenheten är att den utspelas i just Atlanta istället för LA, NY eller någon annan överexponerad storstad. Henry Silva är också väldigt creepy som pillertrillande psykopatlönnmördare.

Den sista och senaste filmen jag såg var actionrökaren Malone (1987), i vilken en lätt grånande Burt (50+ och med en illasittande tupé på skallen) spelar en CIA-torped som tröttnar på att lönnmörda folk och vill dra sig tillbaka. Men så lätt kommer han såklart inte undan. Av en slump hamnar han i ett litet samhälle på landsbygden i Oregon, där en lokal affärsmagnat köper upp tomter till höger och vänster och terroriserar byborna av oklar men ondskefull anledning. En tveksam Burt tvingas in i konflikten. Innehåller samma tematik som en uppsjö westerns och actionrullar, och stämningen är lite grann »Shane möter Roadhouse«. Extremt förutsägbart men underhållande, och Burt gör vad han ska. Han är tuff, han är cool, han är charmig.

Hello.

Just nu på TVdags

Recension

Njutbar McAvoy räcker inte hela vägen för Glass

18 januari, 2019
Recension

Blod, våld & mer blod i spännande andrasäsong av The Punisher

18 januari, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: tv-våren & Ralph Breaks the Internet

17 januari, 2019
Trailer

Vad sägs om nya Spider-Man: Far From Home-trailern? Två tummar upp!

15 januari, 2019
Premiär

Synd! Finans-knasiga Black Monday är alldeles för ojämn

14 januari, 2019
Nyhet

Slutet är nära! Då är det premiär för Game of Thrones sista säsong

14 januari, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: 7 veckor med Mahershala Ali i True Detective

13 januari, 2019
Hyllning

Från fabulös Baker Boy till The Dude – Tora Liliedahl om favoriten Jeff Bridges

13 januari, 2019
Klipp

Här försöker bedragaren Trump få folk att bygga en mur – i ett tv-avsnitt från 1958

11 januari, 2019
Recension

Netflix ungdomsserie Sex Education inleder tramsigt – men växer

11 januari, 2019
Nyhet

Stellan Skarsgård blir genomond rymdbaron i Villeneuves Dune

10 januari, 2019
Trailer

Hurra! Snart dags för mer Grace and Frankie!

9 januari, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel