Ladda inför SHL- & Hockeyallsvenskan-premiären

Blod, svett & dårar… TVdags utser 4 bästa hockeyfilmerna

På min tid regerades det lilla gotländska brukssamhället Roma av Elsa. Hon drev tobakshandeln och tillhandahöll allt man behövde: Buster-tidningar, tablettaskar och hockey-samlarbilder. Som enda kiosktant i världen tillät Elsa att man öppnade förpackningarna först och slapp köpa dubletterna. Därpå tog gumman på sig läsglas och halade fram sitt privata hockeykorts-arkiv, som man fick välja ur i stället.

Fredagkvällar kulminerade bylivet med hockey på Bruksvallen. Vare sig det var seriematch mot Huddinge, Hammarby eller någon annan stockholmsk storhet, eller uppvisningsmatch mot Kinas landslag eller London Lions, eller bara ett träningspass med »den nya kanadicken«, så knakade träläktaren under publiktrycket.

Självklart var det Elsa som även satt i den oisolerade lilla träkuren och sålde biljetterna.
Att invånarantalet räknades i hundratal men publiksiffrorna i tusental var ett typiskt kriterium Roma uppfyllde för att kunna kallas det som bara kanadickerna har ett namn för:

»Hockeytown.«

Har man växt upp i en hockeytown är man så miljöskadad att man gör vad som helst för lite hockey. Som att hyra Dödligt Vapen 3 enbart för att få se några närfilmade scener från en Rangers-match på Madison Square Garden.

Mystery, Alaska är sportfilmens Magnolia. Eller som om John Sayles haft en hockeyspelare i huvudrollen i stället för en countrysångerska i sin suveräna Alaska-skildring Limbo.

Och nu sitter jag här, för femtonde hösten i rad, och inleder hockeysäsongen med tv-legenden David E Kelleys viktigaste verk jämte Boston Legal: episka Mystery, Alaska från 1999, med Burt Reynolds och Russell Crowe i besynnerligt trovärdiga huvudroller som vardagliga invånare i en halvt förfrusen hockeytown i Amerikas nordligast avskärmade delstat.

Att filmen redan mytförklarats av varenda hockeybyfåne mellan Chicago och Tjeckien säger inte ens hälften om dess kvaliteter. Den är nämligen inte bara en lysande hockeyskildring utan en storslaget småskalig skildring av Alaska, av vintern, av småstadslivet och alla dess revanschbegär, förlorade söner, slutna känslor och sammanhållande krafter.

Mystery, Alaska är sportfilmens Magnolia. Eller som om John Sayles haft en hockeyspelare i huvudrollen i stället för en countrysångerska i sin suveräna Alaska-skildring Limbo.

Hockeyn liknar visserligen ingen annan. Eftersom byn ligger så isolerad och aldrig haft möjlighet att möta andra klubbar har man under decennier utvecklat den egna »Lördagsligan«: en kommitté utser samhällets tio bästa spelare, som inför fulla läktare varje lördag delar upp och spelar »bruna mot gråa tröjor« på en fantastisk svart naturis ute på dammen. De kör fyra mot fyra, utan sarg, vilket ger en ishockey med drag av bandy: stora ytor, inte så fysiskt, men med fenomenal skridskoåkning.

I omklädningsrummet langas varma stenar ut från en järnkamin för att värma upp grillorna. När spelarna sedan gör entré via en slingrande, uppskottad nerförsslinga av is bultar mitt hjärta i samma uppeldade takt som publikens. Allt de gör är att komma nedstormande uppifrån kullen, men det utklassar elitserielagens krystade entréer med björngap och rökshower.

I en scen får den tonårige målkungen en utskällning vid middagsbordet av sin far, Burt Reynolds, som ger sonen en skopa ovett för varje skopa potatismos han lastar på tallriken. »Du sölar i egen zon!« skäller han och slevar upp en stor, arg klump potatismos. »Du passar inte pucken!« fortsätter han och tar en skopa till. Efter ytterligare några råd avbryter hustrun: »Mer potatismos?« Burt sitter, nollställd, med hela grytan potatismos på tallriken.

Storyn tar fart när en journalist, som växt upp i byn, får en artikel om Mystery publicerad i Sports Illustrated, och säljer den till teve som i sin tur får NHL att beordra upp New York Rangers för en träningsmatch. Spelarfacket sätter emot, det blir rättsfall, men tv-intressena vinner (»human interest story«!) och Rangers tvingas iväg.

Mystery blir tvungna att bygga en sarg, och har bara sina elva gubbar att ställa mot tre fulla Rangers-femmor. Å andra sidan accepterar NHL-proffsen att isen till och med är rejält mycket större än en europeisk rink, och att spela utomhus i tio graders kyla.

Med tanke på värmlandsskrönan Smala Sussie skulle Ulf Malmros kunna göra en svensk Mystery, Alaska i hockeyhålorna mellan Bofors och Skåre. Men en svensk Slap Shot – bröderna Sedin i regi av Daniel Espinosa? Anders Nilsson med bröderna Kronwall?

Jag säger inte hur går, för det är så spännande att man repriserar målen med dvd-spelarens egen slow-motion som om det vore på riktigt, och skriker till när det blir kontringsläge. Men själva hockeyscenerna är lika smarta som filmens många kommentarer kring sportens kommersialiserade komplikationer.

Så fort stjärnorna visar sig utanför helikoptern suckar byinvånarna »steroider…«, och inte ens när halva laget draftats av Rangers efter matchen reagerar de med hollywoodlycka. »Äh, de skickar oss till Binghampton«, säger de bara.

Och givetvis frossas det i ismaskinshumor. Från Gear Daddies I Wanna Drive a Zamboni i soundtracket till självironiska replikskiften:

»We're gettin' us a new Zamboni!«

»Zamboni..? Geez, I'm gettin' wet just thinkin' about it…«

Med tanke på värmlandsskrönan Smala Sussie så vore en svensk Mystery, Alaska inte otänkbar – om Ulf Malmros gjorde den i hockeyhåle-trakterna mellan Bofors och Skåre.

Det vore svårare att filma en svensk Slagskott. Bröderna Sedin i regi av Daniel Espinosa? Anders Nilsson med bröderna Kronwall? Ni hör ju. Man måste nog gå ända till kombon Johan Renck och bröderna Salming för att få till något som överhuvudtaget vore filmningsbart.

Men i USA har Slagskott-uppföljarna fortsatt filmas och den senaste, Slagskott 3, var någon form av barnfilmshybrid av regissören till Air Bud. Glöm den.

Slagskott 2, som kom 2002, är en helt annan toppfemma, där kommentatorn med rätta är rejält i gasen:

»The Hanson brothers fists are in-and-out like fiddlers elbows!«

Bröderna Hansons comeback 25 år efter succén i Slap Shot fick inte alls det erkännande den förtjänade. Att Slap Shot 2: Breaking the Ice råsågades i USA säger emellertid mer om recensenternas hockeykänsla än om filmen, vars hårda debattpuckar och subtila genrehumor flög högt över huvudena på kritikerna. (Cheezus, de gav ju bättre betyg åt kalkonen Youngblood, där Rob Lowe om och om igen cirklar runt, runt i slow-motion i mittcirkeln innan han laddar på skott efter skott i mål…)

Sanningen är att uppföljaren är starkare än det mer endimensionella originalet från 1977, vars dolda agenda var att hylla den skamfilade gamla underligan North American Hockey League. Manusförfattaren Nancy Dowd hade nämligen en bror i den ligans Johnstown Jets (som var en direkt förebild för filmens Charlestown Chiefs), där även de tre »Hanson-bröderna« Dave Hanson, Steve Carlson och Jeff Carlson spelade.

Efter deras hockeykarriärers slut – Dave gjorde som bäst ett trettiotal matcher för Detroit och Minnesota i NHL; Steve spelade en säsong för Los Angeles Kings; Jeff gjorde fiasko i WHA – återstod att leva på filmmyten. De tre hockeystuntmännens huvudsakliga åtaganden de senaste 20 åren har varit att hoppa in som kändisgäster i otaliga periodpauser.

Men myten har också varit osedvanligt kompakt. Deras namn har återfunnits på allt från hockeypunkbandet Hanson Brothers från Vancouver till division IV-laget Hanson Brothers från Upplands Väsby. Och eftersom det var en sådan banal, nostalgisk legendstatus som spolade isen för en senkommen sequel så var det rätt givet att även svenska recensenter skulle slasha Slap Shot 2 rakt över dvd-releasen. De hade – inte olikt en normal elitseriedomare – totalt missuppfattat situationen. Den stora poängen med filmen var inte att den cashade in på återupplivad Hanson-action utan att den ville göra glasögontrion till politiska slagträn.

Det kanske inte syns alldeles omedelbart. Tre 45-åriga Hansons nöter bänk i fjärdefemman i alltjämt usla Charlestown Chiefs, och får bara hoppa in för att »stir things up a little« i slutet av förlustmatcherna.

När slagsmålen gått överstyr glider även Sean Linden, lagets spelande tränare, med en långsam suck över båskanten: »Not again…«

Bara namnet – Sean Linden – skriker av äkta hockeykänsla och Stephen Baldwins rollfulländade frisyr gör sammalunda. Den är nämligen ingen slafsigt framskrattad parodi-hockeyfrilla utan helt enkelt bara en typisk, vardagligt dålig hockeyfrilla – precis som den brukar se ut på spelare som var unga och coola på 1980-talet men lirat på dekis i en småstad de senaste tio åren.

Regissören Steve Boyum är en hockeyfanatiker och har uppfunnit en speciell kamerasläde som dras över isen i samma hastighet som spelet – med smått magiskt resultat.

Enbart sedd som sportaction är Slap Shot 2 lika bra som föregångaren. Regissören Steve Boyum är en hockeyfanatiker som slipat sina filmgrillor redan som stunt-koordinator för ett par av Mighty Ducks-filmerna och nämnda Dödligt Vapen 3. Precis som i originalfilmen är det riktiga hockeyspelare i merparten av spelarrollerna, med gamle Vancouver-canucken Dave Babych i spetsen, och Boyum har uppfunnit en speciell kamerasläde som dras över isen i samma hastighet som spelet – med smått magiskt resultat.

Även den plumpa hockeyhumorn är intakt, komplett med föga rumsrena kommentatorsvitsar (»det är ingen hemlighet att Chiefs största problem hela säsongen varit försvaret, målvakten Gasmer har haft mer gummi mellan benen än ett tiodollarsfnask«). Helvidrigt, I know, men hey, det är hockey.

Men här finns alltså också ett politiskt innehåll. Manusförfattaren Broderick Miller skrev filmen i inspirerat raseri över sportens kommersialisering, och driver en tes lika stark som den är ekonomiskt inkorrekt. Samt förmår de intellektuella dvärgarna Hanson att uttrycka den verbalt med sin charmigt omständliga catch-phrase: »We're gonna play som friggin' old time hockey! Like Eddie Shore… Dick Clapper… And Toe Blake! And Gordie Howe!! GORDIE!!!«

Storyn går ut på att Chiefs säljs till en mediemogul som under devisen »Better America« byggt ett nationellt imperium för »family entertainment« och – i rent fjäsk för sina intoleranta kristhögersponsorer – startat ett eget uppvisningshockeylag i stil med basketens Harlem Globetrotters. Han har anställt en isshowfjolla till tränare och utarbetat fjantiga match-manuskript med familjevänliga buskisfinter. Chiefs påtvingas uppgiften att agera motståndare till mogulens helylle-lag – och att ständigt förlora.

Tack vare att alla inblandade själva är passionerade hockeyfans fungerar filmen fullt ut som en flammande politisk satir. Bröderna Hanson säger även i extramaterialsintervjun att de avskyr NHL:s moderna utveckling mot en »no-hit, fancy-dance, European style hockey«.

Visserligen är jag själv en sån som, likt Baldwin på båskanten, suckar »not again« så fort det blir hockeyfajt (och, obotligt svenskt, börjar oroa mig för att killen i »mitt« lag ska få matchstraff och avstängning).

Men själva poängen med hockey är att andra hockeyfans inte är som jag. Hockey utan pappskallar är som fotboll utan brassar – eller, uttryckt på ett smaklösare sätt som bättre passar hockeyns barbar-natur: hockey utan kulturkrockar är som Dakarrallyt utan dödsfall.

Jag vill självklart inte – när jag resonerar vuxet och medvetet – se unga människor få hjärnskador på grund av macho-primitivismen i hockeyn. NHL är på rätt spår som de senaste åren börjat stävja våldet med allt kraftiga åtgärder.

Men sedan är det ju så att hockey inte är något man alltid vill resonera vuxet och medvetet kring. En del av mig sörjer den urkanadensiska våldshockeyns död. En del av mig skulle vilja fortsätta se européer stångas blodiga mot den, och givetvis helst övervinna den, men kanske inte – som nu – tämja den inifrån och göra ishockey till ett sportens EMU med utslätad euro-valuta över alla gränser.

En kompromiss som mitt vuxna respektive sämre jag kanske kan enas kring är att låta våldshockeyn hållas på film, och jag kan varmt rekommendera ett par dokumentära komplement till fåneri-fiktionens Slap Shot. Dels den fantastiska HBO-dokun The Broad Street Bullies (2010), som berättar storyn om Philadelphia Flyers våldshockeyfranchise 1967–1976:

Samt den nyare The Last Gladiators (2013), om den döende enforcerkulturen:

The Last Gladiators finns på Netflix. Slap Shot 2 och Mystery, Alaska finns på dvd, för suveräna kampanjpriser hos Discshop.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020
Premiär

På HBO Nordic: Följ Michelle McNamaras Golden State Killer-jakt i I'll Be Gone in the Dark

29 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel