Recension

Premiär! John Wick missar målet – trots alla headshots

Betyg 2 av 5

»I once saw him kill three men in a bar… with a pencil – with a fucking pencil.«

Det var så det började 2014. Just då var det kanske svårt att tänka sig en fullt utblommad franchise. Men med John Wick: Chapter 3 – Parabellum är det exakt vad vi har. En fullt utblommad franchise. Vilket kanske är något att skryta med inom vissa kretsar, men det säger egentligen ingenting om hur bra dessa filmer är. Eller inte är.

Mycket har hänt sedan Michael Nyqvist underhöll med sin ryska gangster Viggo Tarasov i första John Wick-filmen. Då en rätt underhållande värld, med en perfekt castad Keanu Reeves i rollen som sörjande husse. Bra action, visserligen otrolig men ändå svängig och lagom dumkul. Jag gillade den, lika mycket som jag gillar första halvtimmen av Parabellum. Mer orkar inte jag.

Ett visst obehag sprider sig i magtrakten när John Wick skjutit sitt miljonte offer i huvudet på tio centimeters avstånd, obehaget har dock inte med våldet i sig att göra, utan en reflektionsmässig önskan om att vilja kunna känna något.

För vad som följer är nittio minuters eldstrider, halstatuerade telefonister, läder och hästsvansar. En total diskrepans gällandes coolhet och »coolhet«. Där ett yngre klientel ser en framtida klassiker, ser jag en film vars bäst före datum gick ut samma dag som Matrix hade premiär.

Visserligen är actionscenerna fenomenalt utförda, man skulle till och med kunna referera till dem som konst. Men när allt dras till sin spets så tappar de sin spänningsudd. Ingenting känns längre. Och det känns konstigt. Ett visst obehag sprider sig i magtrakten när John Wick skjutit sitt miljonte offer i huvudet på tio centimeters avstånd, obehaget har dock inte med våldet i sig att göra, utan en reflektionsmässig önskan om att vilja kunna känna något. Det är ett extremt tramsigt övervåld. Nästan demonstrativt provokativt. Som när John Wick i en scen långsamt punkterar en fiendes öga med kniv. Men inte ens det känns.

Man skulle lika gärna kunnat byta ut alla dessa vapen mot paintball-vapen. För ingenting är ju ändå på riktigt i denna låtsasvärld i låtsasvärlden. Visst, en viss typ av film lockar med verklighetsflykt, in i en annan verklighet. Men den verkligheten föredrar i alla fall jag bäst trovärdig, hur otrolig den än må vara utifrån ett icke-filmiskt perspektiv.

Egentligen är John Wick: Chapter 3 – Parabellum en perfekt film för den yngre publiken. Hade det inte varit för allt detta copy/paste-våld så hade jag gärna tagit med min elvaåring på det här.

John Wick: Chapter 3 – Parabellum har biopremiär i dag.

 

Just nu på TVdags

Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Trakasseritvist, tvillingtrassel & Taiwantrams

5 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel