Filmfredag på TVdags

Biopremiär: Stor merch-kickoff i dag när Disneys nya Askungen-klänning biolanseras

Man är inte bortskämd med kitsch. Alltså ren och skär kitsch. Med over the top-scenografi, hysteriska färger överallt i bild, överspel hos skådespelarna och två extra symfoniorkestrar ovanpå körsången.

Disneys Cinderella – Berättelsen om Askungen är en orgie i allt som andas förtrollning, magi och saga och det tar ett litet, litet tag innan man vänjer sig. De initiala scenerna som ska illustrera lycklig barndom med ädla, rakryggade föräldrar, fluffiga djur, blommor i håret och en evig kvällssol ger närapå kväljningar men när resten av filmen flyter på i samma technicolor-liknande romantik så accepterar man att man är i Disney-territorium och börjar i stället sakta glädjas åt det hela och tycka att det är världen utanför som är grå.

Askungens balklänning kommer med största sannolikhet att säljas i replikaversioner i barnstorlek. Prinsens vita tights med tillhörande suspensoar lär inte tillverkas i lika stor upplaga.

Askungen (Lily James) är alltigenom god och vacker, och prinsen (Richard Madden) modig och rättrådig. De har raka, vita tänder, fascinerande midjemått och underbar grace. De är som gjorda för varandra och blir kära genom ett första, blomsterbestrött ögonkast då de båda sitter till häst och solen faller vackert på Askungens perfekt slingade hår. Och därefter flyter det mesta på i en behaglig takt. Ingen skurk är för elak och det goda segrar som bekant i slutändan.

Sneaks Cinderella Costumes

Den onda styvmodern (Cate Blanchett) är mest bitter, inte ond, och klär sig i vackra, 1930-talsinspirerade klänningar med släp. Hertigen (Stellan Skarsgård) som är emot att prinsen gifter sig med en simpel bondtös är inte sämre än att han ger med sig efter lite påtryckningar.

Inga problem är större än lite skönsång och äkta kärlek klarar av. En bal på slottet löser det mesta. Åh, det hela är som en behagligt tempererad flod som liksom bara flyter fram sakta och fint. Man slappnar av och förvandlas till ett stycke nedgosad gelé i biostolen och liksom bara hänger med. Tänk om livet kunde vara så här. Varför kan inte livet vara så här?

Skådespelaren och regissören Kenneth Branagh är som bekant en stor vän av fenomenet att spela över, vilket vi såg senast i Thor. Här har han inte kunnat hålla sig från att casta en äkta teatralisk karaktärsskådespelare, Derek Jacobi, i rollen som döende konung. Det är fint att Branaghs bild av konung fortfarande exemplifieras av åldrade Shakespearetolkare av den gamla skolan. I Thor var det Anthony Hopkins, här är det alltså Jacobi. En klassisk historia, vare sig det rör sig om asagudar eller sagoberättelse, måste ha ett mått av dignitet, måste helt enkelt ha en klassisk skådis med, den ende kategori skådespelare som har pondus nog att dö med värdighet på duken. Och denne har givetvis instruerats att ge allt.

Man slappnar av och förvandlas till ett stycke nedgosad gelé i biostolen och liksom bara hänger med. Tänk om livet kunde vara så här. Varför kan inte livet vara så här?

Övriga skådespelare har instruerats i att glänsa, att se på varandra med antingen kärleksfull och romantisk blick eller sur och misstänksam blick. Det är inte nyanser vi är ute efter här, det är tydlighet. Det är en barnfilm gjord för att visa att målet för all lycka är kärlek.

Och apropå barn och tydlighet så lär Disney-imperiet kunna försörja sig på Askungen-merch en bra tid framöver. Askungens balklänning, den blå klänningen med midjemåttet som redan blivit ämne för diverse spekulationer om ätstörningar och bildmanipulation, kommer med största sannolikhet att säljas i replikaversioner i barnstorlek cirka från och med nu och en evighet framåt. Bredden på kjolen uppskattas till två meter och till accessoarerna hör fjärilar, skimmer, glitter, volang och puffärm. Varför snåla? Prinsens vita tights med tillhörande och uppenbar suspensoar lär inte tillverkas i lika stor upplaga.

Synd. Jag gillar tights på män, tror jag. Åtminstone gillar jag dem på Richard Madden som lyckas bära upp sin prinsmundering med stil och vars förälskade leende kommer att stanna med mig ett tag.

Berättelsen om Askungen har svensk biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Bästa buddy cop-duon sen Turner & Hooch

24 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Miss Lis starka Ljungström-tolkning regerar i kvällens Så mycket bättre

23 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel