Filmfredag på TVdags

Biopremiär: Skönmålning och slitna klichéer i Straight Outta Compton

Inför den amerikanska biopremiären av Straight Outta Compton, filmen om rapgruppen N.W.A., samlade statistiksidan Fivethirtyeight siffror om olika biopics under den illustrativa rubriken »Straight Outta Compton Is The Rare Biopic Not About White Dudes«. I sammanställningen framgick att 80 procent av de 676 biografifilmer som granskats handlade om vita personer samt att 77 procent handlade om män. Med tanke på hur vit och mansdominerad filmindustrin är i övrigt är det inga direkt överraskande siffror. Det är däremot en tydlig illustration över vilken form av erfarenhet som dominerar och blivit måttstock för det biografiska berättandet på vita duken. Ur det perspektivet är Straight Outta Compton en både speciell och betydelsefull film, en film med möjlighet att bryta den etablerade normen och berätta en historia som går utanpå idén om det vita manliga geniet.

fingerhut-datalab-biopic-1

Med det statistiska urvalet i åtanke är det även symptomatiskt att ett flertal av de filmer som handlar om andra än vita män handlar om just svarta rappare. Som berättelsen om 50 Cents karriär i Get Rich or Die Tryin eller Notorious B.I.G.-historien Notorious. Än mer talande för biografifilmens rådande vithetsnorm är faktumet att den mest inkomstbringande filmen i genren är 8 Mile, baserad på Eminems tidiga musikkarriär. Törsten efter legitima berättelser ur en av musikindustrins just nu största genrer är därmed stor. Mot bakgrund av det senaste årets uppmärksammande av polisvåldet mot svarta i USA har dessutom Straight Outta Compton extra relevans.

Vi följer N.W.A.s medlemmar under uppväxten i Los Angeles, från deras tidiga år då Dr. Dre lät sina kompisar rappa över beats på olika klubbar, till skivkontrakt, interna bråk och slutligen medlemmen Eazy E:s bortgång 1995. Här finns två tydliga antagonister: polisen, som ständigt trakasserar N.W.A. med omotiverade gripanden och allmän misstro, och skivbolagen som vilseleder och undanhåller pengar, gruppens framgångar till trots. Det är därigenom en historia som dels behandlar ett genomgående utanförskap, en så djupt rotad rasism att den påverkar även de mest framgångsrika i samhället, och dels berättar om en period i musikhistorien som sällan skildras.

Straight Outta Compton är därmed en viktig film, åtminstone på ytan, i sitt val av ämne. Att den mottagits med strålande recensioner i USA och dessutom blivit en kommersiell sensation (vilket givetvis även är den överlägset största anledningen till att den nu får svensk biopremiär) borde därmed vara något positivt – om så bara för att det i längden betyder fler berättelser utanför den rådande normen.

Problemet är bara att Straight Outta Compton inte är särskilt bra. Dramaturgin byggs uteslutande på slitna klichéer enligt »rags to riches«-formens logik. Skådespeleriet haltar, filmens huvudpersoner skönmålas till den grad att de till slut framstår som mer rättrådiga, rakryggade idealister än Eliot Ness i The Untouchables. Resultatet blir nyansfritt och framförallt slätstruket, vilket är anmärkningsvärt för en historia som utspelar sig under en så turbulent tidsperiod, både musikaliskt, politiskt och kulturellt.

I en intervju med A.V. Club pratade Straight Outta Comptons manusförfattare, S. Leigh Savidge, om problemen med att skriva ett sanningsenligt manus när berättelsens huvudpersoner är inblandade i produktionen. Om hur Savidge från början skrev om problematiska skeenden som Dr. Dres misshandel av en gammal flickvän men hur det i slutändan var en film som behandlades som N.W.A:s legacy snarare än deras faktiska berättelse. Filmen igenom syns klädmärken som hamnat fel i kronologin, melodier som i själva verket var samplingar plockas fram på olika instrument och klassisk raprader framställs som spontant påkomna, som om allt satt i ryggmärgen. Stundtals förs tankarna till Oliver Stones kalkonartade The Doors med sina skrattretande försök till mytologiserande av verkligheten. 

Det är beklagligt. Speciellt med tanke på hur Straight Outta Compton hade kunnat vara en sällsynt biografifilm i fler bemärkelser än de rent tematiska. Det hade kunnat vara en film som frångick Hollywoods standardiserade berättande om framgång. Istället blev det samma berättelse vi sett förut, en gång till, utan det vita manliga geniet i huvudrollen, men inte heller långt därifrån.

Straight Outta Compton har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel