Filmfredag på TVdags

Biopremiär: PTA gör perfekt psykedelisk paranoia av Pynchons Inherent Vice

Los Angeles, 1970. The summer of love är över, hippiedrömmen är död. USA krigar fortfarande i Vietnam, Nixon sitter vid makten, Mansonmorden har chockat en hel nation. Etablissemanget skakades, men har nu återtagit initiativet. Alla hanterar baksmällan på olika sätt. Doc Sportello, en oortodox privatdetektiv med hippietendenser och ett aktivt intresse för droger, kliver allt som oftast in i dimman. Han är resignerad, har ett antagonistiskt förhållande med LAPD, som ser honom som en inkompetent tomte, och accepterar de få uppdrag han får med begränsad entusiasm.

Inherent Vice är inte bara en utmärkt noir-uppdatering i samma anda som Chinatown och The Long Goodbye utan också en LA-skildring som redan känns klassisk.

Men så en dag dyker Docs före detta flickvän Shasta upp i hans strandhus i Gordita Beach. Hon är orolig. Hennes nuvarande älskare, fastighetsmagnaten Mickey Wolfmann, är utsatt för en lömsk komplott av sin fru, och Shasta vill få hjälp av Doc att hitta bevis mot henne och rädda Wolfmann från att bli tvångsintagen på mentalsjukhus. Det blir startskottet för en handfull vilt spretande intriger vars vägar bara stundtals korsas, och som drar in Doc i ett otal livsfarliga och bisarra situationer som involverar allt från nynazister och försvunna jazzmusiker till perverterade tandläkare och COINTELPRO.

Thomas Pynchons labyrintiska romaner har länge ansetts ofilmbara på grund av författarens förkärlek för komplicerade berättarstrukturer. Den notoriskt skygge Pynchon har heller aldrig tidigare tillåtit några filmatiseringar av sina verk, men så dök Paul Thomas Anderson upp och ville göra film av Inherent Vice, som publicerades 2009, och Pynchon gav PTA sin välsignelse.

Det var ett bra beslut. Anderson är en mästare, och han förvaltar Pynchons medvetet kaotiska narrativ mycket väl och skapar en film som inte bara är en utmärkt noiruppdatering i samma anda som Chinatown och The Long Goodbye, utan också en LA-skildring som redan känns klassisk. Inherent Vice är nämligen lika mycket en film om Los Angeles och Kalifornien som berättelsen om en tidsera, och är det något PTA kan utan och innan så är det LA, oavsett årtionde. Miljöerna, människorna, färgerna, ljuset. Detaljerna samspelar perfekt, och han får det att se så enkelt ut, så okonstlat, utan att någonsin vara slapp i sitt berättande.

Det kräver sin regissör att bemästra Pynchons snurriga historia och samtidigt låta den leva. Kanske kräver den även sin publik. Det är en intrikat story, inte lika psykologiskt svår att bryta igenom som Andersons förra film The Master, men otroligt rörig – och om man inte är beredd på det, inte redo att lägga logiska tveksamheter och en myriad namn, platser och händelser åt sidan och bara följa med i filmens rytm och flöde, lita på att man är i goda händer, då kan nog Inherent Vice te sig både långtråkig, oengagerande och förvirrande. Men om man lyckas hitta filmens psykedeliska, paranoida våglängd, och är redo att hänge sig åt den i två och en halv timme, då belönas man rikligen.

Jacquin Phoenix – med Wolverine-polisonger, ovårdat hår och grön militärjacka – är fantastisk som deckaren Doc; både vemodig, sympatisk och ofta underfundigt rolig. En sökande man med gott om skelett i garderoben. Ännu en helgjuten insats av en av Hollywoods främsta skådespelare. Men han är inte ensam – hela filmen vimlar av bra rollprestationer, från Josh Brolins stränga snut Bigfoot Bjornsen och Reese Witherspoons åklagare till Benicio del Toros maritima advokat och Jena Malones tandprotesbärande heroinist. Det är fingertoppskänsla i rollbesättningen ner till minsta biroll, inklusive minnesvärda cameos av Martin Short och Eric Roberts. (Det finaste ögonblicket i filmen är nog förresten när PTA musiksätter en scen med Maya Rudolph – hans fru – med hennes mamma Minnie Ripertons klassiska Les fleurs.)

Om man lyckas hitta filmens psykedeliska, paranoida våglängd, och är redo att hänge sig åt den i två och en halv timme, då belönas man rikligen.

På något plan är Inherent Vice en komedi, och PTA har nämnt såväl Zucker-Abrahams-Zucker som Cheech & Chong som influenser, men filmen är betydligt mer nertonad än dessa humorkonstellationers galenskaper, även om det finns gott om garv i den. Annars är den självklara referensen film noir, i synnerhet klassiker som The Big Sleep, Kiss Me Deadly och Robert Altmans tidigare nämnda The Long Goodbye, men också Coenbrödernas mer samtida noirkomedi The Big Lebowski, vars huvudperson verkligen är en spirituell kusin till Doc Sportello. Alla för genren typiska ingredienser finns här i överflöd: en mystisk femme fatale, spetsade drinkar, dekadenta män med makt, den lilla människan som kommer i kläm, skumma nattliga möten, falska anklagelser, korruption, organiserad brottslighet, en parad av lögner, bedrägerier och halvsanningar.

Pynchons förflyttning av noirattributen från dess naturliga habitat på 1940-talet till 1970-talets alternativa kultur är såklart genial: i denna pårökta, desillusionerade värld känns genrens förvirrande, tvära kast och vändningar närmast logiska – de bekräftar och cementerar den konspiratoriskt lagda personens mest skruvade föreställningar. Allt hänger ihop, allt är en komplott, överallt lurar det ansiktslösa faror i skuggorna, ingen är vad de utger sig för att vara, ingen talar sanning. Det är en paranoikers värsta mardröm.

Inherent Vice har svensk biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel