Recension

Biopremiär för Whitney – sevärd men lite grund doku om superstjärnan

Betyg 3 av 5

Whitney är lite grann två olika dokumentärer samtidigt. Den ena är av mer klassiskt snitt, med pratande huvuden framför en flam-molnig bakgrund direkt från alla skolfotograferingar någonsin – vilket gör att den ibland känns mer 1990-tal än 2018 – och massa arkivmaterial. Den andra är en lite experimenterande berättelse om hur Whitney Houstons liv och karriär kan sammanflätas med USA:s historia från 1960-talet och framåt, där decennier och perioder avdelas med halvhetsiga korsklippningar av nyhets- och underhållnings-tv. Rymdfärder, presidenter, lite MTV. Upplopp, MTV, OJ Simpson.

Det enda väsentliga tillskottet jämfört med dokumentären Whitney: Can I Be Me är Bobby Brown, som dessutom inte vill säga särskilt mycket.

Det är en matigare dokumentär än Whitney: Can I Be Me, som kom för två år sen och utgick mycket från ett dokumentärteam som följt med turnén 1999 men också överlappar mycket i arkiv- och hemvideo. Samtidigt är det konstigt att det lite presenteras som att nu, nu talar familjen ut för första gången, när det är få som är med i Whitney som inte var med sist. De pratar mer nu – med undantag för mamma Cissy, som i båda filmerna är med i ett par minuter och säger i princip samma sak om hur hon lärde Whitney sjunga – men det enda väsentliga tillskottet är Bobby Brown, som dessutom inte vill säga särskilt mycket. Och det enda nya som kommer fram är att hon råkade ut för övergrepp i barndomen – vilket förstås är ett tungt avslöjande, men det ges inte särskilt mycket utrymme eller plats att landa.

Och det är också lite bristen hos Whitney, även om den tar sig an berättelsen lite mer på djupet. Den kommer med ansatser till analyser, eller förklaringar, men går vidare innan det hinner bli något. Den slår an, och den är intressant – och har man inte sett den äldre dokumentären blir den sannolikt intressantare – men den känns lite jäktad. Det är lite som att den skulle kunna ingå i en serie dokumentärer om artister, som går på VH1 eller SVT. Det är ett stabilt hantverk, men det hade behövts en person till i teamet som vässat antingen intervjuerna eller klippningen.

Whitney är intressant men känns lite jäktad.

Generellt är pressvisningar ganska tysta tillställningar; om det är för att kritiker är för coola för att reagera eller för att det blir en annan stämning när man bara är något dussin vet jag inte. Det är inte ofta jag har hört ett sånt kollektivt hånskratt som när LA Reid, dåvarande VD på Arista Records, säger att han absolut inte visste att Whitney använder droger. (Det är med i trailern nedan; där blir det inte riktigt lika löjeväckande som i löpande dokumentär, men det känns ändå ganska absurt att han vågar påstå det.)

Whitney har biopremiär i dag. Whitney: Can I Be Me finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Recension

Njutbar McAvoy räcker inte hela vägen för Glass

18 januari, 2019
Recension

Blod, våld & mer blod i spännande andrasäsong av The Punisher

18 januari, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: tv-våren & Ralph Breaks the Internet

17 januari, 2019
Trailer

Vad sägs om nya Spider-Man: Far From Home-trailern? Två tummar upp!

15 januari, 2019
Premiär

Synd! Finans-knasiga Black Monday är alldeles för ojämn

14 januari, 2019
Nyhet

Slutet är nära! Då är det premiär för Game of Thrones sista säsong

14 januari, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: 7 veckor med Mahershala Ali i True Detective

13 januari, 2019
Hyllning

Från fabulös Baker Boy till The Dude – Tora Liliedahl om favoriten Jeff Bridges

13 januari, 2019
Klipp

Här försöker bedragaren Trump få folk att bygga en mur – i ett tv-avsnitt från 1958

11 januari, 2019
Recension

Netflix ungdomsserie Sex Education inleder tramsigt – men växer

11 januari, 2019
Nyhet

Stellan Skarsgård blir genomond rymdbaron i Villeneuves Dune

10 januari, 2019
Trailer

Hurra! Snart dags för mer Grace and Frankie!

9 januari, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel