Anna-Karin & Christina diskuterar hypen som kom av sig

Believe håller inte vad den lovade

Anna-Karin: Nu är vi sex avsnitt in i Believe och jag funderar fortfarande på vad jag egentligen tycker om den. Björn tokhyllade ju piloten och jag gillade första avsnittet jättemycket. Men har det verkligen fortsatt vara bra? Vad tycker du, Christina?

Christina: Så här långt har serien ett stort problem i mina ögon.  De två huvudkaraktärerna väcker en del känslor, men alla andra inblandade förblir menlösa skuggfigurer. Jag saknar de grepp som en annan serie med fokus på det övernaturliga, Fringe, använde så framgångsrikt, som verkligen breddade tittarens intresse till att omfatta hela ensemblen, inklusive biroller som till exempel ständige medhjälparen Astrid. Jag känner att jag inte känner nånting. Du?

Anna-Karin: Ja, jag håller med, det stör mig också att jag känner att jag inte riktigt köper seriens premiss. Varför, förutom att han på något sätt ska lära sig pappaskapet, behövs Tate? De andra åker ju hela tiden med och räddar dem ur knipor. Plus att det är samma varje avsnitt – Tate och Bo kommer till ett nytt ställe, råkar i knipa, åker nästan fast hos polisen för att sen bli räddade av de andra. Det påminner lite om andra (?) säsongen av Prison Break där man liksom bara väntade på att det skulle få lite stadga och orka stanna i något, annat än »de är på rymmen omg«.

Varför, förutom att han på något sätt ska lära sig pappaskapet, behövs Tate? De andra åker ju hela tiden med och räddar dem ur knipor.

Christina: Men gör han några insikter som pappa egentligen? I de fem första avsnitten vet han ju inte ens om kopplingen mellan honom och flickan. Alltihop påminner mig kraftigt om den där otroligt vackra scenen i Charlie Chaplins film The kid där Chaplin försöker skaka av sig ungen som bara vill ty sig till honom. Som man skakar av sig en byracka. Jag tycker att Jake McLaughlin lyckas rätt väl med att förmedla den där rastlösheten, att han bara vill bort och vidare.

Anna-Karin: Fast han fick ju inte reda på sitt faderskap (även om det kanske borde varit uppenbart vid det här laget, kan jag tycka?) förrän i senaste avsnittet, vilket skakade om honom rejält. Kanske är det vändingen den här serien behöver? Jag har så svårt att se att de kommer kunna fortsätta med formatet särskilt länge till. De behöver åka fast, eller sluta bli jagade, för att börja berätta en intressant historia tror jag.

Christina: Precis som någon skrev i kommentarsfältet angående Believe tidigare så är Bo det första tv-barnet på länge som jag inte stör ihjäl mig på. Även om karaktären är endimensionell och liksom flyter lite ovanpå, så har manusförfattarna åtminstone inte försökt fylls den med helylleamerikansk tonårsångest. Det är skönt.
Det är otacksamt att vara barn på tv. Inte lättare i verkligheten heller. Jackie Coogan som spelade pojken i Chaplin-filmen blev, som en del andra barnskådespelare, utnyttjad av sina föräldrar. Alla miljonerna han tjänade in försvann men till slut blev det också hans namn som användes på den första lagstiftning som skyddade barn som jobbar i filmindustrin. Man får hoppas att Johnny Sequoyah, som spelar Bo i Believe slipper nåt liknande.

Det påminner kraftigt om den där otroligt vackra scenen i Charlie Chaplins film The kid där Chaplin försöker skaka av sig ungen som bara vill ty sig till honom. Som man skakar av sig en byracka.

Anna-Karin: Verkligen. Jag tycker faktiskt hon är en riktigt duktig skådis, och är en av anledningarna till att jag fortfarande tittar. Men vad tror du kommer hända fortsättningen av säsongen? Kommer de hämta upp? Kommer det var värt att fortsätta titta? Risken är ju att de bara fortsätter i samma spår som tidigare utan att serien nånsin utvecklas.

Christina: Jag tror tyvärr att Believe kommer att köra på med de här avslutade generiska episodhistorierna. Risken är då att man lätt hamnar i snyftfacket och att de övernaturliga inslagen bara blir någon slags kuliss som plockas fram för att få upp tempot i actionscenerna. Vill man lyckas i den avdelningen krävs betydligt mer, nämligen att bygga upp en egen mytologi likt Arkiv X eller Fringe. Det är Believe inte ens nära.

Anna-Karin: Nåt är det som håller mig kvar och som får mig att fortsätta titta. Kanske är det drömmen om just den mytologin, att de faktiskt kan ta sig dit om de får lite tid på sig, och vågar stanna upp i narrativet och utforska det. Men precis som du tror jag det är en liten chans, och det är synd, för serien skulle kunnat vara så bra.

Believe finns på C More Play och Filmnet.

Just nu på TVdags

TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Poppojkar, barnfavoriter & Hall of fame

29 februari, 2020
Trailer

Tv-premiär redan om en månad för Stålenhags »Tales from the Loop«

28 februari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Virtuosa cliffhangers i heist-smarta The Day

23 februari, 2020
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Countrysmocka, Shallow-trams & årets superstar

22 februari, 2020
recension

Tillbaka på HBO Nordic! Din fantastiska Ferrante-upplevelse fortsätter

19 februari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nicola Walker & Stephen Mangan i The Split

16 februari, 2020
Säsongspremiär

Trånandet & våndandet är över – Outlander är tillbaka på Viaplay!

15 februari, 2020
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Lakan-pop, nya Kvinnaböske & årets bästa låt

15 februari, 2020
Smygpremiär

Viaplay bjuder på Alla hjärtans dag-present: Outlander kommer två dagar tidigare

14 februari, 2020
Säsongspremiär

Carrie & Saul är tillbaka! Tillbaka är också 12 timmars Homeland-magont

11 februari, 2020
Säsongspremiär

Det här är inget skämt - Kidding är tillbaka med ny säsong

10 februari, 2020
Kommentar

Det enda (men inte så lilla) felet med Parasit

10 februari, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel