Recension

Baz Luhrmann fläskar på i ojämna Netflix-serien The Get Down

Ezekiel och Mylene – möjligen de två huvudpersonerna i Baz Luhrmanns myllrande persongalleri i Netflixserien The Get Down – har svårt att hitta fram till varandra. Trots, eller kanske på grund av, att de känner väldigt mycket för varandra så har de, som de två vilsna pressade tonåringar de är, väldigt svårt att uttrycka vad de egentligen känner.

The Get Down känns väldigt länge som en typiskt Luhrmannskt postmodern musikal – utan egentliga musikalnummer.

Men så står de där på en klubb de båda har smusslat sig in på, i en danstävling där Ezekiel äntligen har tagit initiativet och gör sitt bästa för att de unga tu ska vinna. Försiktigt, ömsint och lite ungdomligt valhänt snurrar de runt på dansgolvet.

Vem som helst med ett någorlunda varmblodigt hjärta i kroppen ser så klart att under de motstridiga känslorna och allt osäkert positionerande finns något djupare och finare.

960

Tyvärr – och det är det stora problemet med den här skildringen av hur hiphopen föds i det sena 70-talets Bronx – räcker inte det. Efter ett par varv från Ezekiel och Mylene på dansgolvet känner sig discjockeyn, och indirekt självklart också Luhrmann och de andra serieskaparna, tvungna att i mikrofonen påpeka att dansparet är själva definitionen av »sweet pure love«. Jo. Tack. Vi. Hade. Fattat. Det. Redan. En del av den tänkta magin i scenen pyser ut där.

Man måste rent generellt ha en ganska förlåtande inställning till Baz Luhrmanns användande av STORA BOKSTÄVER för att ha någon större behållning av australierns skildring av hiphopens första staplande steg i Bronx. Det finns möjligen något kittlande, det är väl så Netflix tänkt sig det, i att just Luhrmann – med sitt slicka formspråk och lutning åt det (överdrivet) sentimentala – tar sig an hiphopen med dess ständiga jakt på autenticitet och rå realism, att det ska uppstå något slags spännande kontrast där, men inledningsvis gifter det sig inte alls.

The Get Down känns väldigt länge som en typiskt Luhrmannskt postmodern musikal – utan egentliga musikalnummer. Inledningsvis går alla karaktärer från kids-med-hiphopdrömmar till vuxna-med-lokalpolitikerdrömmar och mer eller mindre destruktivt beteende omkring och ser ut som att de väntar på att få bryta ut i ett sångnummer som ska förklara hur de känner innerst inne, utan att de gör det mer än vid några få diegetiska tillfällen. Så långt är serien typ West Side Story med samma stora känslor målade med bred pensel, men med Pumaspons och crossfaders. Med tiden märker jag att det också är då jag tycker The Get Down ändå fungerar och engagerar: när det är ett lite pompöst och lökigt tonårsmelodram som bara råkar utspela sig i hiphopmiljö.

Som skildring av en framväxande musikgenre och subkultur är serien däremot rätt intetsägande. Trots att Luhrmann fått hjälp av minst sagt dugligt folk som Nas, Nelson George och Grandmaster Flash så hamnar han väldigt ofta i det söndertuggade. Tanken var möjligen att Luhrmann, med sitt uppenbara outsiderperspektiv, skulle kunna hitta nya infallsvinklar på en musikalisk genres födelsestory som vid det här laget är ganska väldokumenterad, men effekten är snarare den exakt motsatta.

The Get Down finns att se på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel