Recension

Baz Luhrmann fläskar på i ojämna Netflix-serien The Get Down

Ezekiel och Mylene – möjligen de två huvudpersonerna i Baz Luhrmanns myllrande persongalleri i Netflixserien The Get Down – har svårt att hitta fram till varandra. Trots, eller kanske på grund av, att de känner väldigt mycket för varandra så har de, som de två vilsna pressade tonåringar de är, väldigt svårt att uttrycka vad de egentligen känner.

The Get Down känns väldigt länge som en typiskt Luhrmannskt postmodern musikal – utan egentliga musikalnummer.

Men så står de där på en klubb de båda har smusslat sig in på, i en danstävling där Ezekiel äntligen har tagit initiativet och gör sitt bästa för att de unga tu ska vinna. Försiktigt, ömsint och lite ungdomligt valhänt snurrar de runt på dansgolvet.

Vem som helst med ett någorlunda varmblodigt hjärta i kroppen ser så klart att under de motstridiga känslorna och allt osäkert positionerande finns något djupare och finare.

960

Tyvärr – och det är det stora problemet med den här skildringen av hur hiphopen föds i det sena 70-talets Bronx – räcker inte det. Efter ett par varv från Ezekiel och Mylene på dansgolvet känner sig discjockeyn, och indirekt självklart också Luhrmann och de andra serieskaparna, tvungna att i mikrofonen påpeka att dansparet är själva definitionen av »sweet pure love«. Jo. Tack. Vi. Hade. Fattat. Det. Redan. En del av den tänkta magin i scenen pyser ut där.

Man måste rent generellt ha en ganska förlåtande inställning till Baz Luhrmanns användande av STORA BOKSTÄVER för att ha någon större behållning av australierns skildring av hiphopens första staplande steg i Bronx. Det finns möjligen något kittlande, det är väl så Netflix tänkt sig det, i att just Luhrmann – med sitt slicka formspråk och lutning åt det (överdrivet) sentimentala – tar sig an hiphopen med dess ständiga jakt på autenticitet och rå realism, att det ska uppstå något slags spännande kontrast där, men inledningsvis gifter det sig inte alls.

The Get Down känns väldigt länge som en typiskt Luhrmannskt postmodern musikal – utan egentliga musikalnummer. Inledningsvis går alla karaktärer från kids-med-hiphopdrömmar till vuxna-med-lokalpolitikerdrömmar och mer eller mindre destruktivt beteende omkring och ser ut som att de väntar på att få bryta ut i ett sångnummer som ska förklara hur de känner innerst inne, utan att de gör det mer än vid några få diegetiska tillfällen. Så långt är serien typ West Side Story med samma stora känslor målade med bred pensel, men med Pumaspons och crossfaders. Med tiden märker jag att det också är då jag tycker The Get Down ändå fungerar och engagerar: när det är ett lite pompöst och lökigt tonårsmelodram som bara råkar utspela sig i hiphopmiljö.

Som skildring av en framväxande musikgenre och subkultur är serien däremot rätt intetsägande. Trots att Luhrmann fått hjälp av minst sagt dugligt folk som Nas, Nelson George och Grandmaster Flash så hamnar han väldigt ofta i det söndertuggade. Tanken var möjligen att Luhrmann, med sitt uppenbara outsiderperspektiv, skulle kunna hitta nya infallsvinklar på en musikalisk genres födelsestory som vid det här laget är ganska väldokumenterad, men effekten är snarare den exakt motsatta.

The Get Down finns att se på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel