Recension

Baz Luhrmann fläskar på i ojämna Netflix-serien The Get Down

Ezekiel och Mylene – möjligen de två huvudpersonerna i Baz Luhrmanns myllrande persongalleri i Netflixserien The Get Down – har svårt att hitta fram till varandra. Trots, eller kanske på grund av, att de känner väldigt mycket för varandra så har de, som de två vilsna pressade tonåringar de är, väldigt svårt att uttrycka vad de egentligen känner.

The Get Down känns väldigt länge som en typiskt Luhrmannskt postmodern musikal – utan egentliga musikalnummer.

Men så står de där på en klubb de båda har smusslat sig in på, i en danstävling där Ezekiel äntligen har tagit initiativet och gör sitt bästa för att de unga tu ska vinna. Försiktigt, ömsint och lite ungdomligt valhänt snurrar de runt på dansgolvet.

Vem som helst med ett någorlunda varmblodigt hjärta i kroppen ser så klart att under de motstridiga känslorna och allt osäkert positionerande finns något djupare och finare.

960

Tyvärr – och det är det stora problemet med den här skildringen av hur hiphopen föds i det sena 70-talets Bronx – räcker inte det. Efter ett par varv från Ezekiel och Mylene på dansgolvet känner sig discjockeyn, och indirekt självklart också Luhrmann och de andra serieskaparna, tvungna att i mikrofonen påpeka att dansparet är själva definitionen av »sweet pure love«. Jo. Tack. Vi. Hade. Fattat. Det. Redan. En del av den tänkta magin i scenen pyser ut där.

Man måste rent generellt ha en ganska förlåtande inställning till Baz Luhrmanns användande av STORA BOKSTÄVER för att ha någon större behållning av australierns skildring av hiphopens första staplande steg i Bronx. Det finns möjligen något kittlande, det är väl så Netflix tänkt sig det, i att just Luhrmann – med sitt slicka formspråk och lutning åt det (överdrivet) sentimentala – tar sig an hiphopen med dess ständiga jakt på autenticitet och rå realism, att det ska uppstå något slags spännande kontrast där, men inledningsvis gifter det sig inte alls.

The Get Down känns väldigt länge som en typiskt Luhrmannskt postmodern musikal – utan egentliga musikalnummer. Inledningsvis går alla karaktärer från kids-med-hiphopdrömmar till vuxna-med-lokalpolitikerdrömmar och mer eller mindre destruktivt beteende omkring och ser ut som att de väntar på att få bryta ut i ett sångnummer som ska förklara hur de känner innerst inne, utan att de gör det mer än vid några få diegetiska tillfällen. Så långt är serien typ West Side Story med samma stora känslor målade med bred pensel, men med Pumaspons och crossfaders. Med tiden märker jag att det också är då jag tycker The Get Down ändå fungerar och engagerar: när det är ett lite pompöst och lökigt tonårsmelodram som bara råkar utspela sig i hiphopmiljö.

Som skildring av en framväxande musikgenre och subkultur är serien däremot rätt intetsägande. Trots att Luhrmann fått hjälp av minst sagt dugligt folk som Nas, Nelson George och Grandmaster Flash så hamnar han väldigt ofta i det söndertuggade. Tanken var möjligen att Luhrmann, med sitt uppenbara outsiderperspektiv, skulle kunna hitta nya infallsvinklar på en musikalisk genres födelsestory som vid det här laget är ganska väldokumenterad, men effekten är snarare den exakt motsatta.

The Get Down finns att se på Netflix.

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel