Nytt på Netflix

Bästa och mest moderna komedin just nu: Aziz Ansaris Master of None

Jag har svårt att fastna för komedier. Jag vet inte hur många nu jag sett ett avsnitt av, tänkt »mmm ja ja, kanske det« men sedan inte sett en sekund till. Men äntligen har jag hittat höstens bästa – den amerikanska Master of None med Aziz Ansari. Alla tio avsnitt finns på Netflix. Jag plöjde fem avsnitt på raken och det kan jag tala om förgyllde verkligen en grå novembersöndag!

Som det gigantiska Parks and Recreation-fan jag är (fortfarande ett hål av saknad i mitt hjärta) känner jag Ansari väl som småstadsballern Tom »Treat Yo’self« Haverford. Men på senare tid har han fått mycket uppmärksamhet för sina ståupp-shower (flera finns att se på Netflix) som inte så sällan varit rätt politiska. Speciellt mycket uppmärksamhet fick han för ett nummer om sexuella trakasserier, »Creepy Dudes Are Everywhere«. Exakt det temat kommer tillbaka i ett av avsnitten av Master of None (avsnitt 7, Ladies and Gentlemen, som borde vara obligatoriskt för alla snubbar att se!), men så här såg det ut på scenen:

Master of None är skapad av Ansari själv, tillsammans med Alan Yang (manusförfattare på Parks and Recreation) och bygger en hel del på Ansaris egna liv och funderingar.

Det är lite vardagsiakttagelser och pinsamma situationer som i Seinfeld blandat med lite hipsterdejtingliv och existentialismångest som i Girls.

Ansari spelar Dev, son till första generationens invandrare från Indien. Dev söker skådespelarjobb, och grubblar över rasism, sexism, om det är okej att bjuda ut flera tjejer samtidigt, om man får ligga med en upptagen kvinna om den bedragne mannen är ett asshole och hur jobbigt det är att ta reda på vad som är det allra bästa nudelstället.

Det är vardagsiakttagelser och pinsamma situationer som i Seinfeld blandat med dejtingliv och framtidsångest som i Girls. Fast med mer politik och med en mindre kritvit cast. Devs bästa vänner är förutom det gigantiska mansbarnet Arnold (Eric Wareheim, Tim and Eric) taiwanes-amerikanen Brian (Kelvin Yu) och afroamerikanen Denise (Lena Waithe, Dear White People). (Apropå mångfald är Denise är också lesbisk.) Nej, det känns inte påklistrat »PK« – det känns bara modernt.

Ansaris föräldrar spelas faktiskt av hans verkliga! Ja, castingen är en dröm, intill varje kändiscameo: Devs agent! Den gifta kvinnan!.

Master of NoneTill utseendet är det mer indiefilm än sitcom. Det är New York och det är sanna mina ord hipster-New York: på gatskyltarna står det Berry Street och Rivington Street, det är nakna tegelväggar och hemliga spelningar med skäggiga band och de köper kaffe inne på ett kombinerat café/barberar-ställe. Vissa gnäller väl om att det inte är trovärdigt och att de inte vill se hipsters eller rika eller vill hellre ha ett fult New York eller måste påpeka att karaktärerna aaaaaldrig skulle ha råd med sådana hem som de har. Whatever. Jag tycker det är härligt.

Diskussioner om etnicitet/hudfärg är närvarande i nästan alla avsnitt. Ansari hämtar mycket från egna erfarenheter.

Jag var inte superimpad av första avsnittet, med tema »Barn«. Visst, det var smålustigt här och där men det var en riktig slå-in-öppna-dörrar-handling:  Åh det verkar mysigt med barn, jag vill ha – åh nej hjälp vad jobbiga de är, tur jag inte har några – äh när allt kommer omkring kan det vara mysigt ändå – och så en skojig slutkommentar. Men de kommande avsnittet var bra mycket bättre och originella. Diskussioner om etnicitet/hudfärg är närvarande i nästan alla avsnitt. Ansari hämtar mycket från egna erfarenheter förstår man: det är både rörande och upprörande. Och roligt.

Men Master of None spretar en del. Det hoppar mellan olika genrer, som om man är inte riktigt säker på hur eller vad man vill berätta. I de två första avsnitten experimenterar man med berättargrepp – Dev skådar framåt och ser två olika verklighetsförhöjda scenarion, i det anda tar tillbakablickar upp stor del av avsnittet, då Devs och Brians fäders liv  berättas (för övrigt ett väldigt intressant avsnitt, om invandrade föräldrar). Men de här specialgreppen kommer inte tillbaka i säsongen.

Avsnittet The Other Man i sin tur påminner om ett knasigt avsnitt av Sex & the City, medan episoden med namn Nashville är som en hel härlig liten film, utan tema. Som ett trevligt, långt montage i en skojig stad där ingen hör hemma, med två skådisar med kvick dialog och bra kemi. Lite som ett Before Sunrise men mer skämtsam och utan något egentligt slut eller poäng.

Avsnitt 4, Indians on TV var faktiskt briljant på sitt sätt, både en samhällskommentar och ett debattinlägg.

Avsnitt 4, Indians on TV var faktiskt briljant på sitt sätt, både en samhällskommentar och ett debattinlägg. Det gjorde att jag definitivt fått upp ögonen för hur indier ständigt porträtteras: andlig guru, it-kille eller taxi-chaffis. Samt att det inte finns en chans att det kan finnas två indier i samma tv-serier: »black people just got to ‘there can be two’ status.«

Problemet är kanske att Ansari har så oerhört mycket han vill passa på att säga. Eller är det ett problem? Det funkar ändå, för det allra mesta. Man flabbar kanske inte högt, men man fnissar, man lär sig faktiskt något (när gjorde man det sist av en amerikansk komediserie?!), personerna är älskvärda och Ansari själv är energisk och superhärlig. Här är det inte frågan om att »tvinga sig genom de första tre avsnitten« eller »man måste lära känna personerna för att uppskatta den«. Master of None är ett rent nöje att se.

Alla avsnitt av Master of None finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Intresseklubben Antecknar #74

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: A Perfect World & Midnight Cowboy

14 augusti, 2020
Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel