Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: Zombieserie i realistisk särklass

1. In the Flesh (BBC)
För att hårdra det lite så är det väl detta BBC-mästerverk, av auteuren Dominic Mitchell, som gör att jag inte har lust och tålamod med The Walking Dead. Jag gillar ju verkligen zombiegenren men har härjat mig rätt mätt på ruttnat versus rått människokött genom decennierna och går numera egentligen bara i gång på originalklassikerna alternativt riktigt lyckade nytänk. Och när det gäller det senare så slår In the Flesh både 28 Days Later och Shaun of the Dead (för övrigt intressant att 2000-talets tre bästa neo-zombie-produktioner samtliga är brittiska).

Revolutionära »rotters« har kommit över en drog som får dem att tillfälligt regrediera till sina tidigare hjärnätande zombietillstånd och i riktade terrorattacker massakrera människor.

In the Flesh är den mest ambitiösa, med en oerhört spännande och fantasieggande ramstory. Den första säsongen, som gick på BBC för ett drygt år sedan, utspelade sig i ett läge då världen fått kontroll över zombievirusutbrottet, som spridits genom att smittade äter människors hjärnor. Sjukdomstillståndet benämns Partially Deceased Syndrome och de drabbade kan numera neutraliseras och återbördas till sina vardags-»liv« genom hård medicinering. Deras empati och känsloliv fungerar då fullt ut, och de flesta bär smink och kontaktlinser ute i samhället och vill inget hellre än att smälta in och finna ett sätt att leva vidare trots att de vet att livet som de kände det aldrig riktigt kommer tillbaka – exempelvis måste de, i detta tillstånd som gör att de aldrig åldas, finna sätt att hantera mänskliga relationer.
Samtidigt växer dock en revolutionär gruppering »rotters« (som de drabbade kallas i folkmun, i alla fall av dem som helst vill se ett utrotande av de »delvis döda«), som kommit över en drog som får dem att tillfälligt regrediera till sina tidigare hjärnätande zombietillstånd, och i riktade terrorattacker massakrera människor. Smittan börjar alltså få ny spridning, och dessa fritänkande »rotters«, som känner sig utestängda av samhället, ser sig själva som rebeller, en frihetsarmé.
Hela premissen är starkt och ständigt intressant underbyggd utifrån samhällsperspektiv. Vi ser hur människans rasism gentemot rotters växer, konflikten mellan dem som har släktingar återbördade och dem som inte har det och känner sig hotade; här finns ett högerextremt politiskt parti som snabbt vinner mark på skräckpropaganda mot regeringens PDS-integrationspolitik, här finns kyrkan som har sin egen konflikt mellan kärleksbudskap och hatuttryck; och här finns inte minst en rikedom av vanlig vardag, av relationer mellan människor och PDS-drabbade, av psykologiska och känslomässiga konsekvenser som ekar av verkligheten runtomkring oss – ett deprimerande konfliktfyllt kaos av ekonomiska, politiska och allmänmänskliga realiteter (lite som Äkta människor vill göra).
Säsong 2 inledde i veckan med en scen som tangerade den briljanta tunnelbanescenen som i vintras inledde The Followings andrasäsong (och lurade Magnus och mig här på TVdags att tro på ett lyft för den bortom-räddning-serien) men gör det så mycket bättre och i ett så mycket tyngre sammanhang.
Och gillar ni inte zombieaction ska ni ändå se In the Flesh – som dramaserie. Den lämnar ingen oberörd.

2. Louie (FX)
Storartad säsongsstart med två back-to-back-avsnitt, från första scenen med sopgubbarna till Hamptons-mardrömmen som utgjorde episod 2 var jag fast i Louis C.K:s förhöjda, eller försänkta, universum i ett drömrum mellan realism och surrealism, andlöst roligt och sorgligt gripande. Fullständigt unikt.

3. Happy Valley (BBC)
Sally Wainwright är en Storbritanniens största tv-manusförfattare, prisbelönad och älskad av en stor tv-publik, men för mig har hennes högprofilerade bästa-sändningstid-BBC-serier känts lite för engelska – lite för folkkära i själva tilltalet, med lite för mustiga rollgestalter och storylines.
Det borde gälla hennes nya serie också, för alla tecknen finns där; de små överdrifterna i persongalleriet, i miljöskildringen, kriminalstoryn, i de smart tillrättalagda scenlösningarna. Ändå tuggas mina initiala tveksamheter under första timmens gång ned till nagelbanden av den stadigt tilltagande nervanspänningen.
Happy Valley är alltså, för det första, oerhört spännande.
För det andra är den en helt unik mix av mänsklig, väderbiten vardagsrealism och iskall kriminal-noir, där den senare helt naturligt, och utan att man märker det, uppstår ur den förra.
Jag vill inte orda om handlingen alls, i det här skedet, eftersom ovissheten under första avsnittet adderar så mycket till underhållningsvärdet.
Men att jag använder »noir«-begreppet här har inget med filmisk estetik att göra. När vi tar rygg på den sorglustige losern Kevin Weatherall – som inte är någon loser alls, egentligen, mer än i sitt eget tyngda huvud – inser vi snabbt att den här spiralen kommer att snurra nedåt.

4. Mad Men (AMC)
En gigantisk IBM-dator anlände och hela creative fick spader. Åh, vilka mossiga pajsare! Don behöll lugnet i en sorts avstängd självbevarelsedrift som både hann trippa över i självdestruktivt återfall och tippa tillbaka i ännu ett försök till skärpning. Och så Roger Sterlings tripp till hippiecommunityn… som gav mig flashbacks tillbaka till Dons fattigt lantliga uppväxt. Vilket härligt stökigt avsnitt!

5. Maron (IFC)
Vilket lyft! Jag tyckte visserligen att Marc Marons realcom blev allt vassare under första säsongens gång förra året men det här var ännu en uppgradering – med Chris Hardwick spelande sig själv – fast bitter och ond! – och med Marc i soffan i The Talking Dead trots att han aldrig sett The Walking Dead… Den som står ut med genanshumorkatastrofer blir rikligt belönad här.

6. The Americans (FX)
Blev starkt berörd av Philips replik om dottern Paige:
»I don’t want to crush her spirit.«
Och sedan Elizabeth:
»Paige är som jag, hon vill påverka världen, hon letar bara på fel ställe.«
Detta alltså sagt av två föräldrar vars hela existens är på fel ställe och ständigt hotar att krossa barnen.

7. Jonah From Tonga (ABC AUS)
Min australiska favorit-comedy-auteur Chris Lilley, som jag hyllade här i vintras, fortsätter att göra spinoffs på karaktärerna i hans mästerverk Summer Heights High. Nu är turen kommen till stökiga 14-årige Jonah from Tonga, den rollgestalt som jämte blackfejsade satir-rapparsatiren S.maus gjort att Lilley anklagats för rasism. Geni eller rasist? Jag står till hundra procent – eller, säg nittio procent, då – på geni-sidan.

8. Silicon Valley (HBO)
En serie som verkligen satt sig nu – som kan sitt ämne, sin miljö, sin branschton, sin livsstilsjargong och sin rollgestaltsdemografi. Och som inte minst kan vara extremt rolig.

9. 24 (Fox)
Redan när vi samlade alla gamla 24-texter från Weirdscience.se i vår »nostalginedräkning« här inför denna comebacksäsong påmindes jag om hur ambivalent jag ändå varit till denna serie genom åren. Och om hur många tittare som faktiskt lämnade den under de senare säsongerna. Men jag påmindes också om att den var som allra bäst under finalsäsongen – och om att 24 definitivt borde nämnas oftare som lika betydelsefull för 2000-talets stora kreativa drama-tv-boom som Lost och The Wire.
Möjligen var jag i veckans dubbelavsnittspremiär lite otålig med dialogen – tyckte att den väl ofta och övertydligt prioriterade händelse- och situationsförklaringar till tittaren framför trovärdighet. Värst var väl när presidenten och hans närmaste kom in för första gången och bollade runt världspolitikens tillstånd mellan varandra.
Men, ändå: jag kände mig furstligt underhållen och lite andäktig inför högtidskänslan. Jack is, trots allt, back. Med några grymma »damn it«, och i schyssta Londonmiljöer. Och fjärrstyrningen-av-fjärrstyrningen av bombardrönaren höll absolut 24-toppklass!

10. The Good Wife (CBS)
Ännu ett avsnitt där internet spelar en självklar roll – jag har skrivit det många gånger tidigare men det förtjänar att tjatas om: ingen dramaserie behandlar nätet och digital kommunikation lika naturligt, som en ständigt närvarande del av vardagen, och ingen dramaserie vänder och vrider på konsekvenser av detta, som The Good Wife.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Undercover & det belgiska tv-undret

24 januari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tunna blå linjen har långkörarpotential

17 januari, 2021
Trailer

Rymdkriget nära i nya trailern för For All Mankind

15 januari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Hellacopters-dokun visar Sveriges coolaste & bonnigaste rockband

10 januari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Premiärdatum oklart på nytt ärevarv

3 januari, 2021
Recension

Nu på C More: Wallström & Sarri lyfter Beck – Döden i Samarra

2 januari, 2021
Intresseklubben Antecknar #77

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Filmåret 2020

31 december, 2020
TVdags listar film- och tv-året 2020

Kjell Häglund rankar årets 50 bästa dramaserier

31 december, 2020
TVdags listar film- och tv-året 2020

Kjell Häglund rankar årets 30 bästa humorserier

30 december, 2020
TVdags listar film- och tv-året 2020

Blomdahl listar årets tio bästa skräckfilmer

30 december, 2020
TVdags listar film- och tv-året 2020

Martin Degrell listar årets glädjespridare

30 december, 2020
TVdags listar film- och tv-året 2020

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

29 december, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel