Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

Betyg 4 av 5

Hynek Pallas har skrivit bra om en samtidsbärande diskbänksdualism i Tunna blå linjen.

Här på TVdags premiärhyllade Henrik Petersson seriens Spanarna på Hill Street- och Friday Night Lights-inspirerade långkörarpotential.

Och i Expressen kan vi i i papperstidningen i dag läsa ett helt ljuvligt lågmält men livsdramatiskt porträttreportage om »Twitterpolisen« Viktor Adolphson, @YB_Sodermalm, som initialt inspirerade serieskaparen Cilla Jackert till hela serien och som fint återbördar den uppmärksamheten i Expressenartikeln (premiumlänk här).

Mycket mer än så behöver man kanske inte läsa för att förstå storheten i Tunna blå linjen. Men jag vill för det första bara protokollföra en egen »bäst just nu«-hyllning till årets viktigaste svenska dramaserie, och för det andra ta upp varför Robert Börjessons porträtt av Södermalms och verklighetens Jesse i Expressen så väl tangerar mina känslor för den här serien.

Precis som en gång Steven Bochco motstår Cilla Jackert frestelsen att vid behov föra in »onda« karaktärer i handlingen, i stället hanteras polisvåld och rasism med den fasta casten som verktyg.

Att verklighetens yttre befäl-positionerade Viktor Adolphson berömmer serien och framhåller sin motsvarighet i den, Per Lassons »Jesse«, är förstås en oskattbar kvalitetsstämpel. Tunna blå linjen är kort sagt certifierat trovärdig, med Adolphsons enda reservation att »de är lite väl snälla ibland, även om jag inte tycker att man måste ha någon klassisk rötäggstyp«. Men det är också just på den punkten Tunna blå linjen glider över i sina förebilders universum – minns hur Hill Street Blues (Spanarna på Hill Street) också (i stort sett) saknade endimensionella rötägg och i stället hanterade exempelvis polisövergrepp inom ramen för den inkörda, sympatiska, fasta casten. Ett tydligt parallellfall är hur Hill Street Blues-uppföljaren NYPD Blue (På spaning i New York) inkorporerade ren rasism i komplexiteten hos huvudkaraktären Andy Sipowicz. Precis som en gång Hill Street- och NYPD Blue-skaparen Steven Bochco motstår alltså Cilla Jackert frestelsen att vid behov föra in »onda« karaktärer i handlingen och hanterar i stället polisvåld och rasism med den fasta casten som verktyg. Vi såg detta med besked i förra veckans avsnitt, där hon gick den längsta men också mest belönande vägen och lät den närmast »gudfruktiga« karaktären Sara (Amanda Jansson) representera blodiga polisövergrepp.

Trovärdigheten håller över huvud taget en sällsam nivå. Jag njuter även av småsaker som att befälet Jens fått smeknamnet »Jesse« – jag känner och har känt många Jens, men bara i Malmö har de kallats »Jesse« i stället för »Jensa«. Men jag sitter inte aktivt och tänker på det, det gör jag bara nu när jag tänker efter för att skriva. De här detaljerna sipprar in i mig med resten av berättelsen, som blir en del av ens vardag. Därför har jag också avstått från att se hela serien i ett svep via SVT:s presstjänst. Dels för att jag får såna oemotståndligt nostagisköna minnen av hur det brukade kännas att se fram emot veckans avsnitt av Spanarna på Hill Street, men ännu mer för att Tunna blå linjen ger mig samma upplevelse nu av att vara med en serie, ha en relation över tid med den, leva med dess rollpersoner i min vardag.

Soundtrackmusiken av Irya Gmeyner och Martin Hederos är härvidlag värd några särskilda reflektioner. Ledtemat befinner sig många mil och decennier från Hill Street-signaturskaparen Mike Posts musikaliska värld i början av 1980-talet, men fungerar på precis samma sätt, bitterljuvt sammanhållande, en poetisk upphöjning av vardagsmiljöerna, just relationsskapande. Möjligen har jag en liten smula problem med körverket som karaktären Sara på fritiden repeterar med sin religiösa kör – hur kommer det sig att en hobbykör övar in den typen av kvasikonstnärligt specialskrivet verk, vecka efter vecka? Men eftersom jag älskar serien så mycket att jag behöver rationalisera alla skavanker och få dem att passa i en tänkt verklighet så har jag bestämt mig för att Saras kör har en kyrklig-konstnärlig programverksamhet och jobbar med beställningsverk. Det funkar! Så självklart.

Allt i Tunna blå linjen funkar.

Kjells topp-10

  1. Tunna blå linjen (SVT Play)
  2. Gangs of London (Sky/C More)
  3. Lupin (Netflix)
  4. Ginny & Georgia (Netflix)
  5. Alla utom vi (Discovery+)
  6. Malcolm & Marie (Netflix)
  7. Real Time with Bill Maher (HBO Nordic)
  8. Search Party (HBO Max)
  9. WandaVision (Disney+)
  10. Ring min agent (Netflix)

Björns topp-3

  1. WandaVision (Disney+)
  2. Superman & Lois (HBO Nordic)
  3. Resident Alien (Syfy/Comhem Play+)

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel