Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: strulsingel-anarkistiska Broad City & anti-sexistiska True Detective

I dagarna har vi startat ett stående nyhetssvep samt gjort om »Bäst i kväll« från Topp 3 till minikrönika. Och när vi ändå håller på att stöka om lite i det redaktionella ser jag också ett tillfälle att liva upp min veckolista, som väl är det jag fått höra mest från gamla WS-läsare att de saknat sedan WS blev TVdags i oktober.
Tanken är att ibland peta in listan i stället för den hyfsat dagliga krönikan, och jag siktar på (men lovar inte…) en i veckan.
Detta är alltså en spontanlista över grejerna jag gillat mest på tv den gångna veckan – men med betoning på »spontan« snarare än »gillat mest«. Skulle jag ranka seriöst skulle jag sitta och väga, säg, Justified mot Charlie Brooker’s Weekly Wipe i oändlighet och till slut kanske inte alls anse mig kunna välja Psych för tiondeplatsen… Så, nu kör vi så här i stället. En snabb nedklottring.

1. Broad City (Comedy Central)
Började som Amy Poehler-producerad webbserie, med UCB-kultstatus bland New York-humor-afficionados, tar nu klivet in i tv-tablån som – känner jag redan under premiären – den bästa 20-something-komediserien i modern tid. Inte minst är det befriandet att se två kvinnor spela de här annars typiskt grabbiga skiter-i-allt-rollerna: Ilana Glazer och Abbi Jacobsen levererar med en vardagsanarkistisk ton av leva-för-stunden som känns som en betydligt gåpåigare Girls (hade Hannah Horvath träffat Ilana och Abbi på gatan eller ett party hade hon hatat dem) och samtidigt som en förflyttning av Kathy Burkes Walking and Talking från Islington 1979 till ett svårt, känslokyligt och uppfriskande stelt New York. Martin Degrell skrev lite mer om serien här, och premiärepisoden går fortfarande att se fritt på nätet.

2. True Detective (HBO)
Inte bara en fantastisk kriminalserie utan en mycket målmedveten kritik av förödande patriarkala strukturer i flera skikt, både mänskligt och samhälleligt. Om jag därmed tycker kritiken om sexism träffar snett? Indeed I do. Skulle i så fall snarare se den som en companion piece till Prime Suspect. Jag återkommer inom kort med en fördjupning i detta här på TVdags.

3. Uncle (BBC)
Har inte varit helt förtjust i komikern och singer/songwritern Nick Helms burdusa stil och musikaliska humor tidigare, men här är han perfekt som inledningsvis självmordsbenägen evig tonåring som passerat 30 och, under seriens gång, finner livsmening tack vare relationen med sin 12-åriga, nördiga och inledningsvis nästan lika dysfunktionella systerson.
Serieskaparen, manusförfattaren och regissören Oliver Refson har pratat om The Royal Tenenbaums som referens, själv skulle jag mycket hellre likna hans ogenerat fulestetiska, väldigt brittiska tonalitet vid Julia Davis och i synnerhet hennes mästerverk Nighty Night.

4. House of Fools (BBC)
Det sveper en närmast postmodernistisk 1970-tals-sitcom-retro-våg över brittisk tv just nu, från Graham Linehans Count Arthur Strong (som toppade min årsbästalista 2013) till denna Vic Reeves och Bob Mortimers nya tour-de-force, innehållande alla deras surrealistiska vaudeville-trademarks men också den här tonen av vintage BBC-sitcom, komplett med 1970-talsledtema, studio-hemmiljö bestående av hall, kök och vardagsrum plus två grannar, och en studiopublik på suveränt humör. Men den totala galenskapen spränger alla ramar och man kollar med en kittlande nervositet inför vad som ska hända. Tänk att Vic and Bob fortfarande känns så oförutsägbara, unika och vitala!

5. Looking (HBO)
Gillar denna San Fran-gayserie lika mycket som Linus och Anna-Karin gav uttryck för efter premiären – har omgående blivit engagerad i huvudpersonernas vardagsliv och personligheter, men älskar nog mest Jonathan Groff som Patrick och hur lätt han bara blir för mycket, som i den urspårade dejten i senaste avsnittet. Just de där diskrepanserna i relationerna, den kommunikativa spännvidden mellan missförstånd och samförstånd, olikheter och likheter, tveksamheter och övertygelser, är Looking suverän på att skildra. Och jag uppskattar hur 28-minutersformatet nästan tvingar serien till en rakhet på gränsen till övertydlighet – ta bort de rena sexscenerna och Looking skulle funka back-to-back med The Fosters på ABC Family (i alla fall om, säg, Murray Bartletts rollfigur hade haft en partner och ett par kids).

6. The Fosters (ABC Family)
Fortsätter att övertyga i den svåra konsten att göra familjevänlig mainstream av icke-normativa ämnen. Det nya tillskottet av en ung transperson gnistrar av relevans i en beundransvärt skickligt skildrad storyline.
Enda orosmomentet är att Jesús fick sin adhd-medicinering utbytt rakt av mot brottning (!) förra veckan, och att detta i senaste avsnittet fortsatte att skildras som om svår adhd – som vi ju såg i höstas att han lider av – kan »stängas av« tack vare fokusering på en sport. Inte för att vi vet vart detta storyspår ska ta vägen, men brottar-Jesús uppvisar hittills ett misstänkt – och väldigt orealistiskt – nytt, personligt lugn.
Kul bieffekt: The Fosters lär mig ständigt nya trebokstavsförkortningar ur amerikansk utbildnings-lingo, senast ILP och GED.

7. Kroll Show (Comedy Central)
Underbar start på nya säsongen och bästa kollagesketchshowen just nu. Men dess största värde är Nick Krolls mästerskap som modern tv-medie-satiriker – som en amerikansk Charlie Brooker med återkommande sketchkaraktärer som arbetsverktyg i stället för videoklipp med kritikercopy.

8. The Spoils of Babylon (IFC)
Gamle Emmy-vinnande SNL-veteranen (1996–2002) Matt Piedmont går en alltmer spännande regissörsframtid till mötes, och har redan tidigare återknutit kontakten med SNL-kollegan Will Ferrell i filmen Casa De Mi Padre, men detta är – trots det lilla 20-minutersformatet – något slags logisk slutpunkt för den relationen, och samtidigt avstamp för Piedmonts fortsatta färd mot filmtoppen. En heloktanig superdrift med 1980-talets såpigt storvulna, bestsellerlitterära miniserier.

9. The Blacklist (NBC)
Märklig episod senast – en på pappret perfekt proceduralstory om en djävulsk lyxadoptionsbyrå som tyvärr var riktigt träigt utformad… men så kom slutscenerna som slog allt annat den senaste veckan. Ett treminutersmonument av självförtroende och mörker med Gordon Lightfoots Sundown i en mysryshuvudroll. Lost-klass!

10. Psych (USA)
Hoppade av denna forna favoritserie för flera år sedan, så jag vågar inte påstå att det är Psych i sig som fått en nytändning i och med musical-avsnittet i julas – det enda jag vet är att jag har fått en Psych-nytändning. Nya, åttonde säsongen är ett kärt återseende av en allt för länge försummad gammal vän, vars esprit och lekfulla självförtroende känns lika levande nu som det gjorde då.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Dagens karantäntips – »Radioten« Fleksnes

6 april, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Night of the Comet (1984)

6 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Fantastiskt landskap & mordiska öbor i fina Shetland

5 april, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Deutschland 83-skaparens vackra Netflix-drama Unorthodox

5 april, 2020
Streamingtips

Four Weddings and a Funeral funkar utmärkt som fyndig förströelse

4 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – mysiga hämndmelodramen Itaewon Class

4 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Hemmabiospecial med Intresseklubben Antecknar

3 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Studio Ghiblis filmskatt på Netflix

2 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Kärlekens olidliga skörhet i »På Chesil Beach«

1 april, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Bara goda nyheter med John Krasinski

31 mars, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Road House (1948)

30 mars, 2020
Streamingtips

Dagens karantäntips – Netflix helt bananas doku-serie Tiger King

30 mars, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel