Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: storartad Keeley Hawes i nya Line of Duty-säsongen

1. Line of Duty (BBC)
Jed Mercurio, före detta NHS-anställd läkare som slog igenom som tv-dramatiker med två briljanta sjukhusserier (varav den andra, Bodies, kan vara den bästa läkarserie som gjorts), bytte 2012 genre med denna övertygande polisserie. Nu är den tajta lilla internutredningsenheten tillbaka för ännu en imponerande genomtänkt och välskriven story, där spänningen stegras exponentiellt med intrigens allt strypsnaretajtare förvecklingar.
Denna säsong fokuserar vi på en ensam, sluten polis, enormt känsligt spelad av Keeley Hawes, som internutreds för tjänstefel som orsakat kollegers död samt förmodad korruption. Allt pekar på att hon är skyldig, men vi tittare får motbilder från hennes vardag som inte polisutredarna får, och både vår frustration och ovisshet stiger när vi samtidigt ser hur övertygande indicierna tycks vara…
Ett grepp jag verkligen gillar är hur de inre slitningarna hos internutredarna planterades i första avsnittet – både grovt BBC-emotionellt och finkalibrerat invävt i kriminalfallet.

Allt pekar på att hon är skyldig, men vi tittare får motbilder från hennes vardag som inte polisutredarna får, och både vår frustration och ovisshet stiger när vi samtidigt ser hur övertygande indicierna tycks vara…

2. True Detective (HBO)
Ni läste väl Anna-Karins genomgång här i går kväll om de ockulta litterära referenserna i denna Southern Gothic/extrem-noir? Själv går jag inte ett skvatt i gång på rollspelarnas tjatter. I stället för barnsliga fantasier ser jag lika många, och djupa, ledtrådar om en vuxen verklighet – och om att Marge är en lika viktigt rollgestalt som Marty. Kort sagt: min text om True Detective och patriarkatet närmar sig! Siktar på måndag.

3. Suspects (Channel 5)
Tänk tidiga Southland, och det reality-febriga i Cops. Denna nya, brittiska polisdramaserie prövar nya vägar för att nå större realism, i det att skådespelarna improviserar inom de givna ramarna, som utgörs av varje enskild scens start och mål, i princip. Aktörerna känns inte längre som skådespelare med inövande repliker, när de uppmuntrats att reagera snarare än agera – en enkel detalj som gör stor skillnad är att upprepningar förekommer på ett helt annat sätt än vad brukligt är i skriven dialog. Och spelet blir så mycket mer nedtonat – ja, realistiskt – när skådespelarna hela tiden tänker på vad som händer, och vad de ska säga, i stället för hur de ska uppträda medan de säger repliker.
Dessutom undrar jag om de inte haft en expertgranskare som, i stället för att som brukligt bara luppläsa manus och addera facktermer, funnits med under själva inspelningarna och gett feedback. Så äkta känns det. Kriminalfallen har i de första två avsnitten varit vardagsnära tragedier. Någon karaktärsfördjupning existerar inte (än), men i stället engagerar vi oss i smådetaljer hos utredarna, i tempot, i simultankapaciteten, i varenda fingeravtryckrapport och CCTV-footage. Finns ingen vassare proceduralserie på tv just nu!

4. Banshee (Cinemax)
Ännu ett avsnitt regisserat av svenske Guldbaggevinnaren Babak Najafi, och om förra veckans episod var iögonenfallande stillsam (jag beskrev den här som »en dröjande filmisk kvalitet som mixade fransk nya vågen med hippie-auteurism från sent amerikanskt 1960-tal«) så var nya avsnittet, Armies of One, desto råare. Och sexigare. Och rått och sexigt på gränsen till… ja, över gränsen. Men fortfarande med den där repetitiva, glansiga poesin som är hela seriens signum och som Babak Najafi möjligen tagit ännu en nivå högre.

5. Justified (FX)
Håller samma höga kvalitet som vanligt nu under femte säsongen och jag älskar hur serien låter oss tränga allt djupare in i sin egen mytologi, skapad långt utanför Elmore Leonards förlagor, i ett Kentucky kring Harlan och Lexington som snart skulle kunna tryckas upp som en fantasieggande JRR Tolkien-innanför-pärmen-karta, och som – på tal om Tolkien – bygger backstories som vandrande, talande släktträd.
Men – det är ju själva fan vilken trögtittad serie Justified är! Det är något med det krypande och tillkrånglade berättandet. Jag kan se på det och beundra det som ett konstverk, men jag blir liksom aldrig riktigt ett med atmosfären, andan, tonen… som jag ju ändå njuter så av.
Årets story fördjupas kring Crowe-familjen och Justified-kartan har ett sådant genealogiskt djup nu, eller ska vi kalla det »social-topologiskt«, att nästa, sjätte säsong, finalsäsongen, torde bli en av 2015 års verkligt stora t-händelser. Trots allt.

6. Looking (HBO)
7. Kroll Show (Comedy Central)
8. Girls (HBO)
9. Broad City (Comedy Central)
10. House of Fools (BBC)

Fotnot: Jag har inte hunnit börja se House of Cards säsong 2 ännu…

Just nu på TVdags

BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Trakasseritvist, tvillingtrassel & Taiwantrams

5 november, 2019
Streamingtips

Salve, kung Timothée Chalamet! En ny generation tar vid i sevärda The King

4 november, 2019
Premiär

Nu på HBO Nordic: Ett hoppfullt första avsnitt av His Dark Materials

4 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Anna Merediths musik i Netflixhöjdaren Living with Yourself

3 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Petras framförande & Titiyos låt bäst i kvällens Så mycket bättre

2 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Hollywood Godfather-författaren Gianni Russo

2 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel