Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: Steven Bochcos sköna snut-comeback

1. Murder in the First (TNT)

Nej, den här nya polisserien var inte bäst i veckan, är inte i närheten av den konstnärliga visionen hos, säg, Louie eller Fargo.
Men det bästa i tv-världen just nu är att Steven Bochco överhuvudtaget är tillbaka med en ny kriminalserie, därtill påkostad – regisserad av The West Wings Thomas Schlamme och med en fantastisk skådespelarensemble.
Bochco är ju tv-världens största levande legend. På 1980-talet skapade han det moderna polisserieformatet med djupare personteckningar och längre story-arcs i Spanarna på Hill Street, och gjorde samma förnyelse av advokatseriegenren i Lagens änglar; på 1990-talet moderniserade han polisserien ytterligare med På spaning i New York, varefter han gjorde den första stora kriminalserien som inte hade något proceduralmoment överhuvudtaget i Murder One, vars hela vindlande förstasäsong skildrade ett enda invecklat rättsfall – påminnande en hel del om danska Forbrydelsen 12 år senare.
Så långt stod Steven Bochco på toppen av tv-världen.

Varenda flyktig biroll, säg en snabbt uppdykande knarkare som försvinner lika fort igen efter förhör, är briljant spelad, med tyngd och djup.

Men sedan följde sju svåra år av svek och sviktande självförtroende när Bochco inte fick rättsida alls på sina projekt (typ den bleka floppen Brooklyn South) samtidigt som det Nya Kabel-Dramat – Sopranos, The Wire, The Shield – svischade förbi den forne innovatören. Jag gillade i och för sig ett flertal av Bochcos nyare projekt – Over There, som var den första dramaserien om Irakkriget, under pågående krig; Blind Justice om en blind New York-polis; och Raising the Bar, en oldschool-advokatserie med stor närvarokänsla och suveräna, politiskt aktuella rättsfall i proceduralhistorierna. Men både tv-publik och kritiker svarade med allmänt ointresse, och under de här åren fann sig också Steven Bochco förflyttad från ABC-primetime till en deal med TNT.
Och där står vi alltså i dag, när Bochcos andra TNT-dramaserie just haft premiär; och om han med Raising the Bar återskapade 1980-talets advokatserie gör han något liknande med Murder in the First – finner inspiration i sin 1990-talssuccé Murder One.
Men där den senare som var banbrytande med sin icke-procedural-idé känns denna upprepning av formeln tvärtom direkt retro; rentav som en proceduralserie utan proceduralmomentet. Berättandet är rakt och kliniskt, utan avancerade fördjupningar. De känslomässiga plottarna, huvudpersonernas privatlivsproblem, levereras sakligt och direkt – precis som Frank Furillos och Joyce Davenports kärleksrelation i Hill Street Blues, eller Theodore Hoffmans ensamhet i Murder One.
I centrum för mordgåtan står en it-entreprenör och dennes framstående tech-företag, vilket ytterligare förstärker en lätt akterseglad känsla eftersom jämförelser med hur The Good Wife flyttat fram skildrandet av internetteknologi och sociala medier är oundvikliga. Allt är lite enklare i Murder in the First, även om det håller en helt okej nivå. En typisk sekvens är när poliserna frågar den unge it-mogulen hur en utpressare kunnat få tag i hans e-mail-adress, och han svarar, med oförstående självklarhet, »via vår hemsida«. Eller när han lite senare sitter i en juridisk förhandling med en ex-kollega som tänker stämma honom för att han har snott en programmeringskod – det är inget fel på trovärdigheten, men det är heller inte i närheten av att berätta något om samtiden, som motsvarande sekvenser i The Good Wife kan göra.
Samtidigt har serien riktigt stora kvaliteter på annat håll. Mordgåtan i sig är väl svår att uttala sig om ännu, det är omöjligt att veta vartåt den ska utveckla sig, men här finns tämligen unika kvaliteter i casten och regin. Som sagt står Thomas Schlamme för den senare i piloten (i andra avsnittet är det Bochcos son Jesse Bochco som regisserar, och de har haft ett suveränt samarbete tidigare i framför allt Raising the Bar), och han har en rätt otrolig ensemble till sitt förfogande.
Och nu pratar jag inte bara om de suveränt välcastade huvudrollsinnehavarna Kathleen Robertson (som vi väl alla föll hårt för när hon var Kitty i Kelsey Grammer-tourdeforcen Boss) och Taye Diggs (som i alla fall jag föll hårt för i underskattade Day Break). Jag pratar inte ens om alla välbekanta karaktärsskådespelare som utgör polisstationen och det rika galleriet i övrigt – utan om att varenda flyktig biroll, säg en snabbt uppdykande knarkare som försvinner lika fort igen efter förhör, är briljant spelad, med tyngd och djup.
Murder in the First har alltså stora kreativa produktionskvaliteter – om nu även mordintrigen visar sig vara i närheten av den vi såg i Murder One 1995 kommer jag att vara fullt nöjd och säkerligen börja tjata om »Steven Bochcos stora återkomst« i den här listan under sommaren.

2. Louie (FX)

Veckans dubbelavsnitt av LouieIn the Woods part 1–2, var ytterligare en intressant avstickare till pappa-barn-storyn, från huvudvägens problematiska kärleksrelationer till Amia och Pamela. Förra gången stod den yngsta dottern i centrum, nu var det storasyster, ännu ej 13 år fyllda, som Louie kom på med att röka marijuana. Dubbelavsnittet slutade i en av de finaste försonande faderskramar jag sett på film eller tv, men vägen dit skildrades i form av hur reaktionen formades i Louies huvud, nämligen utifrån hans egna barndomsminnen. I praktiken fick vi alltså en rätt lång story om hur en 13-årig Louie började röka weed och hur han hastigt och lustigt stal våginstrument från fysiksalen i skolan för att finanisera kompisgängets rökande.
Jag skrev om detta tidigare i veckan och pekade på ett Youtubeklipp från 2006, där han drog samma självbiografiska story som standup.

3. Veep (HBO)

Vilken underbar säsongsavslutning! Och jag undrar om inte Armando Iannucci nått en absolut toppform här – dels för att han är lika vass som vanligt med den politiska satiren, ur sitt unika Aron Sorkin-skrattspegel-perspektiv, men också för att det under denna säsong vuxit fram ett djupare manér, fortfarande jäkligt lekfullt och komiskt men liksom friare än tidigare, The Thick of It inräknat; jag kan faktiskt inte komma på en närmare referens än tjeckisk nya vågen-film från mitten av 1960-talet. Ett exempel i finalepisoden var när Gary började blöda näsblod av lycka och upphetsning och en oerhört märklig scen av euforisk förvirring utspelade sig på toaletten – har Iannucci någonsin tidigare skrivit den typen av helt anarkistiska scener?
Och lyfter man blicken lite så finns ju ett större djup där, Iannucci gör iakttagelser av mänsklig social psykologi som är starka och intressanta – i finalen utvinns en besynnerlig återhållen energi när Veep-gänget brottas mellan sorgen i det som drabbat presidenten och hans hustru (och att de inte kan yppa nyheten om presidentskapet öppet mitt under primary-valet) och den jublande lyckan över att ha nått den västra flygeln.
Sedan fick vi se Jonah hemma med mamma också…

4. Fargo (HBO)

Hisscenen är redan blodig psykopatkriminal-tv-historia. Men jag gillar nästan ännu mer den krypande skräcken som Billy Bob Thorntons närmast övermänskliga djävulsomnipotens tvingar på Martin Freemans rollgestalt även när han är frånvarande – och att Freeman själv är så pass störd och kall att han uttrycker rädslan mer instinktivt beräknande, som ett djur inför hotande fara: vi såg det så jäkla bra utfört när Lester och hans nya fru kom hem till huset inför flykten utomlands och Lester hela tiden, verkligen oavbrutet, kollade sig omkring efter Malvo.

5. 24 (Fox/Viaplay)

Jag uppskattar 24 så oerhört mycket just nu eftersom den är helt ensam att stå för den här typen av tv-thriller-action, som hittar genuin nerv och energi i slitna premisser – som nu i hur en bil »försvinner« i en tunnel. En actionkliché som dock aldrig gjorts så här tidigare i och med att det nu är en fjärrstyrd drönare som förföljer, och bara behöver kunna fixera bilen därnere i två sekunder för att kunna bomba sönder den…
Nu börjar jag dessutom på allvar sörja att säsongen är halverad. Plotten har så många bottnar och konflikter nu att den vore värd 24 avsnitt.

6. Halt and Catch Fire (AMC/C More)

Jag håller med Degrell om tveksamheterna han kände efter första avsnittet, men har kanske lite mer överseende med dem ändå. Tycker det håller ihop bra både i relationsdramatiken och tech-historia-motivet.

7. Maron (IFC)

Ett numera fullgott alternativ för oss som fortfarande kan vakna mitt i natten och sakna Curb Your Enthusiasm efter att Larry Davids kamikaze-personlighet dykt upp i en mardröm.

8. Rogue (DirecTV)

Ni kanske minns hur ambivalent jag var inför säsong 1 – älskade tonen, miljön och de där två maffiabröderna, men hade desto svårare för huvudkaraktärerna och i synnerhet Thandie Newton.
Men, guess what! Thandie är mycket bättre nu. Och skurkrollerna känns efter tre avsnitt lika vassa som senast. Nya säsongen har en ännu vassare undercoverstory med bättre konflikter, därtill en smart och känslig utveckling av den nerviga familjesituationen.

9. Arvingarna (DR/SVT)

Perfekt final som tjänade som lika perfekt upplägg inför säsong 2. Även om genren är väsenskild så går tankarna osökt till hur Forbrydelsen delvis flyttade till Mellanöstern under andrasäsongen – för visst hoppas vi på skitig och brutal thailändsk fängelsemiljö här nu?

10. Californication (FX)

Vi har sett dem förr, mot slutet av säsongerna, de här små kammarlustspelen när samtliga bärande rollgestalter samlas i ett rum för syndabekännelser och nya synder. Och som vanligt var det både underhållande och – ja, tittaren ser numera allt, och i synnerhet Hank, genom Karens ögon – lika rörande hopplöst som hopplöst rörande… Och nu står ju dessutom mer på spel än någonsin tidigare, vilket uttrycktes av episodtiteln Faith, Hope, Love. Vi närmar oss den oåterkalleliga seriefinalen, blott tre avsnitt kvar nu.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel