Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sömnlösheten efter Making a Murderer

Årets mest uppslukande tv-serie hamnade lite mellan stolarna i TVdags årsbästalistor, eftersom vi inte specifikt rankade årets bästa dokumentärserier och eftersom jag själv körde min sedvanliga uppdelning i bästa drama- respektive komediserier och därför helt uteslöt non-fiction.

Egentligen var redan The Jinx tillräckligt stark för att toppa en »alla-kategorier«-lista, men så kom Netflix makalösa, tio timmar långa Making a Murderer veckan före jul och gjorde oss till sömnlösa vrak. Det gick inte att sluta titta.

Där diskussion och hype kring The Staircase var tunn och utdragen som långsamt skingrad rök är Netflix Making a Murderer en globalt exploderande bomb.

Och det gick inte att sluta tänka.

Denna text är helt och hållet skriven ur ett efter-perspektiv, så har du inte sett hela serien och inte vill veta aktuell status på Avery-fallet än bör du sluta läsa här.

Naturligtvis finns massor av alternativa mördarteorier därute att förlora sig i. Jag rekommenderar det dock inte. Inte minst för att man då bara upprepar misstaget som rättsväsendet (inklusive domare) gjorde, det vill säga övertygar sig själv om den anklagades skuld och hanterar bevisbördan utifrån övertygelsen i stället för den anklagades rättigheter. (Nå, det ska sägas att jag kommit fram till mitt beslut att inte rekommendera konspirationskonsumtion efter att själv tämligen besatt ha slukat oemotståndliga, fast också integritetsmässigt för jävliga, bloggposter som den här, eller i sanning komprometterande historier som denna, publicerad 2009, eller de här.)

Var man än börjar googla efter mer information, mer teorier, ja, mer action om Avery-rättsövergreppet så hamnar och fastnar man på Reddit och den gigantiska Making a Murderer-trådsamlingen där. Känner man att man måste googla ner sig efter att ha sett tv-serien så är detta rätt plats, där alla teorier står bredvid och emot varandra, sansade jämte galna men faktiskt med stor övervikt för det resonerande, seriöst nyfikna.

Fina popkulturkritiksajten Pajiba landade för några dagar sedan, efter att ha tagit fasta på tillfredsställande källhänvisade fakta hämtade från Reddit, i ställningstagandet att »Steven Avery trots allt troligen är skyldig, men ändå utsatt för rättsövergrepp«. Vad det handlar om är ett antal punkter som sägs inte ha tagits upp i dokumentären; detaljer som antingen faktiskt presenterades för juryerna i rättegångarna, men som vi inte fått se, eller detaljer som uteslöts i den förberedande förhandlingen: Brendan Dasseys erkännande innehöll betydligt fler uppgifter än dokumentären visade och som inte planterades i hans huvud av förhörande poliser; dessutom framkom med förödande tydlighet att hans morbror Steven antastat honom sexuellt. Något som mamman halvt om halvt visade sig känna till (Brendan refererade, under de inspelade telefonsamtalen med sin mor, till att han tidigare tagit upp detta med henne).

"Medbrottslingen" och systersonen Brendan Dassey.
»Medbrottslingen« och systersonen Brendan Dassey.

Vidare påpekas det att Steven Avery ska ha varit besatt av Teresa Talbach; ringt Auto Trader upprepade gånger och tjatat om att just hon skulle komma ut och plåta, och på just dagen för försvinnandet dessutom ha ringt henne tre gånger, varav två gånger från dolt nummer.

Det talas även om hur Steven i en sexbutik inne i stan, kort före mordet (bisarrt nog ihop med sin syster, Brendans mor Barb Janda!), köpt samma BDSM-prylar som Brendan i sitt erkännande ritat en teckning av. (Fast senare upptäcker jag att det framgår av utredningsmaterialet att BDSM-grejerna sedan tillhörde, och hittades hos, Barb och Scott).

Vid en första anblick landar jag i ungefär samma slutsats som Pajibo-skribenten. Men så går jag igenom punkt för punkt – de finns prickfritt redovisade med källhänvisningar på Reddit, i poster typ den här – och inser snart att jag, utan att ha märkt vilken hal backe jag kanat nedför, även råkat hamna på exakt samma ställe där polisen i Manitowoc befunnit sig från dag 1. Det vill säga, inte alls i någon övertygande saklig bevisning för Steven Averys skuld, utan i en övertygelse om att Steven Avery är en upprörande störig snubbe – definitivt jobbigare än den timida version av honom som dokumentären presenterar.

Konspirerande poliserna James Lenk och Andrew Colborn.
Konspirerande poliserna James Lenk och Andrew Colborn.

Om man, som den lokala polisen redan i början av 1980-talet, vet att Avery tidigt dömts för inbrott och sadistiskt djurplågeri, sextrakasserat och vapenhotat sin kusin, dränkt in en katt i olja och eldat upp den (snarare än »bara« försökt kasta katten »över« brasan, som han säger i dokumentären), och sedan utifrån detta bildat sig en fundamentalt övertygad uppfattning om honom som våldsbenägen och farlig, är det inte svårt att förstå tunnelseendet i både Beerntsen- och Halbach-utredningarna (den senare förstås än mer påverkad av skadeståndsmålet Avery drev mot Manitowoc-polisen). Jag känner alltså själv sting av detta efter att ha läst Pajibo-texten och dess Reddit-förlagor.

Men, återigen: tittar man (efter ett djupt andetag) närmare på var och en av källhänvisningarna inser man att absolut ingenting av allt detta har något som helst bevisvärde. De indikerar inget mord utan endast att Steven Avery antagligen inte alltid är lika mild och sympatisk som han allmänt sett framställs som i Making a Murderer.

Är detta en brist i dokumentären? Jag tror ändå inte det. På det stora hela ger just dess själva grundlighet en urstark trovärdighet. Och om man ser till detaljer som utelämnats eller fördunklats så finns många som även hade talat ännu starkare emot åtalet – till exempel osäkerheten kring benresterna. Making a Murderer är en sann fluga-på-väggen-dokumentär, helt utan filmarnas egen närvaro, och över förloppet av tio timslånga avsnitt är det en fullständig, snarare än vinklad, bild som framträder. Ett exempel: om man inledningsvis grubblar lite över om huruvida den (äckligt) mjukröstade distriktsåklagaren Ken Kratz framställs orättvist (även om vi bara får se honom som han själv framställde sig, i domstolsförhandlingar och presskonferenser) så undanröjs tvivlen effektivt när han får sparken efter att ha skickat vansinniga sex-sms(!) till brottsoffer för hustrumisshandel(!!) som han själv företrätt(!!!!), mitt under de pågående rättegångarna(!!!!).


Mjukröstade distriktsåklagardjävulen Ken Kratz.

Hela seriens mest tillfredsställande stund är följaktligen när Kratz verkligen visar sig vara ett känslokallt, narcissistiskt creep och får betala för det med sitt jobb och rykte.

Å andra sidan – han fick sparken och sin karriär förstörd, men är det verkligen helt oproblematiskt att han från och med tv-premiären i december och livet ut blir hatad över precis hela (tv-)världen? Medan hans nemesis, Steven Avery, visserligen sitter inspärrad livet ut men tvärtom får kärlek och support från samma stora världsopinion, trots eventuell skuld?

Nej, det är en obvekväm känsla, det också. Å tredje sidan är det skrämmande lätt att känna sig tillfreds med revanschismen i de ursinniga sågningarna som de senaste dagarna dränkt omdömesfunktionen på Ken Kratz personliga Yelp-sida. Som en av dem skriver: »Oh Mr Kratz how the tables have turned. I hope you enjoy getting such horrible messages and correspondence from the public. Now you know how Brendan and Steven have felt all these years.« (Och här är Kratz egen kommentar på Facebook om hatkampanjen, utlagd på nyårsafton – måste säga att jag känner för honom också, ändå… tills jag läste gårdagens The Wrap-intervju med filmmakarna.)

Även om det jobbigaste med Making a Murderer är domslutet i åttonde avsnittet, och hur man sedan ser de återstående två avsnitten med en helt annan känsla – otålig besvikelse är en mycket jobbigare förutsättning för tv-bulktittande än otålig nyfikenhet – så landar allt slutligen i en ganska mäktig tillfredsställelse.

Visst är de två sista avsnitten extremt deprimerande. I synnerhet slutepisodens skildring av hur Steven Avery inte längre har möjlighet att anlita någon advokat utan börjar representera sig själv, futilt grävande på den juridiska bokhyllan i fängelsets bibliotek. Man tänker att, jösses, vad det är kört för honom nu…

Försvarsadvokaterna Dean Strang och Jerome Buting.
Försvarsadvokaterna och tv-hjältarna Dean Strang och Jerome Buting.

Men sedan inser man att även om dokumentärfilmarna Laura Ricciardi och Moira Demos helt avstått från egna kommentarer och aktioner genom hela den tioåriga produktionen så är de nu i praktiken Steven Averys nya försvarsadvokater, som tar vid efter den underbara duon Strang/Buting (jag älskade, älskade dem!) och rentav på en global nivå där medvetenheten och upprördheten inför Averys case aldrig tidigare befunnit sig. Hundratusentals människor skriver nu på namninsamlingar, samlar in pengar via familjen Averys facebooksida samt överöser Wisconsins polis- och åklagarmyndigheter, Wisconsins högsta domstol och den federala domstolen med protester i skrift och telefon (några mer hetlevrade än andra; Manitowoc-polisen sägs nyligen ha startat en utredning om vem som ringt dem anonymt och kallat dem »domestic terrorists«…).

Serien påminner till formen ganska mycket om den fantastiska kanadensiska dokumentärserien The Staircase. Med en enorm skillnad i impact som också är skillnaden mellan analog och digital distribution. Trots att The Staircase vann prestigefyllda priser och såldes till tv-kanaler över hela världen uppstod aldrig någon globalt synkroniserad hype. Själv köpte jag en dvd-box något år efter tv-premiären, och kanske två år efter första filmfestivalpriset, och slukade den över en sömnlös helg. Där diskussion och hype kring The Staircase var tunn och utdragen som långsamt skingrad rök är Making a Murderer en exploderande bomb, där den ligger på världens största streamingtjänst med gemensamt premiärdatum i alla länder (precis som podcasten Serial och HBO Nordics The Jinx kunde konsumeras samtidigt världen över). Och en uppföljare kan vara på gång.

Making a Murderer är med andra ord spännande även ur rent tv-branschperspektiv: från och med nu kommer synkroniserad global distribution  att vara det mest eftertraktade lanseringsalternativet. Impacten är överlägsen den traditionella selektiva lanseringen i olika geografiska och plattformsmässiga distributionsfönster.

Netflix och Making a Murderer stakar ut en ny, spännande framtid för tv, film och journalistik.

Making a Murderer kan ses på Netflix.

Fotnot: Jag klarade – på grund av min hjärnas låga kokpunkt – inte av att i denna text nämna Brendans första public defender, den osmakligt leende linslusen Len Kachinsky och dennes diaboliskt tokreligiöse researcher (»I still think about that blue ribbon«, boo-hoo…). Den totala motpolen till Averys geniala duo; det högsta och lägsta av försvarsadvokater några meter ifrån varandra. Men här kommer i all fall en inverterad idolbild – visst såg han ut att vara spelad av William H Macy?

Brendan Dasseys offentlige försvarare, avskummet Ken Lachinsky.
Brendan Dasseys offentlige försvarare, avskummet Ken Lachinsky.

Kjells topp-10

  1. Making a Murderer (Netflix)
  2. American Crime (ABC)
  3. Billions (Showtime/Hulu)
  4. Gentlemen & Gangsters (SVT)
  5. Catherine Tate's Nan (BBC)
  6. Bedrag (DR)
  7. And Then There Were None (BBC)
  8. Toast of London (Channel 4)
  9. Yahya Hassan – genfortælling (DR)
  10. Sherlock – The Abominable Bride (BBC)
  11. Neon Joe, Werwolf Hunter (Adult Swim)

Saras topp-5

  1. Making a Murderer (Netflix)
  2. Downton Abbey julspecial (SVT)
  3. Kennedy Center Honors (CBS)
  4. River (Netflix)
  5. Comedians in Cars Getting Coffee (comediansincarsgettingcoffee.com)

Daniels topp-5

  1. Happy Valley (SVT)
  2. Billions (Hulu)
  3.  Jessica Jones (Netflix)
  4. Gentlemen & Gangsters (SVT)
  5. Downton Abbey julspecial (SVT)

Hateffs topp-3

  1. Making a Murderer (Netflix)
  2. Very Semi-Serious: A Partially Thorough Portrait of New Yorker Cartoonists (HBO)
  3. Comedians in Cars Getting Coffee (http://comediansincarsgettingcoffee.com)

Henriks topp-3

  1. Gentlemen & Gangsters (SVT)
  2. Bedrag (DR)
  3. Leif GW Persson – min klassresa (SVT)

Björns topp-3

  1. Sherlock – The Abominable Bride (BBC)
  2. Making a Murderer (Netflix)
  3. And Then There Were None (BBC)

Jimmys topp-5

  1. Making a Murderer (Netflix)
  2. Leif GW Persson – min klassresa (SVT)
  3. Världens natur: Katter (BBC/SVT)
  4. På spåret (SVT)
  5. Road To The NHL Winter Classic (Epix/Viaplay)

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel