Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: Rectify är tillbaka!

1. Rectify (Sundance)

Jag har ibland råkat knysta att jag inte gillar A.V. Club särskilt mycket och får ständigt frågor om just detta – hur kan jag inte uppskatta tv-kritikens högborg i världen, typ. Tja, deras recension av Rectifys säsongspremiär är ett bra exempel:
Jag orkar inte med att läsa snedträffar och halvtankar utdragna till mini-essäer. A.V. Club har helt enkelt lite för många skribenter som är lite för studentikosa.
Jag sympatiserar med den här A.V.-recensentens överväldigade känslointryck av den kanske mest påträngande emotionella dramaserie vi sett på flera år, men han uttrycker det så jäkla torftigt – från harangerna om fönster och ljus till konstaterandet att »Rectify trotsar de enkla svaren« – och så oerhört långt ifrån att förklara vad som gör serien unikt berörande (för att den har »trotsar de enkla svaren« och skapar eget tolkningsutrymme? Ja, det utrymmer utnyttjar och missbrukar A.V. Club till fullo…). Det är därför jag har så svårt A.V. Club: det ser ut som om de rör vid stora frågor och känslor men vad de ger oss är oftast bara en enda plågsam sträckläsning av plattityder.

Försiktigt, och ofrivilligt oförsiktigt, orienterar sig Daniel i friheten genom att liksom riva ut boksidor att sätta fötterna på efterhand han tar sig fram med korta steg.

Låt mig emellertid använda en av denna A.V. Club-recensents exempelbilder – att Daniel i en drömsekvens försöker täcka för fönstergluggen i fängelsecellen med utrivna boksidor. A.V.-skribenten upphåller sig vid att Daniel metaforiskt försöker stänga ute ljuset (fundera inte mer över den tanken, den håller inte vatten längre än ett par, tre sekunder), men det är ju boksidorna som bär berättelsen här.
Daniel har inte bara lidit utan också läst sig igenom de 19 åren i fängelse. Vilket gjort fångenskapen uthärdligare, gett dem en viss mening, samtidigt som läsandet förstärkt lidandet, gett det större filosofisk tyngd för en alltmer beläst Daniel – som i motsvarande grad förlorat det praktiska, fria vardagsliv som inte kan slussas via intellektuella boksidor.
När han sedan kom ut i ljuset, i början av första säsongen, så var det inte främst ett ljus av frihet utan ett ljus av fritt, ofiltrerat språk, ett ljus från alldeles för många punkter och perspektiv på en gång, och Daniel ömsom stängde in sig med någon enstaka ljuskälla i taget (som när han de första dagarna stannade på sitt rum, runkade och spelade tv-spel…), ömsom försiktigt (och ofrivilligt oförsiktigt) orienterade sig vidare mot de stora, nyupptäckta ljusflödena genom att liksom riva ut boksidor att sätta fötterna på efterhand han tog sig fram med korta steg.
Daniel pratar och tänker utifrån fängelsecellens filtrerade fönster av böcker. Givetvis var deathrow-fången Kerwin, på andra sidan cellväggen, inte den utsökt verserade filosof han skildras som i Daniels filtrerade tankar och i säsongspremiärens koma-dröm, där alla – även våldtäktssadisten – har ett litterärt sätt att tänka och uttrycka sig, där allt ljus är en riktad stråle från Daniel.
Det stora som hänt honom ute i friheten är annars att ljuset som sätts på honom inte bara är en hatets spotlight från åklagare och brottsofferanhöriga, utan lika mycket ett godhetens ledljus från familjen och i synnerhet från svägerskan Tawny – hennes och halvbrorsan Ted Jr:s stumma förhållande var den för mig känslomässigt drabbande förra säsongen och kändes så även i premiären av säsong 2. Daniel medverkade ju endast i form av drömsekvenser och i egenskap av katalysator för sin omgivning, och någonstans där hittar vi storheten i Rectify: i hur inte bara Daniel, utan lika mycket alla andra rollgestalter, i en lika imponerande sträv som omvälvande rik ensemble, påverkas av Daniels nyvunna, men svåra, frihet.

2. Fargo (FX/HBO)

Jag tror inte att kvaliteterna i Fargo, och framför allt inte kvaliteterna i Billy Bob Thorntons karriärtopproll som den nästan övermänsklige yrkesmördaren Lorne Malvo, kan uttryckas bättre än Magnus Blomdahls säsongsfinalrecension här på TVdags i går.
Och ni bör också läsa ett par av intervjuerna Billy Bob Malvo gett på sistone om Fargo och FX i allmänhet och säsongsfinalen i synnerhet.

3. Louie (FX)

Hela den här säsongen har varit förankrad i kvinnliga upplevelser och feministiska förutsättningar – kvinnorollerna är många, starka, utsökt representativa och med svåra, utsökt synliggjorda, utmaningar i en mansregredierad samtid.
Detta, och en hel del annat, skrev jag i en längre text om Louies säsongsfinal tidigare i veckan.

4. Black Box (ABC)

Det finns ingen tajtare skriven vuxenserie på tv just nu – i så måtto, och i hur den sammanlänkar proceduralmomenten och ramstoryn, påminner den om The Good Wife lika mycket som om House. Jag har i en tidigare text förklarat mer ingående vad jag finner så tilltalande med denna neurologprocedural slash relationsdramaserie, och kan bara understryka hur mycket jag gillar rytmen i den, liksom skriven med både kontrapunkt och jazzsynkoper: så många smarta infall, så mycket kreativitet, så mycket känslor och intressanta topics… och så, denna vecka, rena thrillerspänningen i den kanske häftigaste operationsscen som gjorts i en primetimeshow: i mörkret, utan tekniska hjälpmedel, för att få ut en odetonerad sprängladdning ur patientens hjärna…

5. Halt and Catch Fire (AMC/C More)

Jag håller absolut inte med vare sig Degrell eller Tobias, som tidigare här på TVdags uttryckt tvivel om denna Mad Men-i-PC-erans-1980-tal. Dramamässigt påminner den visserligen mycket mer om rakheten i Masters of Sex än om komplexiteten i Mad Men, men den har en genuin tonträff i både miljö och rollgestalter som i alla fall fångar mig, och håller mig kvar. Medan avsnitten pågår är jag helt uppslukad och sedan längtar jag – kanske nostalgiskt – efter nästa. Det tekniska är ljuvligt återgivet, tidsandan imponerande fångad och soundtracket fantastiskt – inte alls generiskt utan medvetet och smakfullt: att fullborda en mytologiserande scen, porträtterande Lee Paces Patrick Bateman-aktiga Joe MacMillan ensam i sin lägenhet, med XTC:s Complicated Game var den snyggaste musiksättning jag sett och hört sedan det bästa i The Americans förstasäsong.

6. Penny Dreadful (HBO)

Är väldigt förtjust i hur denna litterära skräckserie låter varje del-plot ta plats med utförligt berättade hela avsnitt, och sedan återknyter med ovanligt långa svep – ett tag tyckte jag den tappade tråden och blev för rapsodisk, men intrycket nu är snarare motsatsen. Metoden har helt enkelt varit ett sätt att fördjupa, förankra, berättelsen, och det är rätt häftigt hur den lyckats befolka persongalleriet med skräckklassiker, från Dr Frankenstein till Dorian Gray, utan att det blir kackigt. Tvärtom träffar serien just den ton av genuin, klassisk skräcklitteratur den inspirerats av.

7. Rogue (DirecTV)

Ni kanske minns hur ambivalent jag var inför säsong 1 – älskade tonen, miljön och de där två maffiabröderna, men hade desto svårare för huvudkaraktärerna och i synnerhet Thandie Newton.
Men, guess what! Thandie är mycket bättre nu. Och skurkrollerna känns efter fyra avsnitt lika vassa som senast. Nya säsongen har en ännu vassare undercoverstory med bättre konflikter, därtill en smart och känslig utveckling av den nerviga familjesituationen. En liten, liten tveksamhet har jag väl känt i de senaste två avsnitten inför vissa potentiella luckor i intrigen, säkert delvis beroende på att sådana var så jobbiga i säsong 1, men helhetsintrycket är fortsatt starkt och fängslande.

8. Murder in the First (TNT)

Jag skrev ju långt om denna Steven Bochcos comeback förra veckan och serien står väl och stampar på exakt samma fläck även efter två avsnitt. Behöver ett intriglyft nästa vecka!

9. The Daily Show (Comedy Central)

Eftersom jag hyllade John Olivers nya HBO-show häromveckan måste jag lyfta fram moderskeppet här – Stewart hade en fantastisk vecka i en överhuvudtaget exemplarisk Daily Show-säsong och överträffar fortfarande både Oliver och Colbert både på bredden och höjden.

10. Maron (IFC)

Ett numera fullgott alternativ för oss som fortfarande kan vakna mitt i natten och sakna Curb Your Enthusiasm efter att Larry Davids kamikaze-personlighet dykt upp i en mardröm…
Hela denna deppsäsong av separations- och föräldraproblem kulminerade i veckan med en helgalen brorsas brådstörtade ankomst. Vilket slutade i en tragikomiskt menlös marijuanaterapi on air i Marcs podcastgarage.

Just nu på TVdags

Recension

Beck – Utom rimligt tvivel är en klassisk Beck-story med schysst twist

4 december, 2020
Recension

Årets julkalender i SVT – Ett härligt litet julmirakel

1 december, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Bo Widerberg-nivåer i »Jakten på en mördare«

29 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel