Häglunds tv-sommarkrönika, 6 juli

Bäst i tv-världen just nu: mysdeckarbonanzan i Old School

Midseason har blivit högsäsong för dramakvalitet. Och inte ens den svenska tv-sommaren behöver vara den »reprisröv« jag fnyste åt förra veckan så länge man har HBO Nordic (där Hugo Blicks nya The Honourable Woman just börjat och Ray Donovan och Masters of Sex börjar nästa vecka), C More (som sänder den allt omistligare Halt and Catch Fire) eller Viaplay med dess Premiere-koncept (där 24 gör fantastisk comeback just nu).

Jag älskar det.

Men det räcker inte. Så här års behöver man en sommarserie också, tv som svalkar som ett öppet fönster eller kallt glas Mulderbosch, lyfter lätt som ett myggflor i pålandsvinden eller svävar som ljudet av syrsor i sommarnatten.

Ja, känslorna för en sommar-guilty pleasure lockar till lyrik men serierna i sig bör vara allt annat än poetiska. Mord och kriminalitet är nödvändigaste beståndsdelar.

Sam Neills och Bryan Browns gnabbande Lennie & Ted har precis den där irriterade mysdeckarrelationen som bröderna Simon och Simon hade, eller Magnum och Higgins.

Jag kan nöja mig med typisk habil slö-tv typ nya Taxi Brooklyn (NBC) eller Reckless (CBS) – mest procedural med en liten ramstory om något mystiskt, gärna mys-konspiratoriskt, vid sidan av.

Fast hellre ett större sommarmysterium som förra årets topp-guilty pleasure Under the Dome eller det bästa midseason-måstet på många år, det superattraktiva seriemördare-på-paradisön-såpan Harper’s Island 2009.

Ännu bättre – det bästa – så här års är mysdeckare av gamla skolan, gärna i så rakt nedstigande led som möjligt från ikoner som Magnum, P.I., Simon & Simon, Remington Steele och Par i hjärter. Första säsongen av Burn Notice var en sådan, och Psych, och min favorit från senare år The Good Guys.

Så nu kommer jag till det stora sommargodiset 2014. Årets sommarmysdeckarsensation, rentav så av den gamla skolan att den heter Old School (ABC1). En australisk serie som jag hyllade stort redan för en månad sedan men som sedan visat sig ännu vassare än jag först trodde.

Veteranerna Sam Neill och Bryan Brown spelar alltså huvudrollerna och de är ju mysiga nog var och en för sig men en myschock tillsammans. I synnerhet som de kommit hyfsat till åren vid det här laget – båda är 67 år – vilket utnyttjas till fullo redan i seriens grundpremiss: Brown spelar en yrkeskriminell som »tvångspensionerats« via ett långvarigt fängelsestraff efter ett värdetransportrån som verkar ha varit en set-up, och som nu kommer ut för att ta tillbaka sin del av rånbytet; och Neill spelar en före detta snut som blev skjuten i ryggen just vid nämnda värdetransportrån, och vars karriär gick utför efter det och som numera är avdankad privatdeckare.

Båda har de alltså intresse av att knyta ihop lösa trådar från förr, så de slår sig ihop, trots den gamla fiendskapen, trots att de är väldigt olika och trots att de ständigt gnabbas och stör sig på varandra.

Men det är givetivs »trots« som i »innerst inne tinande känslor«. Och vi njuter av hur de stör sig på varandra – det är samma relation som mellan bröderna Simon och Simon, eller mellan Magnum och Higgins.

De har en fatal mix av företagsamhet och semipensionerad klantighet som försätter dem i jobbigt självförvållade problem av rävsaxkaraktär.

Nu är emellertid plotten mycket tätare än så. Här finns flera parallella stories som samverkar på ett ytterst kreativt sätt, och det bästa av allt är hur serien, även om ramstoryn hela tiden är central, väver in ett oemotståndigt charmigt proceduralelement i varje avsnitt.

Alltså, Neill och Brown tar sig inte an några separata fall eller så, som en vanlig privatdeckarduo, men de har en fatal mix av företagsamhet och semipensionerad klantighet som försätter dem i jobbigt självförvållade problem av rävsaxkaraktär. De står ofta inför en spännande ledtråd i huvudmysteriet men när de börjar nysta råkar de ut för en extrem setback och sen får de kämpa sig tillbaka till ruta 1 under 50 underhållande tv-minuter – om de i ett avsnitt hamnar i en container och dränks i bilolja, så blir de i nästa inlåsta av greyhound-racing-maffia i en kennelbur.

Låter det fjantigt? Jovars, utan tvekan, men det är också mycket mer än så. Man blir överraskad i varje plottvändning, och halvvägs in i den åtta avsnitt långa förstasäsongen (som har final nästa vecka) börjar man imponeras ljudligt av hur smart allting planteras i förväg. Ljudligt som i att bokstavligen jubla högt. Och skratta så jag ryser.

Mysryser.

Jag önskar verkligen att en svensk kanal fångar upp detta fynd.

Annars, den gångna veckan, har jag sett säsongsavslutningen av Penny Dreadful (Showtime/HBO Nordic), som jag tyckte mycket om; urstarka avsnitt av 24 (Fox/Viaplay)Rectify (Sundance) och Halt and Catch Fire (AMC/C More); Tyrant (FX) som är den här säsongens Rogue (jobbig och beroendeframkallande på samma gång); och andrasäsongen av just Rogue (DirecTV), som dock fortsätter att liksom Damages-famla sig fram på halvfart efter en förvånansvart bra upptakt; och Maron (IFC) som blir allt säkrare i sin hybrid av Curb Your Enthusiasm och Louie. 

Och så förstås nya Hugo Blick-serien The Honourable Woman (BBC/HBO Nordic), en Mellanösternkonflikt-spionthriller baserad i London och med en lysande Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Första avsnittet var ett fantastiskt hantverk men ytterst långsamt och nästan händelsefattigt i det att det till största del nogsamt gav oss information om de politiska förutsättningarna, om aktörer och relationer. Sedan gav det lite mer gas sista tio minuterna som var tjusigt dramatiska, ungefär som den berömda jakt-till-fots-scenen i Hugo Blicks förra mästerverk, The Shadow Line, där tre parter jagade varandra på smågator i London och det var andlöst spännande trots att vi inte visste vad de var ute efter.

Hugo Blick döljer alltid saker för oss, undanhåller viktiga pusselbitar för att göra oss mer nyfikna, djupare uppslukade – och han har faktiskt gjort det ända sedan sina tidiga komediserier för 15 år sedan. Hela metoden i den monologserie Blick skrev för Rob Brydon i början av 00-talet, Marion and Geoff, var att låta tittaren gissa de egentliga förhållandena bakom abrupta klippkollage av livslögnen hos Brydons ensamma minicabförare.

Och precis som i The Shadow Line är just så många pusselbitar borttagna för att motiven ska förbli dunkla för oss.

Mer om The Honourable Woman nästa vecka!

Nya, Michael Bay-producerade The Last Ship (TNT) småmyste jag ju till förra veckan, jag guilty pleasure-gillade mixen av snygg krigsaction, suverän pandemi-premiss och uselt manusomdöme (att låta militärt överlägsna ryssar dö som flugor mot mirakulöst ammunitionsduckande amerikaner). Men andra avsnittet, Welcome to Gitmo, stängde jag av halvvägs, och kommer aldrig att återvända. Först en snyftkvart som slutade med att be i cirkel, sedan en Guantanamo Bay-mission så miltäriskt-patriotiskt-idiotiskt (kapten Chandler!) svårsmält att jag stängde av efter repliken »We don’t negotiate with terrorists« och aldrig lär återvända.

När det gäller den annorstädes toksågade Black Box (ABC) fortsätter jag att gå mot strömmen, dessutom med oförtruten iver. Jag älskar denna serie, och de första två minuterna var rena återuppväckandet av House. Jag antar att denna den amerikanska mainstreamtablåns mest udda och unika dramaserie kommer att bli nedlagd men jag lär återvända till och mer eller mindre föreläsa om den i åratal framåt. Så just nu njuter jag bara av att den faktiskt, fortfarande, pågår. Varje avsnitt är en skatt.

Och det är så häftigt med Amy Holden Jones hur hon – som ärrad veteran som gör sin första tv-serie, därtill en midseason replacement på ABC –har så mycket energi, gör så mycket fascinerande research, har så roligt och samtidigt är så relationspsykologiskt och politiskt känslig.

Jämför det med Steven Bochco, som verkligen bara går på rutin i Murder in the First (TNT). Serien känns som en karbonkopia på hans Murder One för 20 år sedan – då var konceptet att skippa proceduralupplägget banbrytande, i dag är det standard, och serien höjer sig inte heller över någon standard. Men okej, rollbesättningen är förstklassig, jag vill veta hur det går, och lite kul var det att de var på Burning Man-festivalen den här veckan.

Och så har den ju det där Bochco-mysmomentet också som gör en helt okej sommar-guilty pleasure.

Just nu på TVdags

Recension

Beck – Utom rimligt tvivel är en klassisk Beck-story med schysst twist

4 december, 2020
Recension

Årets julkalender i SVT – Ett härligt litet julmirakel

1 december, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Bo Widerberg-nivåer i »Jakten på en mördare«

29 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel