Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: Modig, mogen & magisk drama-tv-konst i The Good Wife

1. The Good Wife (CBS)
Allt annat än detta – avsnittet Dramatics, Your Honour, det femtonde på den femte säsongen – är såklart omöjligt på en förstaplats denna vecka, av skälen jag angav här. Faktum är att jag fortfarande inte är känslomässigt redo att analysera förvecklingen – just nu rehabbar jag mig själv med Sports Night-boxen på repeat… Men vi kommer att återkomma till denna omvälvande händelse – utan tvekan årets största inom drama-tv – i ett gruppinlägg där samtliga goodwifeniks på TVdags får tillfälle att både sörja tillsammans och peppa inför fortsättningen på mainstreamtablåns mest imponerande vuxna dramaserie.

2. Portlandia (IFC)
Jag har nog varit orättvist snål med listplaceringar för Fred Armisens och Carrie Brownsteins (och, ej att förglömma, Jonathan Kriesels) hipstersatir den här säsongen, kanske för att jag vill kräva inte bara ständig briljans utan också någon sorts oväntad utveckling, men om nu inte senaste avsnitten haft det sistnämnda så hade de fruktansvärt mycket av briljansen: Pull-Out King-storyn, snällmystöntarnas konsertparkeringsplatsparty och skatterådgivaren som övertalades av St Vincent och Duff McKagan att skippa hobby-basspelandet och köra skatterådgivargigs i stället, med sitt skrivbord på klubbscenen, var en hysterisk trifecta i näst senaste episoden. Och i veckans avsnitt kom Kyle MacLachlans borgmästare äntligen tillbaka – och Pet Sounds-studio-killen från säsong 3-premiären, nu på rockklubb, besatt av all utrustning (jag skrattade högt när han frågade ut turnébusschauffören)… igenkänning snarare än utveckling. Det är kanske det vi vill ha av Portlandia, ändå?

3. Puberty Blues (Ten)
Där The Fosters inför säsongsfinalen (och ännu mer under densamma) stod på huvudet i svulstigt såpafläsk fortsätter australiska Puberty Blues åt andra hållet. Tonårsdrama på den tunnaste gränsen mellan eufori och depression men med en rörande huvudton av optimism som, i stället för kommersiellt kalkylerad som i The Fosters, bara känns kompromisslöst på riktigt. Inga hänsyn tas till storyformalia, berättandet följer livets, levandets, rytm utan att skruva och komprimera efter en mall. Den mest inspirerande livshyllande tv-ungdomsskildringen på många år.

4. Turks & Caicos / Salting the Battlefield (BBC)
Det tog två och ett halvt år, men äntligen fick vi nu både fortsättningen och avslutningen på den trilogi som startade med Page Eight 2011; en luxuös politisk förvecklingsthriller av dramatikern och The Hours-manusförfattaren David Hare, med Bill Nighy i huvudrollen som MI5-veteran med ett samvete och en alltmer komplex situation i och ur exil. Bland storskådespelarna denna gång tillkom Helena Bonham Carter, Winona Ryder och Christopher Walken, men min favorit rakt igenom hela trilogin har varit Ralph Fiennes kalla, mörka premiärminister.

5. W1A (BBC)
Brittiska kritiker, som givetvis känner BBC långt bättre än jag, häpnar över att BBC tillåter denna uppenbarligen »kirurgiska« avrättning av BBC på sin egen kanal. Själv ser jag en helt allmängiltig samtidsdystopi och meta-tv-bransch-satir vars elakhet sticker dödande hål även i svenska föreställningar om mediabusiness och public service.

6. The Red Road (Sundance Channel)
Regissörsstafettpinnen gick denna vecka vidare till Lodge Kerrigan (av en händelse även regissör av veckans avsnitt av The Americans), medan nästa veckas seriefinal hanteras av britten Terry McDonough, vars karriär på hemmaplan kulminerade i Jimmy McGoverns The Street för att sedan påbörja sin USA-karriär med inte minst några prestigefulla Breaking Bad-episoder.
Att jag fortsätter att uppehålla mig vid just regissörerna i detta djupa, mustiga kriminaldrama är att jag inte kan släppa hur fenomenalt James Gray hanterade premiäravsnittet. Hans patos har fortsatt att sjunga i Aaron Guzikowskis starka grundstory men ändå obevekligt avtagit efterhand, även i manus, och baserat på detta (veckans avsnitt kändes för statiskt enkelt; Henderson knallade mest runt och hittade saker..?) är jag en smula oroad inför upplösningen.

7. From Dusk Till Dawn: The Series (Netflix)
Njuter av det utdragna tempot visavi film-originalet – hur långt har vi färdats hittills, under tre avsnitt, en halv dag? Perspektiv- och tidsförskjutningarna är så mästerligt genomförda, verkligen med berättandet i fokus och inte som show-off. En riktigt jobbig höjdpunkt senast var den extremt oberäkneliga bondingen mellan Richie och gisslankvinnan, i god konkurrens av prästfyllan och akademikerflummet i ökenbaren; men det mest fascinerande är den sammantagna effekten av alla Robert Rodriguez från-film-till-serie-exapansioner. Jag måste försöka gå igenom dem lite mer i detalj framöver!

8. Secret & Lies (Ten, Australien)
Dramaturgin i denna klaustrofobiska australiska konspirationsthriller är fortsatt formulaisk. Lite väl många scener börjar med att Martin Hendersons jagade huvudperson kommer hem och anar oråd ute på uppfarten, och nu avverkades ännu ett grannhus på olycksgatan. Men det som verkligen består och engagerar – utöver Hendersons tilltagande offerroll, ångest och tablettmissbruk – är snutjävelns… ja, jävelskap. Anthony Hayes i rollen som Detective Cornielle är ett imponerande monster av återhållsamhet; konstant kostymklädd där alla andra är halvnakna i Brisbanes subtropiska suburbia – men aldrig svettig, aldrig darrande, och med ett alltmer mystiskt mål i fokus.

9. The Americans (FX)
Den tajt regisserade spänningen och psykologiskt intressanta familjelivsskildringen räddar serien just nu, i ett skede där jag annars tycker att den tappat, kanske inte tonen, men koncentrationen. Mest i vissa delar av dialogen – som när Mossad-agenten, fastkättrad och med blodet rinnande från bakhuvudet, lägger ut texten om Israels förhållande till USA i form av en störtfånig liknelse vid att »USA är pappa och ibland när han inte märker det smiter vi ut med hans sportbil«.

10. The Widower (ITV)
Typiskt brittiskt supereffektiv miniserie om ett verkligt kriminalfall – en sociopatiskt narcissistisk hustrumördare, statuslysten med illa dolda mindervärdeskomplex, iskallt spelad av Reece Shearsmith (som jag hyllat mycket under vintern för hans och Steve Pembertons Inside No 9). En fascinerande parallell till Gustaf Skarsgård i Bibliotekstjuven.
Något jag verkligen fastnar för är att se en psykopat bredvid icke-psykopater, använda det faktum att hans känslor bara gäller honom själv och inte andra till sin fördel, använder dem som en ställföreträdande, fejkad empati. Shearsmith gestaltar detta ypperligt.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel