Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: Extrem spänning i Line of Duty

1. Line of Duty (BBC)
Jag har hyllat denna nya säsong av Jed Mercurios kriminalserie både en och två gånger, både för fantastiska Keeley Hawes och för hela det dramahantverk som ledde fram till förra veckans iskalla cliffhanger. Men nu, inför nästa veckas final, har den hävt sig upp ytterligare en nivå och tagit det kanske brutalaste mentala strypgreppet jag upplevt från en intrig, och från en intensiv grupp skådespelare, på flera år. Det är så spännande, så ovisst, med en sådan mindgame-twist, att jag glömde bort att andas under slutminuten i onsdags.
Ska nog inte säga mer. I need to speak to a solicitor, i så fall. Line of Duty är den kanske tätaste, nervigaste internutredarpolisserien som gjorts och jag riskerar åtal för spoilers.

2. True Detective (HBO)
En historisk final, som jag sammanfattade mina slutintryck av här, tillsammans med många av mina TVdags-kolleger. Självklart Årets Final – men jag väljer att ranka veckans tv efter en skamlöst riggad skala där ett antal hemliga parametrar placerar Line of Duty överst. För variationens, tipsets, bildens och rubrikens skull.

3. Puberty Blues (Channel Ten)
Hoppas ni läste min stora hyllning till den här australiska serien för ett par veckor sedan? Detta är en sensation, och två avsnitt in i säsong 2 är magin intakt. Inledningen och flera andra sekvenser i veckans avsnitt var nästan som något ur en fransk eller tjeckisk nya vågen-film, eller amerikansk feministfilm från sent 1960-tal… Impressionismen, det ordlösa, den magiska klippningen som matar fram fantastiska scener från livsberättelser man nästan känner att man själv varit med om (i alla fall om man, som jag, har åldern hyfsat inne; jag var själv 16 år när den här säsongen utspelar sig). Tonårsdrama på den tunnaste gränsen mellan eufori och depression men med en rörande huvudton av optimism som är bland det mest inspirerande livshyllande jag någonsin sett i en ungdomsskildring.

4. Secrets & Lies (Channel Ten)
Efter att ha sett de första två avsnitten av denna Australiens mest hypade dramaserie och största satsning i år, vilken också sålts för USA-remake redan innan premiären (vilket Jimmy skrev om här), förstår jag suget och intresset (serien är även inköpt av SVT och har premiär den 14 april).
Storyn är en smart korsbefruktning av två moderna kriminalarketyper: Mord På Litet Barn samt Vanlig Hederlig Familjefar Oskyldigt Anklagad. Martin Henderson är strålande i huvudrollen, och det är intressant att se honom samtidigt göra rätt likartade roller här och (på amerikanska) i The Red Road. Det är imponerande hur han får så pass överlappande rollfigurer att framstå som diametralt olika människor (vilket inte bara beror på att han är långhårig här och snaggad i The Red Road…).
Älskar också själva den subtropiska Brisbane-atmosfären, det svettiga, fuktiga, att folk måste gå halvnakna för att inte kreverera i värmen. Inledningen i strilande sommarmulet morgonregn satte tonen direkt.

5. The Good Wife (CBS)
Jag håller inte riktigt med Julia här på TVdags om att uppdelningen av Lockhart Gardner i två kokurrerande firmor har blivit tröttsam, eller skildras tveksamt. Det vore ju konstigare om de fusionerades ihop igen efter bara några månader… och om de inte hela tiden hamnade i knät på varandra i rätten – första halvåret som delad byrå borde ju inte kunna bestå av så mycket annat än krig om klienterna.
Älskar de återkommande interiörerna från NSA, vars avlyssningstjänstemän plus chef knappt vet om de sysslar med yttre säkerhetshot eller försäljning av information till andra myndigheter. Och så dök Eric Bogosian upp i en gästroll!
På tal om mina TVdags-kollegers syn på byrårivaliteten, Julia kommer att få medhåll här av Daniel på måndag, då han fördjupar sig i problemet (som jag väljer att inte se).

6. The Red Road (Sundance Channel)
Det var jätteintressant att se skillnaderna mellan James Grays premiärregi och nästkommande två avsnitt som har regisserats av Grays motsats, indieregissören och BAFTA-nominerade filmfotografen J Michael Muro. I stället för Grays lugna bildspråk fick vi denna steadicam-specialists lite rörligare närvaro. Jag gillar greppet att mixa så olika regissörstemperament. Särskilt som serieskaparen och manusförfattaren Aaron Guzikowski håller ihop det rent berättarmetodiskt. Och, som jag tog upp i Secrets & Lies-texten här ovan, Martin Henderson är strålande.

7. Looking (HBO)
Underbar säsongsfinal av en serie som på något sätt fyllt det enorma tomrum jag känt sedan Men of a Certain Age lades ner – och med Scott Bakula som brygga mellan dessa två serier om manlig vänskap. Anna-Karin och Linus skriver en samtalande säsongs- och finalsammanfattning här på TVdags inom kort!

8. The Americans (FX)
För första gången på länge fanns element i denna serie som inte riktigt fungerade. Tillbakablickarna till 1966 var platta och rentav illa skrivna; inledningens hafsigt inpetade referens till Beatles Revolver bröt illusionen, där samma referens i Mad Men-avsnittet Lady Lazarus förstärkte den:

Eller se på hur Puberty Blues skapar trovärdighet i symmetri med australisk pop, senast Billy Thorpes It’s Almost Summer.  Å andra sidan är den linjära huvudstoryn ännu tajtare och mer spännande denna säsong, när Philip och Elizabeth inte längre har kontroll över gränserna mellan spionjobb och familjeliv.
Och när man återigen använde Peter Gabriel i slutmusikkollaget fungerade det fantatiskt The Americans är ju trots allt ett skolexempel på hur soundtrackval kan bidra och förhöja narrativt.

9. Suspects (Channel 5)
En risk med att placera den här polisstationen (on location) och varje story i oroligheternas östra London är att bilden av kriminaliteten hela tiden dubbelexponeras med socialt utsatta samhällsgrupper. Det är dock rätt uppenbart att Suspects har tänkt på detta, då två av de tre senaste avsnitten snittat ut grov brottslighet även i övre samhällsskikt – innan man i veckans avsnitt berättade den hittills sjaskigaste storyn med en 13-åring som hamnat i pedofilringsprostitution, utsatts för gruppvåldtäkt och mordförsök, och bara har en heroinberoende styvpappa att komma hem till…

10. Doll & Em (HBO)
Emily Mortimers och Dolly Wells ömma, mogna vänskapsdramedy går rakt i hjärtat på mig. Jag har tidigare beskrivit den som en »ömt poetisk version av Curb Your Enthusiasm, en 40-årings-kvinnlig Entourage, eller för kvinnlig vänskap vad Steve Coogans och Rob Brydons The Trip är för manlig«… men lutar alltmer åt att angreppssättet på vänskapstemat har ett släktskap med Looking och Men of a Certain Age.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Bombshell-regissören Jay Roach

20 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Pressetik, ö-mystik & en Tjeck republik

19 november, 2019
Recension

Stark dokumentär om monstret Weinstein – men håller bilden av MeToo?

19 november, 2019
Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel