Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Det är hiphop-såpan Empire, inte Blood & Oil, som är Nya Dallas!

Gillar ni Empire? Till en början, förra säsongen, var jag inte alls imponerad. Visst var den väl underhållande, men jag hade svårt att bry mig om männen och kvinnorollerna var förskräckligt sexistiskt stereotypa. Också Cookie kändes som överdriven åt andra hållet, den tuffaste av de tuffa, men som som ändå bara trängtade efter den man som dumpat henne. Jag styrs av känslor när jag tittar på en serie. Jag vill ha bra karaktärer som får mig att känna, men jag har också lärt mig att försöka förstå dem som jag inte gillar, men här kände jag mest motvilja.

Plötsligt handlar allt om familjen, att göra pappa glad, att komma överens med mamma, och jag dras till sist in i berättelsen.

Jag ville förstå vad alla talade om, och jag gillar ju den här typen av serier som man refererar till som såpor (ja, Dallas är en all time-favorit), därför att det i grunden handlar om kärlek och relationer, förtäckt ibland av allt maktspel. Så jag tragglade mig trots allt vidare in i säsong 1, och i sjunde avsnittet, mitt bland de tråkiga männen (Jussie Smolletts Jamal var den enda som kändes nyanserad och som intresserade mig det minsta), den fortsatt löjliga rivaliteten mellan Cookie och Anika samt Naomi Campbells talanglösa skådespel, så började det glimra till med en större nerv i berättandet.

Fokuset på familjen fördjupades och de komplexa banden mellan de olika medlemmarna tydliggjordes. Det var en scen där familjen sjöng tillsammans och André förstenad tittade på, och jag hajade till och insåg hur utanför André kände sig (»I feel like I don’t exist in this family«). Det blev nästan lite otäckt, och när han efter att ha fått veta att Lucious var döende bara kunde tänka på företaget och dess överlevnad föll jag för komplexiteten hos André och fadersrelationen. Cookie var heller inte längre bara den stencoola bruden som for fram som en ångvält för att få tillbaka man och företag, utan någon som nu på sitt sätt ansträngde sig för att ta igen den tiden hon förlorat med sina söner. Plötsligt handlar allt om familjen, att göra pappa glad, att komma överens med mamma, och jag dras till sist in i berättelsen.

Kvinnorna är fortfarande bleka. Rhonda är bara Andrés leksak, hon finns inte till för nån annan. Likaså är Anika bara svartsjuk och hämndlysten, inget mer. Lucious börjar mer flagrant visa upp sin elaka sida som brutalt säger nej till André. Det är svårt att först tycka synd om honom här dock, han framstår fortfarande som allmänt desperat och charmlös. Men när man börjar se på honom med Lucious ögon, ser man att hans värsta egenskap är just den att han inte är musikalisk. Då har man inte en riktig plats i familjen, hur man än försöker, och det hjälper definitivt inte att man »försöker vara vit«, utbilda sig och gifta sig med en vit kvinna. På sitt håll försöker Jamal och Hakeem att bry sig om varandra som bröder samtidigt som de blir ständigt påminda om att bara en av dem får ta över Empire efter Lucious.

Jag ogillade Cookies superwoman-som-egentligen-bara-vill-ha-tillbaks-sin-man men inser att det kanske är den typen av kvinna du måste vara om du ska existera som en individ i den här omgivningen.

Jag börjar känna något också för Lucious. Han hade vid det här laget blivit diagnoserad med ALS, men det är ännu inte sjukdomen eller vetskapen om den som bryter ner honom utan det existentiella i den moderna världen, att låta sina barn ha vingar, hjälpa dem att växa. Företaget är familjen och han tappar greppet om familjen och famlar för att behålla kontrollen om företaget. Han vänder sig från son till son och vet inte vem som är bäst att ersätta honom. Skulle han kanske gjort som Jock en gång i Dallas, utlyst en tävling? Han hatar, eller fruktar, delar av deras personlighet, men älskar andra, och han gör det helt tydligt att vara musikalisk är viktigast av allt. Det är musiken som driver företaget, och allt ska vara på hans egna villkor, vilket alienerar sönerna en efter en. Han lyckas få alla att hata honom, men ju sämre det går för Lucious på det privata planet desto sturskare blir han professionellt. Nu är han tydligen på väg att bli gud enligt honom själv i alla fall. Alla andra ser honom naturligtvis som djävulen, eller åtminstone som den otroligt gammalmodige, desperate patriark han är, som bara har våld och hot som sina medel att övertala och erövra.

Vad är det som driver Lucious? Jag kan inte låta bli att fortsätta jämföra med Dallas. Visst drevs J.R. av makt och pengar, men det började som en jakt på kärlek och bekräftelse, att få pappa Jock att älska honom lika mycket som han älskade sin andra son, Bobby. För det är ju oftast kärlek, eller bristen på den, det handlar om. Kärlek och rädsla. Mot slutet av säsong 1 undrar jag om det är det rädslan som driver Lucious, rädslan för döden och rädslan för att det han har byggt inte ska finnas kvar? Det är nånting desperat med Lucious när han samlar familjen. »Family sticks together!« Varför behövs det sägas uttryckligen? Är det inte självklart?

ABC:s höstnyhet Blood & Oil försöker uttryckligen vara »nya Dallas« men det är Empire som är det på riktigt.

Cast-of-Foxs-Empire

I avsnitt tio, äntligen, låter Empire Rhonda bli en egen person, i alla fall för en kort stund. Den perifera vita kvinnan, en »rich country queen«, som slagit klorna i André, fick plötsligt en röst. Urtrött på att bli betraktad som en parasit, får hon äntligen chansen att ryta till, om att hon kom från ingenting och har arbetat hårt för att ta sig igenom Penn University och hon har aldrig förväntat sig nåt annat än att det är hårt arbete som gäller. Och kanske är det helt enkelt via Lucious ögon vi har fått se henne tidigare, som en oinbjuden gäst, som egentligen inte har någonting där att göra.

Jag börjar också se Cookie i ett annat ljus. Jag ogillade mixen av superwoman-som-egentligen-bara-vill-ha-tillbaks-sin-man men inser att det kanske är den typen av kvinna du måste vara om du ska existera som en individ i den här omgivningen. Du måste vara överlevaren, fixaren, som studsar tillbaka varje gång du blir tillintetgjord. Det är antingen det eller att vara en nickedocka, som Rhonda eller Anika. Poetic justice blir det när säsongen, som ju börjar med att Cookie släpps ut från fängelset, slutar med att Lucious hamnar just där, och att Cookie till slut har insett att han faktiskt inte är något att ha.

I säsong två är det familjekrig och jag njuter av att fortsätta följa dessa vingklippta söner. I premiäravsnittet känner jag plötsligt mest för den karaktär, som jag mest föraktade i premiären av säsong 1, André. Den äldste sonen som bara vill ha sin pappas förtroende, erkännande och kärlek, han som kanske trodde att han redan hade den. Jamal, å andra sidan, har vetat hela tiden att han inte hade pappas kärlek, men vinner på att han är den mest musikaliske, geniet, med kanske ännu mer talang än pappan. Jamal blir fulare och fulare i sitt agerande efter att ha tagit över Empire, men vi vet ju vad det handlar om, behovet av att få sin pappas kärlek bekräftad, att göra allt för att få den, veta att man egentligen inte är favoritsonen. Igen, det här känns igen… från Dallas.

Även Hakeem, pappas favoritson och kanske den som påverkades mest av att inte ha mamman hos sig under sin uppväxt, får lite kontur. Pojken som vill vara vuxen och få ta ansvar, men som samtidigt åker rullskridskor till affärsmötena och hotar med att skvallra för mamma när han är i konflikt med sina bröder. Killarna verkar inte växa upp, så Cookie får chansen att uppfostra dem i alla fall. Cookie och kvasten och Hakeem från premiären är tillbaka under städningen av Lyon Dynasty’s nya lokal (äntligen en hänvisning till Dynasty). Den här gången använder hon inte den för att ge honom stryk dock.

Catfighten mellan Cookie och Anika är äntligen över, nu när ingen av dem vill ha Lucious, men de fortsätter att lite charmigt reta upp varandra. För första gången får Anika mig att dra på munnen uppåt, när hon vickar på rumpan mot Cookie som tvingar henne dansa med den tilltänkta investeraren. Mer av det, Anika! I avsnitt två är det bara business, det ska värvas artister. Cookie tröttnar aldrig, hon reser sig lika snabbt efter varje nederlag och riskerar nästan att bli en karikatyr. Överallt dyker hon upp, oinbjuden, för att fixa till och ställa tillrätta. Cookie kan allt, hon till och med koreograferar nu. Jag bara väntade på det och det kom: »You want fame?«

Kelly-Rowland-Empire-

Lucious är arrogantare och brutalare än någonsin, vi får väl nästan kalla det storhetsvansinne. Han skäms inte det minsta för att kalla sig för gud och inte minsta lilla glimt i ögat har han kvar. Han fortsätter sitt vidriga spel mot sönerna. Hakeem förlåter han förräderiet, och vill gärna ha tillbaka till Empire. André bönar och ber, men får ett grymt nej. Stackars André, bespottad av sin pappa för att han inte kan sjunga? Eller för att han är smartare? Varför? Och vad handlade flashbacken med Lucious/Dwight och hans mamma om? Jo, det förstår vi i en ny flashback i senaste avsnittet och plötsligt vet vi ytterligare en anledning till varför Lucious föraktar sin äldste son så mycket. Han är rädd! Rädd för sjukdomen som hindrade hans mamma att ta hand om honom ordentligt.

I tredje avsnittet går den emotionella utpressningen mot absurdum, och familjerelationerna känns nu som ett enda stort ihoptrasslat garnnystan. Hakeem får som han vill när han producerar genom lite utpressning av mamman (»du litar mer på Jamal än mig«). Lucious använder Hakeem för att underminera Jamal (»Hakeem hade lyckats signa henne«). Jamal använder Cookie mot Lucious (»Cookie var alltid där när jag behövde henne«) och Lucious kontrar genast (»Om du ger mig det jag vill ha så…«). Kärlek med villkor, för man får ingen villkorslös kärlek från Lucious. Är han desperat, eller känner sig verkligen oövervinnerlig för att han vann över sin ALS (som inte var ALS)? Det är riktigt obehagligt, men ack så spännande! De är så långt från en familj som man kan komma, Lucious fortsätter att spela gud och jag fortsätter att lida med sönerna.

Toras topp-5

  1. Empire (Fox/Viaplay)
  2. Nashville (ABC)
  3. Homeland (Showtime/SVT Play)
  4. Konsten att få sin mamma att gråta (SVT Play)
  5. Mr Robot (USA/SVT)

Kjells topp-15

  1. The Grinder (Fox)
  2. Nashville (ABC)
  3. Skavlan (SVT)
  4. You’re the Worst (FX)
  5. Modus (TV4)
  6. Madam Secretary (CBS)
  7. The Good Wife (CBS)
  8. You, Me and the Apocalypse (Sky)
  9. Casual (Hulu)
  10. The X Factor UK (ITV)
  11. Homeland (Showtime/SVT Play)
  12. Bron (SVT)
  13. Benders (IFC)
  14. Empire (Fox/Viaplay)
  15. Quantico (ABC)

Anna-Karins topp-3

  1. Nashville (ABC)
  2. Homeland (Showtime/SVT Play)
  3. Quantico (ABC)

Hateffs topp-3

  1. Homeland (Showtime/SVT Play)
  2. The Leftovers (HBO Nordic)
  3. Last Week Tonight with John Oliver (HBO Nordic)

Linus topp-5

  1. The Great British Bake Off (BBC)
  2. The Good Wife (CBS)
  3. Quantico (ABC)
  4. The Mindy Project (Hulu)
  5. The X Factor Australia (Seven Network)

Patriks topp-10

  1. The Leftovers (HBO/HBO Nordic)
  2. Boy Meets Girl (BBC)
  3. D-Day (JTBC/Viki)
  4. Chewing Gum (E4)
  5. Casual (Hulu)
  6. Benders (IFC)
  7. Penn & Teller: Fool Us (CW)
  8. Life in Pieces (CBS)
  9. Bron (SVT)
  10. Cheer Up! (KBS/Viki)

Björns topp-15

  1. Homeland (Showtime/SVT Play)
  2. Bron (SVT)
  3. Landgång (SVT Play)
  4. Unforgotten (ITV)
  5. The Leftovers (HBO Nordic)
  6. The Grinder (Fox)
  7. The Last Man on Earth (Fox)
  8. Quantico (ABC)
  9. Fear the Walking Dead (AMC/HBO Nordic)
  10. Arrow (The CW/Kanal 11)
  11. The Flash (The CW/Kanal 11)
  12. Blindspot (NBC)
  13. Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC)
  14. Limitless (CBS)
  15. Gotham (Fox)

Saras topp-10

  1. The Grinder (Fox)
  2. Homeland (Showtime/SVT Play)
  3. The Voice US (NBC)
  4. You're the Worst (FX)
  5. Fear the Walking Dead (AMC/HBO Nordic)
  6. Jorden runt på 6 steg (Kanal 5)
  7. Bron (SVT)
  8. Mr. Robot (USA Network/SVT)
  9. Long Lost Family (ITV)
  10. Modus (TV4)

Lisas topp-5

  1. Homeland (Showtime/SVT Play)
  2. Quantico (ABC)
  3. The Mindy Project (Hulu)
  4. The Leftovers (HBO Nordic)
  5. The Blacklist (NBC)

Daniels topp-5

  1. The Leftovers (HBO Nordic)
  2. The Good Wife (CBS)
  3. Homeland (Showtime/SVT Play)
  4. Nashville (ABC)
  5. Fear the Walking Dead (AMC/HBO Nordic)

Degrells topp-5

  1. The Late Show with Stephen Colbert (CBS)
  2. American Horror Story (FX)
  3. Drunk History (Comedy Central)
  4. On Cinema (Adult Swim)
  5. Scream Queens (Fox)

Jimmys topp-5

  1. Homeland (Showtime/SVT Play)
  2. Modus (TV4)
  3. Bron (SVT)
  4. Morgans mission (SVT)
  5. Code Black (CBS)

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel