Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den stukade storheten i Succession

Betyg 5 av 5

Vad jag först inte fattade med Succession var att det inte alls är en »nedslagsserie«, det vill säga ingen serie som bara gör registrerande nedslag i en degenererad mediadynastis defaistiska vardag, utan tvärtom en klassisk psykologisk thriller – fast utan några som helst genreklyschor. När vi närmade oss slutet på säsong 1 så tog den därför dubbelt så hårt på mig. Ju närmare upplösningen vi kom, desto mer knäckande kändes spänningen i att fortfarande inte vara säker på om serieskaparna verkligen skulle löpa hela thriller-linan ut.

Men det gjorde de.

Jeremy Strongs rollgestalt bär på så oerhört mycket smärta och styrka som nästan ingen ser eller bryr sig om, alternativt bara tar för given – och det stukade underspelet just nu liknar inget jag tidigare sett.

Så när säsong 2 nu kört i gång precis där säsong 1 slutade, och bara fortsätter att övertyga med exakt samma paradoxala splittrade infallsrikedom och fokuserade narrativa järngrepp, blir mina förväntningar på fortsättningen större än förväntningarna jag har på någon annan serie i år.

Det känns som om jag levt ett halvt liv med den här överklassklanen i New York, där de vuxna barnen försöker förvalta sitt känslomässiga och karriäristiska kapital i skuggan av en åldrad, psykiskt och fysiskt vittrande mogul-far som borde, men vägrar, släppa greppet om sin gigantiska mediekoncern. Serien har på bara tiotalet avsnitt ätit sig in som en drog och gjort mig beroende – trots den totala avsaknaden av älskvärda karaktärer. Vad den däremot har är en sjuhelsikes karaktär i sig själv.

Succession har ett sällsynt mod och självförtroende. Genren i sig är inte unik, men andra serier som skildrar dysfunktionella familjer i cyniskt mörka miljöer brukar vara tydligare med att just mörkret utgör attraktionen, och det dysfunktionella dras mot det helt hopplösa.

Kanske känns Succession så speciell och fin därför att den också vågar låta mörkret stanna vid grådask, och låter dysfunktionen »bara« vara en typisk konsekvens av ekvationen social  tidsbrist/ekonomiskt oberoende. Empatiunderskottet är praktiskt och individuellt snarare än genomsyrande strukturellt.

Samtidigt, och här finns nog också en förklaring till seriens attraktionskraft, löper en stenhårt osentimental cynism genom både manus och regi, ton och intrig. Familjerelationerna är förgiftade och tärande. Familjegemenskapen är en konstant hisnande holmgång mellan det blaserade och hjärtskärande, dråpliga och sorgliga.

För mig har, från allra första början, det mänskliga navet i berättelsen varit den näst äldste sonen, spelad av en fullständigt glimrande Jeremy Strong, bärande på så oerhört mycket smärta och styrka som nästan ingen ser eller bryr sig om, alternativt bara tar för given. Och detta har accentuerats i inledningen av säsong 2.

Maken till effektivt stukat underspel har jag nog aldrig sett.

Kjells topp-10

  1. Succession (HBO Nordic)
  2. Goliath (Prime Video)
  3. South Side (Comedy Central)
  4. Our Boys (HBO Nordic)
  5. Fleabag (BBC/Prime Video)
  6. Derry Girls (Channel 4/Netflix)
  7. City on a Hill (Showtime/HBO Nordic)
  8. Search Party (TBS/C More)
  9. Gösta (HBO Nordic)
  10. Fartblinda (C More)

Patriks topp-10

  1. Succession (HBO Nordic)
  2. Our Boys (HBO Nordic)
  3. Moment of Eighteen (JTBC/Viki)
  4. Be Melodramatic (JTBC/Viki
  5. Hotel Del Luna (tvN/Viki)
  6. David Makes Man (OWN)
  7. The Terror (AMC/Prime Video)
  8. South Side (Comedy Central)
  9. Justice (KBS)
  10. O Maidens in Your Savage Season (MBS/HIDIVE)

Jimmys topp-5

  1. Four Weddings and a Funeral (Hulu)
  2. Glow (Netflix)
  3. Alla mot alla (Kanal 5)
  4. Derry Girls (Channel 4/Netflix)
  5. Our Planet – Behind The Scenes (Netflix)

Just nu på TVdags

Streamingtips

Kolla in Jonas Strandbergs nya doku Somewhere in the Crowd There's You

27 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penelope Wilton & Ricky Gervais på parkbänken i After Life

10 maj, 2020
Recension

Netflix-komedin Never Have I Ever – en uppfriskande tonårskomedi

10 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel