Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

Äntligen är det dags att rätta till tiaran och bänka sig framför säsong tre av The Crown. Äntligen säger jag eftersom jag älskat de två tidigare säsongerna, inte så mycket för att jag särskilt rojalistisk utan för att serien har varit så välgjord att jag bara sugits rakt in i den engelska historien och överklassen. Anglofil, jag? Lite, kanske. Jag vågar nog gissa att seriens fans inte kommer att bli besvikna av det här tredje varvet som spänner mellan åren 1964–1977.

Men det hör också till The Crown, tycker jag, att stoppa och googla, för det är ju historietroget och varje avsnitt bygger på verkliga händelser. Det blir lite undervisning i engelsk historia på ett ganska lättsmält sätt.

Tiden har gått och med den har hela rollbesättningen bytts ut (förutom John Lithgow som spelar Churchill). Att det ska vara nya skådespelare i säsong tre kom ju inte som någon överraskning men jag får arbeta lite med att förstå vem som är vem när serien börjar. Inte för att det på något sätt görs krångligt utan för att jag inte har sådan järnkoll på den engelska kungafamiljen. När jag kan inte luta mig tillbaka och lita på igenkänningen så blir det ibland lite stoppande och googlande. Men det hör också till den här serien tycker jag, att stoppa och googla ,för det är ju historietroget och varje avsnitt bygger på verkliga händelser. Det blir lite undervisning i engelsk historia på ett ganska lättsmält sätt.

Det engelska hovets popularitet sjunker i takt med den engelska ekonomin som är i gungning. När labour kommer till makten blir motsättningarna mellan regeringen och hovet tydligare.

Claire Foy som spelat Elisabeth II i de två första säsongerna har hyllats och fått utmärkelser för sin rollprestation och då är det ju ganska spännande att se hur Olivia Colman (som ju har en Oscarsstatyett för bästa kvinnliga huvudroll 2019 i bakfickan) tar sig an sitt uppdrag. Jag kan avslöja att hon gör det bra, väldigt bra. Den tillknäppta, reserverade och tillbakahållna drottning Elisabeth II spelar hon med en nerv som får det att värka i hjärtat.

Helena Bonham Carter som den lite vilda prinsessan Margaret är också i en klass för sig. I första avsnittet fick jag vänja mig av med Vanessa Kirby som spelade henne så bra i de två första säsongerna men så fort det var avklarat så omfamnade jag Helena Bonham Carter, hon är ju skitbra helt enkelt och man gillar den okonventionella Margaret stenhårt. En färgklick mitt i det tillrättalagda grå.

Prins Charles får en del utrymme i den här säsongen också. Josh O'Connor spelar en porträttlik Charles som styrs och hålls tillbaka men som vill göra sin röst hörd och som knyter handen upprört i fickan. Camilla Parker Bowles gör också sitt intåg i historien (som vi ju alla vet hur den slutar).

Stundtals är den här säsongen kanske lite långsam men det är så snyggt att den kommer undan med det. Jag känner med de här stackars kungligheterna såsom det porträtteras (jag väljer att tro att det mesta är sant). Min sammanfattande känsla är att jag vill se mer. Jag ser verkligen fram emot att få träffa Margaret Thatcher och Lady Di, som enligt uppgift dyker upp i nästa säsong.

Säsong 3 av The Crown har premiär på Netflix i dag.