Disney och sex

Askungen på bio i Cinderella och Into the Woods – om besatthet & obehaglig oskuldstradition

Just nu finns Askungen att se i två versioner på bio: Cinderella och Into the Woods. Båda är signerade Disney och det är ytterst intressant att se att även om de båda flickorna skiljer sig avsevärt i fråga om attityd och gestaltning så finns ett tydligt element som binder dem samman: sex.

Båda berättelserna har ett element av besatthet över sig. Prinsen bara måste ha tjejen han snackat lite med på dansgolvet.

I Rob Marshalls fantasyfilmversion av klassiska Sondheim-musikalen Into the Woods är Askungen (Anna Kendricks) en hårt arbetande singeltjej som gärna festar när hon kan men inte redo att binda sig ännu. Hon går på den kungliga balen tre nätter i rad men flyr innan midnatt inte för att hon måste utan för att hon börjar känna sig pressad av sin danspartner prinsen, och själv är hon osäker på om hon är redo för ett förhållande. I synnerhet ett bakom stängda slottsdörrar där det är ganska så givet att hon måste producera en arvinge. Hon är givetvis oskuld, annars skulle hon varken vara Askungen eller en prinsesskandidat. Hon beskrivs i filmen som »mö«.

I Cinderella poängteras oskuldens dygd om och om igen och här möter vi en flicka av renaste slag - ofördärvad i både sinne och kropp. Hon tror gott om alla, har inte sett någonting av världen utan har mest tillbringat uppväxten i trädgården hemma, med lika snälla och oskuldsfulla djur. När hon träffar prinsen uppstår kärlek, det allra renaste som finns i sagorna. Äkta kärlek häver förtrollningar och förbannelser. Äkta kärlek är alltings mål.

Båda berättelserna har ett element av besatthet över sig. Prinsen måste ha tjejen han snackat lite med på dansgolvet. Så pass intensiv är denna längtan att man drar ihop ett helt entourage för att söka land och rike runt efter henne. Inte för en sekund finns någon tanke på att hon kanske, som i Into the Woods fall, gett sig iväg från balen självmant och inte vill bli funnen. Nej, hon måste hittas och hon måste äktas (annars är ju sex en omöjlighet). I Cinderella får prinsen till och med något svart i blicken när han uppmanar sina kumpaner att inspektera varenda jungfru. »Inga kostnader ska sparas«. Into the Woods går ännu längre och låter prinsen med feberglansiga ögon sjunga – skrika – ut sin köttsliga frustration. Han sjunger om hur han måste ha henne. Han sliter upp knapparna på skjortan och ställer sig sexuellt suggestivt med framtryckt skrev och skriker: »Agony!« Nu är detta naturligtvis gjort med viss glimt i ögat men budskapet kunde inte vara klarare: sexuell besatthet.

Sedan kommer sökandet. På ett närapå stalker-aktigt vis stampar man in i hem och hus och synar varje mö. I Into the Woods försöker man till och med på ett lite rovdjursaktigt sätt gillra en sliskig och kladdig (!) fälla så att Askungen inte ska kunna smita ifrån den kåta prinsen som kommer springande efter henne i tajta byxor.

Men hon kommer undan naturligtvis. Precis som sagan lyder. Men vi vet alla vad som händer sedan, och det är det momentet jag har svårast att acceptera: skoprovandet.

Poängen är fortfarande att den borttappade skon är något slags identitetsbevis som krävs för att Prinsen ska godta henne som brud. Mina tankar går till den obehagliga traditionen att kontrollera om den blivande bruden är oskuld.

I båda filmerna är det uppenbart att prinsen känner igen sin tilltänkta brud trots att balklänningen är borta och ersatt med smutsiga pigkläder. »Jag skulle känna igen de där vackra ögonen var som helst«, säger prinsen i Into the Woods. »Jag visste att jag skulle hitta dig«, säger han i Cinderella. Det är alltså helt uppenbart att prinsen hittat flickan han letat efter men ändå kräver han bevis för att det verkligen är hon. Skon blir beviset, och hon måste prova den inför vittnen dessutom som alla kan garantera att detta är flickan.

Det finns någonting obehagligt sexuellt dominerande över detta, tycker jag. I synnerhet i Cinderella där prinsen gör en min som säger »Jag är ledsen men jag måste kolla…« när han med en smekande gest styr in Askungens nakna fot i den trånga skon. Och sedan drar en slags lättnadens suck när den passar, inför alla vittnen som också kan andas ut.

Sigmund Freud skrev tidigt om skor som symbol för vaginor och päls som sexuellt suggestivt material.

Från början var det en pälssko det handlade om och inte en glassko. I Bröderna Grimms version är den gjord av guld. Men poängen är fortfarande att den borttappade skon är något slags identitetsbevis som krävs för att Prinsen ska godta henne som brud. Mina tankar går till den obehagliga traditionen att kontrollera om den blivande bruden är oskuld.

Detta är jag naturligtvis inte ensam om att tycka eller känna. Till och med Askungens wikipediasida tar upp denna gamla, antika teori. Och sa jag att det från början handlade om en pälssko? Sigmund Freud skrev tidigt om skor som symbol för vaginor och päls som sexuellt suggestivt material. Och ska vi prata om glas kan man ju nämna att sprucket glas inte går att återställa och är en vedertagen symbol för oskuld. Hur är det med det där med krossade glas på judiska bröllop förresten?

Extra uppenbar blir symbolen också när de elaka styvsystrarna stympar sig i ett desperat försök att förvanska sig själva och få sina fötter att passa i skon. Blod! Blod på en ren bomullshandske!

Så när man nu tar sig friheten att göra om Askungen till en lite modernare, självsökande kvinna som i Into the Woods, varför trycker man så hårt på skotestet? Antagligen för att sagan kräver det. Men ändå. Gör man om ett element i sagan kanske man kan göra om flera?

 Cinderella och Into The Woods går att se på bio just nu.

Just nu på TVdags

TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

Halt and Catch Fire-Bos – den enda äldre kränkta mannen värd att älska

10 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel