Lost-skaparen Lindelofs nya seriemysterium lär förbli olöst

Är The Leftovers nya Lost? Finns det någon mening utan hopp om svar?

En kvinna placerar sin gråtande bebis i bilbarnstolen i baksätet. Hon går runt bilen, sätter sig i förarsätet, samtidigt pratande i mobilen med sin man. Vardagsgrejer avhandlas – tvättmaskinen har gått sönder, hon är stressad, kan mannen blanda i ordning mjölkersättning tills hon kommer hem. Hon tittar bakåt, ser bebisen krångla lite i sin stol, stoppar i bilnyckeln, tar en klunk läsk, tappar läskburken på golvet och fiskar upp den, vänder sig åter bak för att titta till barnet innan hon startar motorn. Bilbarnstolen är tom.

Så börjar The Leftovers, Lost-skaparen Damon Lindelofs nya tv-serie baserad på Tom Perrottas roman med samma namn från 2011. Bokens och tv-seriens utgångspunkt är densamma: Utan förvarning försvinner två procent av världens befolkning på ett ögonblick. Vad som hänt dem, vart de tagit vägen och vem eller vad som ligger bakom händelsen, får ingen förklaring. De är bara borta.

Damon Lindelof har i intervjuer inför premiären varit extremt noga med att påpeka att det precis som titeln anger är de som blivit kvar som står i fokus.

Efter prologen hoppar vi tre år framåt i tiden. För att hedra minnet av »The sudden departure«, som händelsen kommit att kallas, har den lilla staden Mapleton i delstaten New York till årsdagen den 14 oktober inrättat en Heroes Day – marschtåg genom staden, tal av borgmästaren och minnesord från efterlevande. Borgmästaren tror att minnesdagen ska hjälpa stadens invånare att må bättre medan polischefen tillika huvudrollspersonen Kevin Garvey tror att det kommer att få den att rämna. Det senare visar sig ligga närmare sanningen.

Det vilar en känsla av olust över The Leftovers. Lindelof, Perrotta (som skrivit manuset tillsammans med Lindelof) och Peter Berg (som regisserat de två första avsnitten) lyckas i mina ögon väl med att etablera en värld som känns både fullständigt avtrubbad och redo att explodera. Att vara förälder till ett barn i ena ögonblicket och att i tvingas konstatera att barnet inte längre existerar är en tanke så mörk att jag som pappa får magvärk bara av att skriva om det, men att därtill tvingas leva med att aldrig förstå varför det skedde, hur det skedde, vem som fick det att ske? Klart som korvspad att folk är deppiga, vilsna och famlar fram i blindo.

The Leftovers lär komma att avfärdas av många, därtill av olika skäl. Dels är inte serien särskilt publikfriande, tillvaron målas upp i stumma färger och människorna verkar på det stora hela oförmögna att finna någon mening. Den absoluta tron på vetenskapen har kastats över bord eftersom händelsen trotsar alla kända naturlagar, men inte heller världens religioner känner sig bekväma med att säga att det är Guds verk då slumpmässigheten i hur människor försvunnit stämmer så illa med exempelvis det bibliska uppryckandet (på engelska The Rapture). Hopplösheten är bra fångad, men hur kul är det att se på människor som famlar sig framåt i tillvaron? En del lär snabbt vända ryggen till.

Han ska ha beskrivit serien som resultatet av älskog mellan Lost och Friday Night Lights, där barnet som avlats sedan gravt negligerats.

Andra har i The Leftovers säkerligen hoppats få ett saftigt mysterium serverat, med förbryllande ledtrådar utplacerade längs vägen och en vag förhoppning om någon form av lösning i slutet. Så lär inte ske. Tom Perrottas bok ger inga svar, och Damon Lindelof har i intervjuer inför premiären varit extremt noga med att påpeka att det precis som titeln anger är de som blivit kvar som står i fokus, inte de som försvunnit eller varför de gjorde det. Här kan till viss del ekon höras från när han sa samma sak om att det var Jacks, Kates, Sawyers och övriga flight 815-strandsattas livsberättelser som var det viktiga i Lost, inte varför de hamnat på ön eller vad den egentligen stod för. Men här är det som sagt uttalat redan från start, till Lindelofs försvar.

Men vad är då The Leftovers? Då jag bara sett det första avsnittet i förväg och inte fyra, som amerikanska tv-kritiker verkar ha fått ta del av, vågar jag egentligen inte säga så mycket. Men piloten suger tveklöst in mig. Jag gillar den avtrubbade känslan, jag gillar hur utstuderat övertydlig sekten är som vuxit fram och som utan ljud skanderar Stop wasting your breath till dem som letar svar (alla röker i sekten och ingen pratar – vad finns det att snacka om, liksom?) och jag gillar explosionen som till sist kommer i botten av en simbassäng, också den avtrubbat ljudlös.

Och jag älskar att Damon Lindelof ska ha beskrivit serien som resultatet av älskog mellan Lost och Friday Night Lights, där barnet som avlats sedan gravt negligerats. Att FNL-skaparen Peter Berg låter Brad »Buddy Garrity« Leland dyka upp i en liten roll i piloten gör inte saken sämre.

Jag finner mig också känna en oväntad tillfredsställelse över att få se en värld skildras där själva livsbränslet – människans strävan efter att ständigt lära sig mer och nå allt längre – verkar ha brunnit slut till följd av den chockerande punktering som »de plötsliga avfärderna« inneburit för vårt hopp om att livet har en mening.

Sedan finns så klart en del grejer som inte faller så väl ut. Festen som polischefen Garveys tonårsdotter Jill besöker känns mest fånig i sin överdrivna ambition att skildra ett amoraliskt, degenererat leverne efter att en fuck it all-känsla spridit sig i samhället. De leker snurra flaskan med en iPhone-app där de som pekas ut får order att förutom oskyldiga saker som att kramas även tvingas ge sig själva brännskador eller ha strypsex. Nu har jag visserligen inte bevistat tonårsfester på närmare tjugo år och kanske går det ibland till så där (däremot tvivlar jag på att Apple ens i en efter-»The sudden departure«-värld skulle godkänna en dylik app i App Store), men att just kidsen får visa hur världen tappat fotfästet och tvingats börja söka allt mer extrema kickar för att känna något, det känns som en uttjatad bild. Och flummet med hjortar som dyker upp lite här och där i Kevin Garveys väg, troligen utan någon mer mening än att föda ett uns av hopp om att vi ska tro att någon trots allt talar till oss genom dem, är inte också det en rätt söndertröskad klyscha?

Men bortsett från detta så ser jag fram emot resterande nio avsnitt. Även om jag inte lär få några svar.

The Leftovers visas i Sverige på måndagar på C More och HBO Nordic, en dag efter att de sänts på HBO i USA. Premiär i kväll.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020
Trailer

Skräckpepp! Snart premiär för The Haunting of Bly Manor på Netflix

31 augusti, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel