Recension

Är Ryan Murphys blåljusdrama 9-1-1 den mest extroverta serien någonsin?

Betyg 3 av 5

Ingen annan än Connie Britton hade kunnat få mig att titta på en skräckserie och jag undrar om Britton i sin tur gjort en skräckserie om det inte varit för Ryan Murphy. Kombinationen blev oslagbar och jag kommer fortfarande ihåg känslan av att bli golvad av första säsongen av American Horror Story. I Fox nya 9-1-1 jobbar Britton och Murphy ihop igen. Lite förvånad är jag över att Murphy, som även har Nip/Tuck, Feud: Betty and Joan och Glee i bagaget, bestämt sig för att göra en blåljusserie. Man kan tycka att det redan finns tillräckligt av dessa, vad mer kan man göra med dem?

Det finns inga nyanser och det finns heller ingen plats för humor. Alla är superseriösa, självupptagna martyrer.

Vad som imponerade på mig redan innan jag tittat var hur Murphy och hans medkreatör Brad Falchuk helt obekymrat tillsätter huvudrollerna med tre skådespelare som alla fyllt 50. Britton har precis fyllt 51, Peter Krause är 52 och Angela Bassett 59 år. En hetsporre till 20-nånting är också med, Oliver Stark, men annars är övriga skådisar över 40 även de. Det stör mig aningen dock när Brittons karaktär, 911-operatören Abby, i pilotavsnittet säger att hon är 42. Varför kan hon inte bara få vara 50, tänker jag. Nåja, det är inget att hänga upp sig på, det är ändå kul att dessa tre har huvudrollerna. Krause spelar brandman/first responder, så mycket bränder är det inte fråga om utan mer olyckor av de mest skiftande slag, och Bassett spelar polis

Eftersom det trots allt är Murphy så förväntade jag mig något unikt och det får vi på sett och vis. 9-1-1 måste vara den mest extroverta serien någonsin. De flesta olyckor är minst sagt dramatiska, oftast helt galna saker som verkligen inte händer varje dag. Det är flera utryckningar i varje avsnitt, så tempot är högt, och det finns ingen som helst tid för eftertanke.

Ingenting är subtilt i serien, inte heller rollfigurerna. De pratar och pratar och säger hela tiden exakt vad de tänker. Ingenting lämnas åt vår fantasi. Ibland låter de oss till och med höra personernas tankar, när dialog inte hade varit naturligt, så vi bara inte kan missta oss på vad som pågår inombords. Man frågar också sina kollegor om privata detaljer utan att tveka (»That wasn’t your wife on the phone was it?«). De verkar alla lite gränslösa helt enkelt och det blir faktiskt pinsamt ibland. En annan ovana är att lägga till en extra mening i slutet av dialogen bara för att konstatera något som redan är absolut uppenbart efter allt pladder.

911-4-e1514960483816
Man försöker klämma in något personligt drama för karaktärerna mellan alla utryckningar, men det ska vara en berättelse som ryms inom det redan action-packade avsnittet, vilket gör att man ger rollfigurerna väldigt distinkta karaktärsdrag så att vi bums ska förstå vilka de är. Det gör karaktärerna något endimensionella. På ett sätt lär vi känna personerna på en gång, på ett annat sätt, inte alls, för det känns inte som det finns så mycket att lära känna. Det blir det ganska tråkigt och gör en inte speciellt nyfiken.

Man har absolut aldrig tråkigt när man tittar, men det är verkligen bara för stunden.

I blåljusserier är det alltid mycket spänning och känslor, det är liksom inbyggt i genren med olyckor, död, skräck och drama. Därför behöver man inte bre på med känslosamhet, man kan tvärtom hålla tillbaka på det ibland, för man känner av dramatiken ändå. Men nej, i 9-1-1 drar man på, på alla växlar, hela tiden och med de mest spektakulära olyckorna och alla dithörande känslor som ska upplevas, återupplevas och pratas om samtidigt som vi måste se hur alla känner hela tiden. Det finns inga nyanser och det finns heller ingen plats för humor. Alla är superseriösa, självupptagna martyrer.

oxnhG
Connie Brittons mjuka, inkännande Abby blir den rollfigur man mest tar till sig.

Inte ens Abbys lågmälda men omtänksamma sätt får vara subtilt. Tvärtom ska vi ständigt påminnas om hennes karaktärsdrag, tur då att Britton gör ett väldigt snyggt, nedtonat arbete. Hon om någon undviker att slå på stora trumman. Abbys lugn och ensamhet på larmcentralen blir en motvikt till det galna, hetsiga, explicita runt omkring. Hon är dock också lite av en martyr, eller ganska mycket faktiskt, i alla fall i början.

Med allt detta sagt är det ändå en underhållande show som Murphy och company får till och den har en del vinnande kvaliteter, skådisarna till exempel, som i vissa stunder lyckas ge självupptagenheten lite charm och sympati. Brittons mjuka, inkännande Abby Clark blir den man mest tar till sig. Man har heller absolut aldrig tråkigt när man tittar, men det är verkligen bara för stunden. Det finns ingenting att gå och grunna på när eftertexterna dyker upp efter de där 42 omtumlande minuterna.

9-1-1 har premiär på Fox Sverige den 20 mars, men första avsnittet kan ses redan nu på  Canal Digital Go.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ryktena var sanna: Veronica Mars återkommer!

20 september, 2018
Podcast

Äntligen tillbaka! TVdags-podden från Malmö filmdagar

20 september, 2018
Tablåtips

Kvällens måste-tv! Mia Skäringers berörande serie Kroppshets

20 september, 2018
Tips

Conner O'Malley på djupt vatten – se världens första flodbaserade talkshow

19 september, 2018
Kommentar

Kontrovers på barnens bästa gata – klart Bert & Ernie kan vara homo

19 september, 2018
Pop Culture Confidential

Mer podd: vi pratar Emmy & intervjuar skaparna av Netflix-aktuella Maniac

18 september, 2018
Klipp

Trailerfest! Här är Brie Larson som Captain Marvel

18 september, 2018
Lista

Vann din favorit? Här är alla Emmy-vinnare

18 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Skaparna av nya Amazon Prime-serien Forever

18 september, 2018
Trailer

Mary Poppins kommer till jul – med Blunt som värdig arvtagare

17 september, 2018
Trailer

Snart dags för mörka Sabrina-rebooten!

17 september, 2018
Recension

Imponerande verklighetsflykt i Netflix Ultimate Beastmaster

17 september, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel