Recension

Aquaman-premiär! Fantastiska specialeffekter – fruktansvärd dialog

Betyg 3 av 5

Förra året när Justice League hade premiär var det upp till bevis för Warner Bros Skulle deras film som samlade de största hjältarna från DC Comics kunna mäta sig med Marvels Avengers? Det gjorde den inte. Justice League misslyckades med att imponera, vilket ledde till att Warner Bros fick tänka om angående hur de ska fortsätta med DC-filmerna. Aquaman är den första filmen i DC Extended Universe, eller DCEU, att ha premiär sen dess, och än en gång står mycket på spel angående om dessa hjältar ska ha någon framtid på bioduken.

Aquaman är ett maffigt undervattensäventyr som i sina bästa stunder påminner om Star Wars och Indiana Jones, men med dialog som är så stereotypisk och stel and man tror de tagit manuset från en billig actionfilm från 1980-talet.

Men först i ordningen är en liten historielektion. Aquaman som seriefigur lyckas med att kännas full av potential och jättetråkig på en och samma gång. Han uppstod på 1940-talet och spenderade tidiga tidningar med att slåss mot nazistfartyg och stereotypiska pirater. Aquaman var en av få superhjältar som överlevde 1950-talet då superhjältars popularitet var extremt låg och de flesta lades ner. Han hade sitt mest framgångsfulla årtionde på 1960-talet där han var en av de grundande medlemmarna av Justice League of America och senare fick sin egen tecknade tv-serie. Som en typisk DC-hjälte var Aquaman väldigt stoisk och nobel, med en platt, heroisk personlighet. Han hade sin unga medhjälpare Aqualad, gifte sig med den vackra Mera som kom från en annan dimension, och fick plötsligt sonen Aquababy. Det kan tilläggas att Aqualad fick en flickvän som hette Aquagirl, som han var så tidsenligt cool att han kallade Aquachick. Japp, med den nivån på påhittigheten är det inte svårt att förstå varför Marvels hjältar sågs som revolutionerande med att i jämförelse kännas som faktiska personer som man kunde relatera till.

aqua1
Aquaman i Adventure Comics #261 från 1959.

Innan Aquamans serietidning lades ner i slutet på 70-talet gick han igenom en av sina mörkaste stunder, när hans ärkefiende Black Manta kidnappade och mördade Aquababy. Det sorgliga slutet ledde till logiskt mörkare berättelser när Aquaman till slut dök upp i nya serietidningar på 1980- och 90-talet, men karaktären hade förlorat allmänhetens förtroende…

aquaman 16
En spännande scen från Aquaman #16 från 1964.

Det var nämligen så att Aquaman genom 1970-talet gestaltades som en värdelös fjant i den tecknade serien Super Friends – en jättedålig tv-serie om Justice League från Hanna Barbera som är kända för att ha gjort t.ex. Scooby-Doo och Flintstones. Inte för att de andra hjältarna i Super Friends framstod som några genier, men Batman, Superman, och Wonder Woman hade alla flera olika superkrafter eller coola grejer, plus att de alla varit kända från otecknade tv-serier och filmer sen dess, medan Aquaman aldrig fått någon bra chans att skaka av sig ryktet som en dålig superhjälte som inte kan göra något annat än att prata med fiskar – trogna serieläsare har såklart fått möjlighet att ändra sin åsikt genom nya bättre skildringar, men antalet personer som läser serietidningar, både då och nu, är bara en bråkdel av hur många som ser en serie på tv. Sanningen är ju att Aquaman är en ganska tråkig karaktär utan personlighet, men den potential som finns där ligger ju i den spännande undervattensvärlden – något vi aldrig tidigare sett på film.

super friends

Så behöver man ha sett Justice League för att kunna förstå Aquaman? Absolut inte. Justice League finns på Netflix och jag såg om den innan Aquaman. Jag kan bara säga att jag såg fram emot Aquaman efter att ha djupdykt i hans serietidningar och tecknade serier, men Justice League gjorde sitt bästa för att dra ner mina förhoppningar. Den var okej på bio men var ingen höjdare att se om. Som tur är lyckas Aquaman vara bättre på nästan alla sätt i sin egen film.

batman
T.o.m. Ben Affleck måste ha sett Super Friends.

Aquaman börjar med att förklara karaktärens ursprung och visa hur hans föräldrar träffades, innan vi får återbekanta oss med den filmens huvudperson som dyker upp för att stoppa pirater på en ubåt. Distade gitarrer spelas varje gång det visas en närbild i slowmotion på hur den muskulösa Aquaman blänger på skurkarna innan han spöar upp dem, för att visa hur råtuff  Aquaman är för nya tittare eller de som glömt hur han i Justice League svepte en flaska whiskey och kastade den i marken samtidigt som han svaldes av havets stormiga vågor. Visst är det en bättre version av karaktären än tråkmånsen med det perfekt skulpterade blonda håret från serietidningarna, men för mig känns det som att den här sortens motsträviga hårding hör hemma för 15-20 år sen, för när någon är så överdrivet tuff blir det lätt fånigt istället, som om det inte finns någon självmedvetenhet där. Som en trettonårings fanfiction. Ungefär som när Linus Wahlgren cirkaa nio år gammal spelade in låten Jag är en astronaut, och någon tyckte att de skulle lägga till en text som inte varit med i tidigare versioner av låten, där de kvinnliga körsångarna sjunger »Han är en tuffing, en riktig liten hårding, ja!«

whiskey

Filmens konflikt kretsar runt att Aquamans halvbror Orm, som är kung över Atlantis och vill starta krig med alla i hela världen som bor på land, och Mera söker upp Aquaman för att försöka få honom att göra anspråk på tronen och stoppa Orm. Ocean Master, som Orm är bättre känd som i serietidningarna, är en av Aquamans främsta fiender och ett logiskt val att ha med i filmen, där de även gjort deras relation lite lättare att förstå. I serietidningarna är Ocean Master Aquamans halvbror på deras mänskliga pappas sida, och Orm växte upp avundsjuk på sin bror som hade superkrafter. Efter att ha förlorat sina minnen i en olycka blev Orm en superskurk och slogs mot Aquaman utan att veta att det var hans bror. Jag vet, det är väldigt onödigt förvirrande, så här spelar istället Patrick Wilson en Orm som alltså är Aquamans halvbror på mammans sida så att han har en logisk roll i undervattensvärlden.

oceanmaster

Något fel är det väl inte direkt på filmens antagonist men han bjuder verkligen inte på någonting nytt heller. Det blir förstås lite svårt för oss att ta namnet Orm på allvar, men det kunde ju varit mycket värre, som skurken Knull som dök upp i Venom-tidningar tidigare i år… Något som dock är lika svårt att ta på allvar på engelska som Orm är på svenska är hur de snackar om att Orm vill bli Ocean Master som tydligen är titeln på personen som är kung över alla sju undervattenskungadömen. Jag fattar att de vill få in namnet från tidningarna och jag älskar sånt, men här låter det dummare än vanligt.

venom
Knull, i Venom #3 från 2018.

Japp, det finns alltså sju kungadömen som skapades efter att den ståtliga staden Atlantis sjönk till havets botten. Dolph Lundgren är kung över en av dessa, och Mera är hans dotter. Så finns det även fiskfolk, krabbfolk, monsterfiskfolk. Det är här som filmen verkligen lever upp till sitt potential, kanske mer i utförandet än i konceptet, för de målar upp en imponerande science fiction-värld som gömmer sig djupt nere i våra hav. Det känns som att de gått in för att behandla haven som man skulle behandla rymden i andra scif-fi-filmer, och det funkar oftast ganska bra. Undervattensfarkoster funkar precis som rymdskepp och tar oss förbi valar och skeppsvrak till Atlantis som är precis lika vackert som man förväntar sig. Hela filmen är faktiskt otroligt snygg och visuellt häftig. Skillnaden mellan specialeffekterna i Aquaman och de grymt fula och onaturliga datoranimationerna i Justice League är enorm. Kreativ och snygg design är utan tvekan filmens största styrka. Jag älskar hur Atlanteanerna rider på hajar och Orm på någon slags förhistorisk varelse, medan Dolph Lundgren och hans folk rider på stora sjöhästvarelser i referens till hur Aquaman och Aqualad red runt på sjöhästar i tecknade serien från 1960-talet. Filmen tar oss på äventyr till ett antal olika ställen runt om i världen som alla känns unika och spännande, vilket ger Aquaman en mysig känsla av klassisk matiné.

Filmens effektspektakel är dock det klart bästa den har att erbjuda. Jag är inte en som brukar klaga på dåligt skådespel eller dålig dialog, men redan tidigt i filmen reagerade till och med jag på att någonting inte stod rätt till – repliker så överdrivet onaturliga att det var pinsamt. Jag älskar såpoperor men från en produktion av den här storleken förväntar jag mig lite smidigare exposition. När Michael Beach från Tredje skiftet i början av filmen förklarar för sin vuxna son att anledningen till varför hans kniv betyder så mycket för honom är för att den tillhörde hans pappa, hans sons farfar, som var med i något krig innan han blev pirat, bla, bla. Poängen är att det här verkar som något han är otroligt stolt över och hela hans motivation till varför han är pirat, och det ska vi tro att han aldrig tidigare funderat på att berätta för sin nu 30-åriga piratson, som reagerar som att han aldrig hört det här förut? Det är bara det mest uppenbara och minnesvärda exemplet, för hela filmen är full av repliker som man bara inte kan ta på allvar.

Visst är hela berättelsen överlag väldigt stereotypisk – själva handlingen känns aldrig spännande för det är så förutsägbart, men det är dialogen som på flera ställen bara är pinsamt dålig, och den får alla skådespelare att verka dåliga. Bäst prestation trots manus gör nog Amber Heard som spelar Mera, som lyckas vara charmig och naturlig. Jag gillar Jason Momoa, men det här är inte hans bästa skådespel. Eftersom jag är bekant med de flesta skådisarna från andra filmer och serier kan jag bara skylla på manuset och/eller regin. Jag tror inte jag sett någon av regissören James Wans många skräckfilmer men med bara hans resumé att gå på verkar han ju ett lite lustigt val till att regissera Aquaman.

Trots att jag inte älskar Jason Momoas prestation som undervattenshjälten så känns det lite som att hela hans karriär förberett honom för att spela Aquaman. Hans första huvudroller på tv var som en livvakt i Baywatch: Hawaii och bartender på strandhotellet som North Shore handlade om. Han blev känd för sci-fi-fans i sin nästa roll, som tuffa krigaren Ronon Dax i Stargate Atlantis. Det ledde till hans stora genombrott som barbar-lika Khal Drogo i Game of Thrones, och innan den serien ens haft premiär fick han den likartade huvudrollen i filmen Conan the Barbarian 2011. När Peter David skrev en ny och tuffare version av Aquaman-serietidningen på 1990-talet så var karaktären som en undervattens-Conan, vilket är riktningen de tagit i den här filmen. Så Jason Momoas version av Aquaman är lite som en blandning av alla dessa tidigare roller han haft.

ronon
Jason Momoa i Stargate Atlantis.

DC och Marvel har många seriefigurer som är väldigt lika varandras, och när det gäller Aquaman är det faktiskt en av få tillfällen när Marvel var först, då de redan 1939 introducerade en undervattenshjälte som härskade över Atlantis – Namor, även känd som Sub-Mariner. Inte för att det är jätterelevant när man pratar om den här Aquaman-filmen, men mina tankar förs hela tiden till Namor och hur han var på väg att få sin egen film för flera år sen, som producenten Avi Arad beskrev som »Star Wars under vatten.« Nu hann Aquaman före och jag undrar hur det skulle se ut om Sub-Mariner blir av någon gång i framtiden. Namor är nämligen mycket mer väldefinierad och spännande som person än Aquaman någonsin varit. Han beter sig som en kung och är en riktig skitstövel, något som gör honom väldigt underhållande. Man kan se Namor som serietidningarnas första antihjälte, och han har ofta varit skurk i till exempel Fantastiska fyran, där alltid försöker kidnappa och förföra Sue Storm. Jag älskar tecknade Sub-Mariner-serien från 1966 där de pratar gammaldags och Shakespeare-aktigt, vilket ger serien lite av en Game of Thrones-känsla, ja, på ett tecknat 1960-tals-vis. Jättehärligt och mycket bättre dialog än i Aquaman.

namor
Till vänster: Namor träffar Sue för första gången i Fantastic Four #4, 1962. Till höger: Namor är ovanligt trevlig och hjälpsam i New Avengers: Illuminati, 2006.

Så med sin egen film lägger Aquaman Justice League bakom sig och ger oss ett maffigt undervattensäventyr som i sina bästa stunder påminner om Star Wars och Indiana Jones, men även om det är ett steg i rätt riktning för DC så är det pinsamt att filmen har dialog som är så stereotypisk och stel and man tror de tagit manuset från en billig actionfilm från 1980-talet. Om man vill se en tuff actionfilm och inte bryr sig så mycket om det andra så funkar det. Om man vill se en rolig och smart film så bör man dock istället välja Spider-Man: Into the Spider-Verse som också har premiär idag – trots att den är tecknad skulle man nästan kunna säga att den är mer anpassad för vuxna än vad Aquaman är, även om Spider-Man är från 7 år och Aquaman från 11 år. Om de bara kan få till ett bra manus så ser jag fram emot en uppföljare. Nästa film i DCEU nu är Shazam! som kommer ut nästa år, och om den är lika rolig som den borde vara så är det ännu ett steg i rätt riktning.

Aquaman har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Se »Battle at Big Rock« i väntan på nästa »Jurassic World«

17 september, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Present till fansen i nya Room 104-premiären

15 september, 2019
Kommentar

Filip & Fredrik levererar – SVT sjunker som en sten

14 september, 2019
Recension

Netflix-premiär för drabbande våldtäktsdramat Unbelievable

13 september, 2019
Nyhet

Fantasynytt! Terry Pratchetts The Watch har fått skådespelare

12 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: kvinnorna bakom gripande Netflix-serien Unbelievable

11 september, 2019
Nyhet

Apples drag för att locka tv-kunder: Lågt pris och friår

11 september, 2019
Podcast

Filmfrossa! TVdags-podden från Malmö filmdagar

9 september, 2019
Kommentar

I säsong 6 av Younger får Diana lysa – medan annat luktar blöt filt

8 september, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Från sylvass satir till syskonkram i Succession

8 september, 2019
TVdags listar

Plötsligt ser man dem! Stjärnorna du inte visste var med i storfilmen

7 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Mindhunter-producenten & manusförfattaren Liz Hannah

4 september, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel